Den sjätte dagen i Korea började ungefär som den femte: Klockan 06.30 ringde väckarklockan och jag rullade vimmelkantig ur sängen. Den här dagen var det inte riktigt lika bråttom iväg, men för säkerhets skull så packade jag ihop min frukost och begav mig till receptionen för att invänta hämtning. Just den här dagen var det alltså dags att åka till DMZ, eller De-Militarized Zone som det kallas. DMZ är en zon som omger den nuvarande gränsen mellan nord och syd här i Korea. Rent formellt är det fortfarande krig mellan de båda staterna, men något egentligt invasionsförsök har inte skett på ett bra tag nu.

Under mina dagar i Korea har jag lärt mig lite mer om landet och dess historia. Det som idag kallas Korea kom till någon gång på 600-talet då kungadömet Silla slog ut de andra två kungadömena på halvön och grundade Silla-dynastin. Sedan följde ytterligare två dynastier innan man blev ockuperade av Japan i början av 1900-talet (1910 tror jag det var). Sedan var man alltså ockuperade av Japan och hade en form av marionettregering fram till andra världskrigets slut 1945. Då delades Korea mellan sovjetunionen och USA, ungefär som man gjorde med Tyskland. Sovjet fick norr och USA fick söder. Tyvärr hade Japan lagt i princip all industri i norr, så det var där det fanns resurser och pengar. 1948 valdes den första demokratiska regeringen i både nord och syd och alla var jätteglada. Det sägs dock att Kim Il-Sung, som var den förste presidenten i norr, redan hade en detaljerad attackplan för att ta över i söder när han tillträdde som president.

1950 gick nord till anfall. Sydkorea hade inte mycket att komma med, så på bara några månader tryckte nordsidans armé tillbaka sydsidan tills det bara fanns en liten bit runt den sydliga staden Busan kvar. Då satte USA in ordentligt med resurser tillsammans med sina allierade och kriget vände. Efter ytterligare några månader hade man tryckt de Nordkoreanska trupperna hela vägen upp mot gränsen till Kina. Då gick Sovjet och Kina in på Nordkoreas sida och kriget vände igen. Under 1951 stabiliserades läget till ett ställningskrig ungefär i höjd med den 38:e breddgraden och under två år hände i princip ingenting, förutom att en massa människor dog. Till sist lyckades man få till ett vapenstillestånd (någonstans såg jag att det tog 754 samtal innan man var klara med fördraget, men jag har inte lyckats bekräfta den siffran) och 27:e juli 1953 upphörde striderna. Då inrättade man en gräns som löpte ungefär där man precis hade slagits och runt gränsen uppförde man en militärfri zon (DMZ) om två kilometer på var sida gränsen. Och så har det varit sedan dess. Genom åren har nordsidan gjort några försök att anfalla, men DMZ finns fortfarande kvar på samma plats som enligt fördraget 1953. Snacka om långsint.

Torsdagens tur tog oss alltså till just DMZ. Jag hade lite sällskap med en amerikansk tandläkare som röstade på Bush JR och en kille från Belfast som precis hade bott i Kina i två månader och nu var på väg hem. Under hela turen fick vi höra hur viktigt det var att vi höll ihop i gruppen och att vi inte fotograferade utom på de platser där de sa att det var ok. Första stopp på resan var Tredje infiltrationstunneln. Det visade sig på 70-talet att de luriga Nordkoreanerna hade grävt tunnlar under DMZ så att de skulle kunna dyka upp plötsligt mitt inne i Sydkorea med en massa folk. Ingen av tunnlarna som man hittills upptäckt har blivit färdiga eller använts (vad man vet), men den tredje tunneln finns i alla fall bara sådär 45 km från Söul. Tunneln går ett par hundra meter in på Sydkoreanskt territorium, den är knappt 2 meter hög och ungefär lika bred. Och den är grävd på 70-75 meters djup! Det innebär att om man vill titta på tunneln så måste man ta sig ner 73 meter under marken och det gör man via en väldigt, väldigt brant tunnel från ytan. Tunneln lutar ungefär 21% och är 350 meter lång. Nedvägen var rätt jobbig, men efter att ha gått hukad ett par hundra meter in i tunneln (de hade ”förstärkt” taket vilket innebar att det för det mesta var ungefär 175 cm i takhöjd – inga problem för en Korean, kanske, men jag och holländarna var måttligt roade) och tillbaks, så kändes det definitivt i låren på vägen upp.

Efter detta åkte vi till en utsiktsplats där Sydkoreanska armén sitter och tittar på Nordkorea dygnet runt. Det var ungefär som vilken utsiktsplats som helst, men betalkikare, glassförsäljare och en massa turister överallt. Det är lite bisarrt att tänka sig att det här faktiskt är precis på gränsen mellan två länder som fortfarande är i krig och att det senaste utbrottet kom för bara några år sedan. Det man såg av Nordkorea var däremot inte särskilt inspirerande: Lite skog, lite berg och så en stad där Sydkorea har en fabrik. Japp. En sydkoreansk fabrik i Nordkorea. Det är en del av ett upptiningsprogram som man har där sydkoreanska företag kan ha nordkoreanska anställda för att producera ännu billigare skit… Jag köpte en burk iskaffe.

Efter utsiktspunkten åkte vi till en järnvägsstation som inte används. Det finns en järnväg från syd till nord. Den byggdes redan 1906 och i förlängningen så är den kopplad till transsibiriska järnvägen och därmed hela vägen till Europa. Under kriget förstördes järnvägen, men runt 2000 bestämde sig sydkoreanerna för att bygga upp den igen. Det var under en period av relativt goda relationer mellan nord och syd och man tänkte sig att man skulle kunna transportera varor på järnväg till Europa. Den resan tar bara 9 dagar, att jämföra med ett par månader till havs. Så man reparerade spåren och byggde en ny fin station precis vid gränsen till Nordkorea. 2008 var det tänkt att järnvägen skulle invigas genom att folk kunde åka genom Nordkorea till OS i Peking. Tyvärr frös relationerna mellan nord och syd igen strax innan Peking-OS och bara veckor innan OS öppnades beslutade man att lägga järnvägen på is på obestämd framtid. Däremot finns stationen kvar och alldeles nyligen är den faktiskt också öppnad så att man kan åka från Söul till DMZ via tåg. Två turer per dag går det, men om man åker dit med tåg är det bäst att man åker tillbaks med tåg, för det måste vara lika många människor åt båda håll. De kollar noga.

Efter detta var det lunch och efter DET så var det dags för höjdpunkten. Tandläkaren, Irländaren och jag skulle vidare från DMZ till JSA. Inne i DMZ, precis på gränsen mellan nord och syd finns ett område som kallas för JSA, Joint Security Area. Det är ett område där nord och syd möts för att förhandla och där finns också soldater från nord och syd. Sida vid sida. Officiellt är det FN som garanterar säkerheten, med hjälp av förband från främst USA. Det hela styrs av en delegation av neutrala länder, vilket för tillfället är Sverige och Schweiz. Här inne är det faktiskt militärt på riktigt och det är också den här lilla turen som gjorde att jag var tvungen att springa omkring hela dagen i skjorta och långbyxor trots hettan. För att få komma hit, måste man officiellt vara inbjuden av FN, vilket gör att man måste anmäla sig minst 48 timmar i förväg för att allt pappersarbete skall bli klart. Därför blev den här turen på torsdag och inte på tisdag, som jag hade tänkt från början.

När vi anlände till den USA-ledda FN-basen på sydsidan möttes vi av en bister amerikansk soldat vid namn Tchouh. Förnamn är okänt, men jag tror att han heter Att. När Thouch hade gått igenom bussen och inspekterat alla pass och kläder, så fick vi åka in på basen. Där fick vi sedan se en kort film om Koreakriget och DMZ och sedan fick vi hoppa på en speciell FN-buss för att åka de sista 2,4 km till själva JSA. Väl där fick vi ställa upp på led, två och två och sedan marscherade vi med beslutsamma steg genom Freedom House (allt hette något med ”Freedom this” eller ”Unification that” på det här stället) och in i konferensrummet där nord och syd alltså möts för att diskutera viktiga saker. Rummet låg exakt på gränsen, så att halva huset ligger i norr och halva huset ligger i söder. Mitt i rummet står ett bord och mitt på bordet går en linje som visar gränsen. När vi var där fanns det två sydkoreanska soldater i rummet. De såg väldigt bistra ut. MEN så har jag alltså då faktiskt varit i Nordkorea. Vi fick, allihop, gå runt bordet till den nordkoreanska sidan och ta lite bilder på oss själva och varandra. Det var lite coolt, tycker jag. Sedan gick vi ut igen och fick veta att vi fick ta hur mycket bilder vi ville åt norr, men inga åt söder. På sydsidan stod ett halvdussin soldater vakt, men på nordsidan stod det bara en ensam soldat och tittade på oss genom en kikare. Jag tog en bild på honom med min superzoomkamera. Han såg väldigt bister ut.

När vi tröttnat på att ta bilder ställde Tchouh upp oss på led igen och så marscherade vi tillbaks till bussen. Det var en lite märklig känsla att vara turist mitt upp i allt det här som uppenbarligen var så himla känsligt för koreanerna. Väl tillbaka i basen fick vi ett par minuter att besöka toaletter och souvenirshop (kanske enda militärbasen jag varit på som har en souvenirshop). Jag hittade ett jaktplan i äkta fejklego som jag köpte till mig själv. Sedan bar det iväg mot Söul igen.

Jag var tillbaka på hotellet hyfsat tidigt, strax efter 18, men en dag i sol och militärområde hade gjort mig helt slut. Så det fick bli en liten lutare på sängen innan jag promenerade ner till restaurangen Australian Outback Grill för lite äkta blodig biff. Det var lite som Jensens Böfhus hemma i Sverige, finkött i snabbmatsstuk. Smakade bra, men var rätt dyrt faktiskt. Men ändå en bra avslutning på en lång och intensiv dag som också innebär att jag nu är uppe i 50 länder!

Tror jag…