Oj, oj, oj… Idag har vi klättrat i berg!

Min stora syster sa att vi måste ta tåget ut till den lilla staden Sintra som ligger ungefär 3 mil från Lissabon. När mamman och jag började titta på det så fanns det guidade turer dit, men ”vi” tyckte det var alldeles för dyrt. Det fanns också en buss som man kunde ta, men den bussen gick klockan 9 på morgonen och så gick den inte tillbaks förrän kl 18 och det tyckte vi var lite för sent. Efter många om och men bestämde vi oss ändå för att följa systers råd och ta tåget. Alltså åt vi frukost kl 7.30, pysslade lite på rummen efteråt och prick strax efter 8.30 beställde vi en taxi i receptionen. Taxin skulle alltså ta oss till stationen (som vi inte var helt säkra på var den låg), inte hela vägen till Sintra. Vi klev ut genom dörren och då kom det en taxi, så vi hoppade in. När vi kommit in i taxin kom det en annan taxi bakom och blinkade med ljuset och verkade upprörd. Förmodligen var det den taxin vi hade beställt, men det var ju så dags att komma när vi redan hade fått en taxi. Ja, ja. Resan till stationen kostade 6 euro och tog ungefär 5 minuter. Det var markant mindre trafik vid 8.40 på lördag morgon än vid 19.30 på fredag kväll!

Stationen låg ungefär där jag trodde att den skulle ligga, så vi hade nog hittat dit på egen hand också. När vi letat oss fram till biljettluckan såg vi att tåget skulle gå om 8 minuter, men framför oss stod en samling fransmän som tydligen hade väldigt svårt att köpa biljetter. Det tog eviga minuter innan de var färdiga och jag kunde kliva fram och säga ”Two return tickets to Sintra, please”. Den transaktionen tog max 15 sekunder och sedan skyndade vi oss sådär lagom snabbt så att vi hann med tåget.

Tåget visade sig vara någon form av pendeltåg och resan tog lite drygt 40 minuter. På vägen fick vi se en rad exempel på bostadsområden ur samhällets olika skikt, från de flådiga till de fallfärdiga. Intressant och kul att se en bit verklighet. Väl framme i Sintra hamnade vi i en väldig kö för att komma ut ur stationen. Flink som jag är noterade jag att alla försökte gå ut genom handikapputgången, förlåt, utgången för personer med nedsatt rörlighet, vilket innebar att det tog en faslig tid. Mamman och jag gick runt kön och startade en trend att använda en av de tre normala utgångarna som gick mycket fortare. Väl utanför stationen stod vi ett ögonblick och funderade på hur vi skulle ta oss runt i Sintra. Stationen verkade inte ligga i närheten av någon sevärdhet direkt. Just då kom vår gamle vän hop-on-hop-off-bussen och stannade framför våra fötter. För bara 16 euro var fick vi åka inte mindre än tre olika bussturer runt trakten för att titta på sevärdheter. Taget!

Första turen (den blå) tog oss först ner till centrum och sedan upp längs en oändligt snirklig väg till toppen av berget och det moriska fortet. Iberiska halvön (alltså Spanien och Portugal) invaderades på 700-talet av morerna (någon form av araber) som sedan härskade fram tills Alfonso I tog tillbaka Lissabon 1147. Fortet på berget uppfördes av morerna på 800-talet och höll sig till Alfonso belägrat det i tre månader. Jag förmodar att de fick ge upp för att maten tog slut, för jag har svårt att tro att någon kunde invadera den borgen. Hur som helst hoppade vi av här för att titta på det gamla fortet, som ju är betydligt äldre än Golconda i Hyderabad. Två saker blev snabbt uppenbara: Det kostade pengar att gå in på alla sevärdheter, ungefär 12 euro för oss tillsammans, och ingenting var särskilt väl anpassat för gamla tanter med kryckor. Alltså nöjde vi oss med att promenera den vackra stigen upp till fortet (det var en bit från busshållplatsen) och sedan gick vi tillbaks. Sedan kom problem nr 3: Det fanns ingen möjlighet att förutsäga när bussen skulle komma. Eftersom det inte var så långt från det moriska fortet till nästa stop, så bestämde vi oss för att gå dit. Det var bara typ 350 meter, men det var nog 50 höjdmeter dessutom. Solen sken på oss och det blev riktigt, riktigt varmt där på berget.

Väl framme vid Pena Palatset noterade vi att det var ytterligare en bra bit att klättra från entrén upp till själva palatset och givetvis kostade det pengar. Eftersom vår buss stod och väntade, så bestämde vi oss för att inte klättra vidare, utan istället fortsätt bussturen. Kanske lika bra det. för guiden sa att det var 128 höjdmeter från entrén till toppen. Det låter mycket, men det var i alla fall en bra bit. Väl nere i centrum igen var det dags för lunch. Den här gången skulle det inte blir sardiner. Efter att ha strosat omkring i gränderna och bland annat köpt varsin souvenir hittade vi en ganska fin restaurang som serverade risotto. Det beställde jag, medan mamma beställde svart pasta med skaldjur. Båda rätterna var goda, men notan gick på över 30 euro. Oj, oj, oj. Efter lunchen fick vi lägga det långa benet före för att hinna med den röda bussen.

Den röda turen var två timmar lång och tog oss längs ytterligare smala och krokiga serpentinvägar genom ett fantastiskt vacker landskap ut till kusten. Efter ett kort stopp vid en strand (chauffören hävdade att man kunde bada, men vågorna som slog in mot stranden var säkert ett par meter höga, så jag vet inte riktigt) så kom vi till den europeiska kontinentens västligaste punkt. Det var lite kul. Jag har nu varit på sydligaste, nordligaste och västligaste punkten av Europa. Fattas bara att lista ut vilken den östligaste är och bege sig dit. Den röda turen var väldigt lång, men å andra sidan fick vi chans att hoppa av och ta bilder på ett par ställen. Det var väldigt vackert och väldigt häftigt. Inte så konstigt att Sintra inspirerat massor av konstnärer och författare till stordåd genom åren.

Så småningom kom vi ändå tillbaks till centrum där vi hann slänga i oss en espresso och någon form av supertorr bulle innan det var dags att ta den gröna linjen. Den här gången fick vi åka i en mycket mindre buss och det blev snabbt uppenbart varför. Om vi tyckt att vägarna hittills varit smala och krokiga, så var de rena autobahn jämfört med kostigarna vi nu gav oss ut på. Det var sjukt smalt och krokigt, men samtidigt otroligt vackert och storslaget. Vi fick se villor, chalets och palats som klängde sig fast vid bergssidan med fantastiska vyer. När jag blir ofantligt rik och kan ha massor av fina hus, så skall jag ha ett hus här. Den här turen tog oss till Montserrat, som är ett slott/trädgård som anlagts av engelsmän, men som var rätt trevligt ändå, och sedan körde den tillbaka samma väg igen. När vi kom tillbaks till centrum var klockan ungefär kvart över fyra. Vår plan var att hänga lite i centrum och sedan ta den röda turen tillbaks till stationen, men det gick inte, för den sista röda bussen gick kl 16. ”Hur tar vi oss enklast till stationen?” frågade jag den gröna busschauffören. Han svarade att det bara tar ungefär 10 minuter att gå, men när jag pekade på min ömma moder och hennes kryckor grimaserade han lite och sa åt oss att hoppa in så kunde han köra oss upp. Det fick ett par personer till att skina upp och vi blev ett helt litet gäng som fick oss en extratur genom stan upp till stationen.

Tåget tillbaks till Lissabon var ungefär som tåget till Sintra, fast åt andra hållet. Vi anlände till Rossia-stationen ungefär 17.30 och bestämde oss för att promenera den knappa kilometern upp till hotellet. Väl där frågade vi den tråkiga receptionisten om det fanns något snabbköp eller liknande där vi kunde köpa frukt, eftersom mamman gärna ville ha lite frukt och vi verkligen inte hade sett något sådant annat än när vi for förbi med bussen ute på landet. Det visade sig att det finns ett helt köpcenter om man bara går upp för den djävulskt långa backen och ner en bit på andra sidan. Jag var lite orolig för att mamman hade fått för mycket motion idag, men man skall inte underskatta viljan hos gamla tanter, så efter en kort kissepaus gav vi oss av uppför backen.

Backen är verkligen grymt lång, men mycket riktigt fanns det ett köpcenter på andra sidan krönet. Däremot fanns det ingen karta över köpcentret och det var lång kö till informationen. ”Vi går här” sa jag och började gå åt ett håll. Det visade sig vara helt rätt för precis där låg snabbköpet, som var ungefär i stil med ICA Maxi, komplett med självscanning och allt. Innan fruktköpet ville vi dock ha lite mat, så Vasco da Nilsson satte kompassen till en våning upp där vi snabbt hittade en hel hög med restauranger. Vi hamnade på den typiskt portugisiska lyxkrogen McDonalds och åt varsin fantastiskt portugisisk maträtt (Bigmac resp. Chicken nuggets) innan vi återvände ner och med stort mod äntrade Jumbo (alltså ICA Maxi). Vi lokaliserade snabbt fruktdisken, men sedan kom ett litet problem. Precis som på ICA så skulle man plocka ihop sin frukt, lägga den i en påse och sedan väga och märka den. Men vad heter egentligen saker på portugisiska? Efter lite pekande på måfå på touchskärmen hittade vi en sökfunktion. Clementin heter lyckligtvis clementin även på portugisiska, så det gick ganska bra. Efter ett par försök hittade vi också rätt sorts clementiner (de för 1,69 euro per kg) och fick vår lapp. Men vad heter äpplen? Ingen aning. Men äppelsorten heter Royal Gala. Alltså knappade vi in det och fick upp ett antal varianter. Var det inhemska Royal Gala, eller importerade? Och i så fall varifrån?? Jag chansade på inhemska och det visade sig vara rätt pris, så då tog vi det. På väg till kassan plockade vi sedan upp en tub tandkräm till mamman och så ställde vi oss i kön för gravida och rörelsehindrade. ”En sån här kö borde vi ha i Sverige också” sa mamman nöjd när vi gled förbi alla ungdomar med full rörlighet som stod där med sina gigantiska kundvagnar lastade till bristningsgränsen.

Väl tillbaka på hotellet frågade vi den nya killen i receptionen om han trodde att det skulle vara några problem för oss att gå till katedralen på söndag morgon med tanke på att det var första advent. Han hade ingen koll på vad advent var, även om han verkade lite diffust medveten om att det lackar mot jul. Han trodde i alla fall inte det var några problem att besöka katedralen i morgon, så det är planen. Vi har gått mycket idag och både mor och son är trötta. 7.30 är det frukost i morgon, så att vi kan göra oss fina innan vi går till kyrkan.

Äventyr!