Ja, för de som inte har riktig koll, så är alltså Busan (uttalas Pusan) en stad i Korea, inte en busig person. Och för att kompensera måndagens avsaknad av blogg blir det två inlägg idag. Dels det något filosofiska från i morse och nu ett lite mer jordnära inlägg på väg från Busan till Söul.

Om jag skulle välja ett ord för att sammanfatta min upplevelse i Busan så måste det ordet nog bli ”varmt”. Om någon skulle tvinga mig att välja ett ord till så får jag nog ta till med ordet ”fuktigt” också. Våtvarmt omslag i ungefär 6 timmar idag alltså. Svettigt värre. Dagen började dock i ett lite svalare Söul klockan alldeles för tidigt. 6.30 ringde väckarklockan och efter att ha rullat ur sängen och in i duschen, packade jag dagens väska och gav mig iväg från hotellet klockan 7.00. Tåget gick iofs inte förrän klockan 8.30, men det där med tunnelbana på morgonen kan ju vara lite lurigt, så jag tog i lite extra med tid för säkerhets skull. Jag hade inte behövt oroa mig, Min eminenta guide igår sa att skolan börjar redan 7.30 och att de flesta börjar jobba tidigare än så, så det var faktiskt rätt tomt på tunnelbanan när jag åkte. Däremot var jag lite väl trött, så jag klev på fel tunnelbanelinje. Ingen katastrof, men inte den optimala vägen från hotellet till Söul Station där tåget mot Busan väntade. Prick klockan 7.48 anlände jag alltså till Söul Station och började med att äta frukost. Kaffe köpte jag på stationen, men för säkerhets skull hade jag en plastmacka med mig i väskan. Ifall det hade blivit tidskris så jag inte hann äta på vägen.

Sedan följde knappt 3 timmar i snabbtåg, vilket bland annat föranledde tidigare nämnda filosofiska blogginlägg. Söul är inte helt olikt Taiwan, faktiskt. Det är mycket berg och tunnlar på vägen, men väldigt vacker och inte riktigt så tätbefolkat som Taiwan var. Överallt ser man städer som smällt upp gigantiska bostadskomplex inte långt från järnvägen. Korea är ett land med tillväxt. Eller i alla fall tro på framtiden. Guiden hävdade att Korea inte har några stora naturtillgångar (förutom ginseng då som är helt magisk när den odlas i just Korea) förutom befolkningen, vilket är anledningen till att alla jobbar så hårt. När jag ser de stora husen som poppar upp tänker jag lite på det svenska miljonprojektet i slutet av 60-talet. Förmodligen byggdes de också i en anda av stark framtidstro. Folket som flyttade in där var unga och hade självförtroende, det fanns butiker, det fanns framtid. Undrar om de här komplexen kommer vara som miljonprogrammen om 40 år? Kommer de vara problemområden med stor segregation och utslagning? Kommer de ha kravaller på gatorna och bilar som brinner om natten? Framtiden hittar man nästan alltid i historien…

Väl framme i Busan styrde jag stegen mot turistinformationen. Min tanke var att försöka ta mig till någon av de vackra kustpromenaderna som finns i stan. Jag hittade en karta och en bra vandringsled på några kilometer längs kusten och frågade sedan den ryska tolken om hur jag kom dit. Varför frågade jag den ryska tolken? Jo, för Busan har blivit ett väldigt populärt turistmål för ryssar från allra östligaste Ryssland. Det är så mycket besökare därifrån, så informationen finns på Koreanska, Japanska, Kinesiska och Ryska. Inte engelska, alltså, men den ryska tolken kunde engelska också, så hon sa att jag kunde ta buss 27 från Söul Station till ändhållplatsen, så kunde jag hitta leden där. Lokalbuss i Korea? Varför inte! Första problemet var att hitta busshållplatsen. Utanför Busan Station fanns ett jättestort torg med en jättestor fontän och på var sida om torget fanns taxizoner. Men inga bussar. Jo, det fanns en buss. En sån där turistturbuss som åker runt i stan, men det var typ 100 ryssar i kö för att gå ombord, så jag letade vidare. Till sist hittade jag Starbucks i en källare och bakom Starbucks fanns busshållplatsen, precis som den ryska tolken hade sagt. Att hoppa på bussen var lite lätt kaotiskt. Det stannade flera olika bussar på samma hållplats, så det gällde att hålla koll på när bussen kom och springa dit och kasta sig ombord. Jag följde efter lokalbefolkningen och efter lite frågande grymtningar och gester lyckades jag också betala för min bussbiljett. Fast någon biljett fick jag förstås inte. Ja, ja. Det fanns ingen kontrollant heller, så det gjorde ju ingenting.

Det är alltid spännande att åka lokaltrafik i en främmande stad där man inte förstår ett ord och inte ens kan läsa texten på hållplatserna, men eftersom jag skulle till ändhållplatsen (typ) så var jag inte så orolig utan passade på att kika lite på Busan. Det är en rätt stor stad, men den verkar liksom vara uppdelad i tre delar som ligger runt två vikar. Busan Station ligger på den västraste udden och jag skulle till den i mitten. Lite oklart hur långt det var, men det tog i runda slängar 40 minuter att åka dit. När jag klev av bussen fick jag plötsligt väldigt klart för mig precis hur mycket varmare och fuktigare det är nere i Busan jämfört med Söul. Jösses! Jag hade hoppat av vid en klippa som stack ut i havet längst ut på den mittersta udden och värmen var otrolig. Svetten hoppade ut från hela kroppen och efter att ha gått de ca 200 meterna från busshållplatsen till utsiktspunkten insåg jag att det där med att klättra upp i bergen och gå ett par kilometer i den här värmen kanske inte var någon lysande idé ändå. Jag hade visserligen vatten med mig, men det skall ju vara lite kul också, inte bara plågsamt. Alltså tog jag lite bilder på den vackra kusten, köpte en snordyr iskaffe på det lokala fiket och käkade upp den sista biten av min frukost. Det skall förresten bli väldigt skönt att börja dricka vanligt kaffe igen. Här i Korea har jag i princip bara druckit iskaffe. Med frukostbiten nästan uppäten såg jag bussen komma, så jag sprintade den sista biten till hållplatsen samtidigt som jag glufsade i mig det sista. Den här gången visste jag hur jag skulle betala och det fanns gott om sittplatser på bussen. Seger!

På väg mot stan insåg jag att klockan var alldeles för lite, så jag tänkte att jag skulle göra ytterligare en liten utflykt. Innan jag åkte till Korea kollade jag upp Busan lite och en sak som rekommenderades var att besöka Lotte Department Store. Den låg på den tredje udden, så när bussen kom i närheten av tunnelbanan (vilket jag upptäckte genom att orientera på den fint illustrerade turistkartan) hoppade jag av och gick under jorden. Eftersom jag inte hade fått någon biljett på bussen den här gången heller fick jag givetvis betala fullpris för tunnelbanan, men det är ju bara knappt 10 kr, så det får väl gå. När jag hoppade av tunnelbanan (det var några stationer att åka) möttes jag av en jättestor fontän som tydligen kallades ”Lotte di Trevi”. Den skulle förmodligen likna Fontana di Trevi i Rom, men där har jag varit och det ser inte ut så alls. Ja, ja. Lotte Department Store visade sig vara lite som NK deluxe. Med andra ord hade min stora syster säkert trivts jättebra, men själv är jag inte särskilt intresserad av chica dräkter vare sig de kommer från Prada eller Gucci och har ingen lust att köpa klockor och solglasögon för 10000 kr. Så efter att har strövat omkring ett tag gick jag ut på gatan för att hitta lite riktig lunch. Det visade sig vara lite lurigt, eftersom Lotte Department Store ligger i något som verkar vara affärscentrum i Busan. Alltså inte affär som i köpa saker utan affär som i big business. Man kan säga att turen ut till City Central inte riktigt blev som jag tänkt mig, så jag vände ner i tunnelbanan och åkte tillbaks till Busan Station igen.

Mitt emot Busan Station ligger ett område som tidigare kallades för China Town i Busan. Numera har det nästan helt tagits över av ryssar. Lite oklart vart kineserna tagit vägen. Här skulle det väl gå att hitta lite mat? Där fanns massor av filippinska barer och ryska nattklubbar. Jag har lite svårt att säga vilka som såg mest kriminella ut, men det hängde gott om flickor i dörrarna till de filippinska ställena och de ryska hade svartmålade dörrar som man inte såg något genom. Jag gick därifrån och hittade en mer normal koreansk restaurang istället. Den visade sig dock vara ett ställe med buffé i pyssel och papp och givetvis varken några instruktioner eller personal som kunde tala om för mig hur jag skulle göra för att köpa mat. Nu var blodsockerhalten lite låg, så jag gav snabbt upp och gick därifrån. Istället hamnade jag på en Lotteria. Tänk er att NK hade startat en egen variant av McDonalds. Så var det. Inte vad jag tänkt mig, men nöden har ingen lag. Eftersom jag tänkt äta fisk och skaldjur i Busan, så fick det bli en räkburgare. Misstänker dock att det inte var så mycket räkor i den burgaren.

Efter min ”middag” drog jag omkring i de ryska kvarteren och tittade på marknader och lite kyrkor. Jag hade ingen aning om att det var så kristet i Korea, men enligt guiden igår så är det faktiskt fler koreaner som är kristna än som är buddhister. Så gott om kyrkor fanns det att titta på, även om det ärligt talat inte var så mycket att se. Däremot bjöd marknaden på det mesta man kan önska i form av fisk och grönsaker och diverse saker att tillaga dem med. Som vanligt var folk inte jätteglada i att man fotograferade deras varor, men jag är ju turist. Väl på tåget mot Söul har jag upptäckt att jag tappat bort mina solglasögon någonstans på vägen. Det gör inte så mycket just nu, för solen är på väg ned, men i morgon skall jag till gränsen mot Nordkorea och då vill jag ha solglasögon på. Får försöka köpa mig ett par när jag kommer till schtaaan…