Jag vet vad Gud gjorde den sjunde dagen. Ni vet när han enligt ryktet tog semester och vilade. Det är inte riktigt sant. Semester, visst, men vilade gjorde han inte. Istället satte han igång och gjorde en sorts ”best of” nere i ena hörnet på kartan. Lite ”Skapelsen – Greatest Hits” typ. Kullar, skogar, sjöar, hav, fjordar, ja i princip all trevlig geografi du kan tänka dig. Och så populerade han de små öarna med bara snälla saker. Inga elaka odjur här inte, bara söta små oskyldiga varelser som levde i fred med varandra. Inte ens bananflugor fick plats. När han var klar, framåt söndag eftermiddag, så var han givetvis mycket nöjd med sin sista skapelse och bestämde sig för att kalla platsen Nya Zealand.

Ok, det där sista var nog inte riktigt sant. Av någon anledning fick en holländare döpa Nya Zealand och han (förmodligen var det en han) valde att uppkalla det efter en platt och tråkig del av Holland. Lite tragiskt, eftersom Nya Zealand verkligen är en av de vackraste och mest intressanta platser som finns på jorden. Det är verkligen som om man tagit all intressant och vacker geografi från resten av världen och bara tryckt ihop det på en, eller snarare två små öar mitt ute i ingenstans.

Första dagen i Nya Zealand var egentligen andra dagen, eftersom jag anlände till staden Invercargill i södra änden av sydön på onsdag kväll. Det första som hände var att jag överskattat tiden det skulle ta att komma igenom säkerhetskontrollen och få väskan på flygplatsen. Jag tänkte nog Heathrow, men det var mer Ronneby flygplats. Detta gjorde att hyrbilsuthyraren stod i duschen när jag ringde och så blev jag stående utanför terminalen och tittade på det vackra vädret. Men Nya Zeeländare är sociala människor, så väldigt snart kom gubben som skötte bagageutlämningen och började prata med mig. Så kom hyrbilskillen och hämtade upp mig i sin bil och körde ner till kontoret (typ 200 meter) där jag fick ut min gigantiska och röda hyrbil. Sedan for jag ner på byn och till mitt väntande motell. Det är ett sånt där motell man sett på TV, med en stor parkeringsplats framför varje dörr. Av en slump parkerade jag i ruta 9 och den lågmälde ägaren (väldigt mycket Bates över honom) var mäkta imponerad av att jag valt att parkera framför mitt rum. Det blev en hyfsat tidig kväll, för jag var trött, men innan sängen kollade jag upp lite väder. Det visade sig att vädret skulle vara dåligt i Milford Sound (dit jag ville åka), å det blev lite omplanering.

Nästa morgon satte jag mig att göra en app till telefonen som talar om hur långt jag är hemifrån. När jag var liten lärde jag mig att ”andra sidan jorden” från Sverige var någonstans utanför Nya Zealand. Så jag tänkte att jag förmodligen är längre hemifrån nu än jag någonsin kommer vara igen – men hur långt är det egentligen? Min lilla app gav svar. I Invercargill var det 17900 km (ungefär). Målet med Dag 1 blev att komma så långt hemifrån som möjligt. Därför åkte jag först söderut, till Sterling Point. I havet utanför skymtade man Stewart Island, men sedan är det bara hav innan Antarktis. Lite coolt. Och 18004 km från Mölndal. Men är det södraste spetsen? Svaret är nej. Jag började åka mot staden Dunedin och följde kusten. Google sa att resan skulle ta ungefär 3,5 timme. På vägen hittade jag Slope Point, som visade sig vara Nya Zealands sydligaste punkt (förutom öarna som ligger längre söderut, då). Här var det mycket riktigt lite längre hem, men var det längst? Jag fortsatte österut och någonstans på vägen kom jag upp i hela 18058 km. Det är förmodligen den längsta jag varit hemifrån i hela mitt liv och det rekordet kan nog stå sig ett bra tag. Rent teoretiskt borde jag kunna komma drygt 20000 km hemifrån, men då måste jag nog ha en båt.

Nu satt jag inte och tittade på min GPS hela tiden, utan spenderade den mesta tiden med att storögt se mig omkring på det fantastiska landskapet som Catlin coast bjuder. Precis som vi numera har i Sverige, så pekade man ut sevärdheter med en brun skylt. Och det var ta mig tusan bruna skyltar precis överallt. Det var utsiktspunkter, stränder, vattenfall, grottor, en gejser mm och det verkade aldrig ta slut. Lägg till det att körningen var en utmaning, så får ni en full dag. Vägen kan beskrivas ungefär såhär: Kurva, kurva, krön, kurva, kurva, gruuuuuuus, kurva, krön, krön, kurva. Och det var bara första kilometern! Det lustiga är att man i princip verkar ha samma hastighetsbegränsning överallt som inte är inne i en stad: 100 km/t. Jag kan lova att den gränsen kändes högst teoretisk rätt ofta. Och där den inte var teoretisk så var den istället en utmaning: Kör 100 om du vågar! Det blev en fantastisk, men ganska lång, dag innan jag landade på motellet igen. Jag var hemma strax efter 19, vilket var tur, för då hann jag använda tvättstugan innan den stängde kl 20.30. Från början hade jag tänkt tvätta innan jag åkte från Australien (i tisdags, alltså), men tvättmaskinen på det motellet var trasig. Nu fick jag dock tvättat både byxor och t-shirts, så nu klarar jag mig över Tonga.