Söndagen börjar lida mot sitt slut, mörkret rycker närmare utanför fönstret och jag sitter i min ekande tomma lägenhet och försöker för femtielfte gången fundera ut vad jag kommer att behöva under de tre månader det tar för min packning att resa från Indien till Sverige. Allt som jag tror att jag kommer vilja ha behöver nämligen få plats i de fyra resväskor som jag tänker försöka checka in på flyget hem. Tänk om min arbetsgivare ändå hade låtit mig lösa businessbiljett på hemvägen. Det blir liksom lättare att argumentera när man har en sån i näven än när man står med billigast möjliga ekonomibiljett…

Det är ganska mycket som blir kvar. Vijya och Azmath har fått varsin dator, komplett med skärm, mus och tangentbord. Det enda jag tar med mig hem av alla mina datorprylar är ett par hårddiskar, ett grafikkort och min stora skärm. Ja, och laptoppen naturligtvis. Surroundhögtalare, touchskärm, skrivare, 3DTV mm blir kvar i Indien. Förhoppningsvis hamnar det hos bättre behövande. Det har varit mycket funderande och många sömnlösa nätter när jag försökt värdera vad som behöver komma hem och vad som kan finnas kvar. 2 kubikmeter är INTE mycket när man skall försöka packa ihop sitt liv efter två år utomlands. Tro mig. Problemet är givetvis att jag är själv. Alla förutsätter att man är en familj. Visst blir det fler saker att packa om man är fler, men det är ändå rätt mycket som man behöver själv som inte blir så mycket fler när man är en familj. En kärnfamilj med två vuxna och två barn har inte bara 6 kubikmeter båtfrakt + 2 kubikmeter flygfrakt, de har dessutom åtta väskor att checka in på flyget utan att det kostar extra. Ibland är det verkligen skit att vara själv.

Men det är inte fraktvolymen som gör att jag känner mig ensam där jag sitter i min groteskt stora lägenhet och filosoferar över tillvaron. Det är inte heller det faktum att jag inte längre har någon dator att spela spel på eller att jag packat ner alla mina vanliga distraktioner. Jag känner mig ensam för att jag faktiskt är ensam. Jag kände ungefär likadant på vägen ner. När man är själv så måste man göra allt. Man måste tänka på allt, förutse allt, hantera allt, planera allt och genomföra allt. Det finns ingen som frågar om jag glömt något, ingen som ställer svåra frågor om jag verkligen behöver alla dessa förbannade HDMI-kablar, ingen som undrar om jag inte kan slänga lite skjortor. Allt det där måste jag själv tänka ut och komma på. Vad skall med? Vad skall jag lämna kvar? Hur skall jag fördela saker mellan Vijya och Azmath? Hur mycket är rimligt att ge dem i bonus? Hur många väskor vågar jag försöka checka in? Massor av frågor och den enda som kan svara är jag. Det får mig att känna mig riktigt ensam.

Så för att underlätta de sista ångestfyllda besluten för att lätta på väskvikten så frågar jag Buddha. Det är en liten metallstatyett som jag köpte i Laos när David och jag var på nattmarknaden i Luang Prabang. Eller var det i butiken dagen efter? Hur som helst så är det ett trick som jag lärde mig på en konferens en gång i tiden. Om man kör fast och det inte finns någon att fråga, så hjälper det ofta att fråga en docka eller liknande. Man får givetvis inget svar, men genom att verbalisera problemställningen kan man skaka loss tankegångarna så pass att man kommer vidare. Det känns rätt fånigt och ser nog lite suspekt ut när jag med allvarlig ton frågar Buddha hur mycket kablar jag behöver när jag kommer hem och hur mycket jag kan lägga i frakten. Buddha svarar endast med ett mystiskt och något förnöjt leende, men jag tänker ändå att jag förmodligen behöver en förgreningsdosa till datorrummet, en till TV-rummet och en till sovrummet. Så får det bli. Tack Buddha.

Men nu är det klart. Mörkret sänker sig den sista kvällen i lägenheten i Indien. I morgon tar jag mina resväskor och flyttar till hotell för de sista nätterna innan jag reser hem. I morgon kväll kommer sängen vara urbäddad, madrassen kommer att vara på väg hem till Azmath och myggnätet vet jag inte riktigt var det hamnar. På tisdag kommer, förhoppningsvis, flytt-indierna och packar ihop allt som skall med på båten. Sedan packar vi ihop allt som skall till mina efterföljare och till sist får Vijya och Azmath slåss om det som blir kvar. På lördag morgon, någon gång mellan fyra och halvfem, skall jag försöka övertyga den indiska personalen på flygplatsen att jag visst kan checka in fyra väskor som väger för mycket. Sedan skall jag ta mig igenom den förbluffande ineffektiva säkerhetskontrollen och ner till den tråkiga loungen innan jag bordar planet och klämmer in mig i mitt ekonomisäte. Om en vecka går mitt visum ut, så då hoppas jag att jag är hemma. Kanske äter jag Nilsson-lunch hos mamma. Kanske är jag och tittar på lägenheten. Kanske gör jag något helt annat, men jag hoppas i alla fall att jag gör det i Sverige.

I morgon kommer det explodera med saker som måste fixas och donas och grejas och ordnas. Men just nu sitter jag här i den tätnande skymningen och känner mig mest ensam. Och lite svettig. Det senare kan jag i alla fall åtgärda. Dags för en dusch.