Jag är tillbaka!

Det är så länge sedan jag bloggade nu, så det är väl ingen som hittar till den här sidan längre. Hittar knappt hit själv, faktiskt. Men nu skriver jag lite igen. Jag har tänkt ut massor av inlägg om hur det var att flytta tillbaks till Sverige, men istället är det en ny resa som dyker upp i bloggen. Denna gången har jag tagit med mig min ömma moder och rest till Portugals huvudstad: Lissabon. Glöm inte spana in bilderna här.

Vi anlände igår kväll, en timme försenade. Det spöregnade i Lissabon och vi sa till taxichauffören att det var ju precis som hemma, fast lite varmare. Han kontrade med att de bara var för att vi skulle känna oss välkomna. Mycket omtänksamt. Hotellet som jag hade bokat, efter mycket möda och besvär, låg vid en stor rondell mitt i centrum av Lissabon, vid Marqués de Pombals torg. Marquès de Pombal var någon form av regeringschef i Lissabon och var den som ledde återuppbyggandet av staden efter den stora jordbävningen 1755. Hotellet vi bor på heter HF Fenix Garden. Det ligger precis vid det fina hotellet HF Fenix Lissabon, men är alltså inte lika fint. Mammas rum luktade gammal rök och mitt rum luktade klor. Efter ett tag märkte vi inte av det och i övrigt är rummen jättefina.

I morse var det frukost klockan 8 och sedan skulle vi ut och åka hop-on-hop-off-buss. Biljetten kostade 18 euro per person för 24 timmar och vi spenderade 10 timmar åt att åka runt för att riktigt få valuta för pengarna. Första turen gick genom gamla fina kvarter ner till floden, där vi bland annat besökte Torre de Belèm. Det var fint. Och så drack vi kaffe och åt någon form av typisk portugisisk kaka. Trevligt.

Sedan gick färden vidare genom Lissabons utkanter innan vi vände tillbaks och så småningom hamnade utanför parlamentet, där vi hoppade av bussen igen. Efter att ha strövat längs den något öde strandpromenaden. tog vi oss upp till själva centrum av centrum – en par gågator mellan parlamentet och Rossia-torget. Här skulle vi äta lunch, men det var inte så lätt. Syster (den stora) hade tipsat om att fisk och skaldjur smakar fint här i Lissabon, så mamman ville äta fisk. Men samtidigt tyckte hon att det var lite väl dyrt där vi gick längs fingatan, så vi fick vika av till en lite mindre fin gata för att hitta en restaurang som kunde funka. Nu var det inte våldsamt billigt där heller och dessutom är det rätt svårt att lista ut vilka fiskar den engelska menyn egentligen pratar om. Vi försökte slå på wikipedia och jämföra med den tyska menyn, men det blev ändå bara bläckfisk, sardiner, lax och någon form av torskfisk. Till sist valde vi ändå sardiner, för det kändes lite typiskt Portugal. Sardiner i Sverige är små och förpackas i plåtburkar tillsammans med tomatsås. I Portugal är de stora och består till ungefär 120% av ben. Vi fick in fyra firrar var och jag är helt övertygad om att det var mer kvar på tallriken när vi ätit än när vi började. Det smakade dock helt ok och kostade bara 20 euro för oss båda. Rimligt, kan jag känna.

Vad skulle vi göra nu då? Ja, vi hade ju betalt 18 euro var för bussbiljetten och det gällde ju att få valuta för pengarna, så vi tog bussen hem till Marquès de Pombal igen och hoppade på den blå slingan. Den här slingan började också fint med att köra genom de lite snofsigare kvarteren av det klassiska Lissabon, men efter ett besök vid parlamentet bar det av ut mot de lite modernare delarna av staden. Här kändes det lite som att åka omkring i någon form av betongförort, men tydligen var det platsen för världsutställningen 1996. Några cool byggnader fanns det att se (allt verkade döpt efter Vasco da Gama som upptäckte sjövägen till Indien, you know), men i stort sett var det en ganska tråkig slinga. Framåt slutet av turen fick mamman slutligt nog av den ylande bakgrundsmusiken i guideluren, trots att det säkert är en stor portugisisk artist som sjunger. Problemet är att musik i Portugal verkar handla om elände och smärta. Jag förstod inte ett ord av texten, men det var den känslan som kvinnan förmedlade. Det irriterande var att musiken låg på i bakgrunden även när det var guidning, vilket ibland gjorde det lite svårt att höra vad som sades. När den blå turen äntligen var slut var det dags för en liten lutar på hotellrummet innan middagen.

Eftersom lunchen blev så dyr (nåja), så blev middagen lite mer budgetorienterad. Tvärs över torget/rondellen från hotellet ligger en stor Burger King och dit styrde vi nu kosan. Mamman fick en Whopper och jag beställde en ”Santa burger”. Det är lite oklart vad det var som var så ”santa” med min burgare, men det var lite mer klet i än i en vanlig Whopper, så det var väl bra så. Efter detta gick vi en kvällspromenad längs med den stora paradgatan Avienda da Liberdade. Den gatan kan sammanfattas som ”bilkö” sådär runt 19 på kvällen. Många bilar var det. Man kan också säga att Lissabon lite är min nya definition av ”inte platt”. Tror inte det finns en enda plan yta på mer än 2 kvadratmeter i hela stan. Så vi gick gatan ner och sedan gatan upp igen på ett väldigt bokstavligt sätt. Avienda da Liberdade är lite som Champs Elysees i Paris. Det är stort, brett och fint, men egentligen finns det inte så mycket att titta på. Förutom en massa bilar och en del ganska fina juldekorationer. Men så plötsligt när vi går där får vi syn på en kvinna som står mitt i gatan och jonglerar. Hon står framför bilarna som väntar på grönt ljus och sedan springer hon omkring mellan bilarna med en hatt och försöker få betalt precis som det slår om till grönt, så hon får kasta sig undan. Är det verkligen värt besväret? Den ekonomiska krisen i Portugal är djup, men ändå…

Nu vilar vi lite på våra rum. I morgon hägrar en tur till Sintra, om vi kan komma på hur vi skall ta oss dit till en rimlig kostnad. Den som lever får C.