När jag var liten, eller i alla fall mindre än jag är nu… eller kanske snarare yngre än jag är nu, så hade jag en favoritdikt. I princip är det den enda dikt som jag tycker är bra och det är också nästan det enda som vi tvingades läsa på svenskan som jag tyckte var något annat än urtrist. Förutom Anna-Maria Lenngren, som faktiskt var lite rolig. Och Jan Fridegård (hette han väl), som skrev om trälar. Det var rätt bra böcker. Men annars var det mest Strindberg, Fröding och sån otroligt tråkig skit man fick läsa på svenskan i skolan. Och så då Karin Boyes dikt I rörelse. Karin Boye, om jag minns rätt (jag lyssnade ju inte så noga på lektionerna i skolan om jag skall vara ärlig), var lärare och skrev för det mesta rätt deprimerande texter. Hon begick väl också självmord vid ganska ung ålder. Underligt då att hon skall ha skrivit en dikt som är så otroligt full av hopp, som I rörelse är. Tycker jag. För mig har dikten alltid handlat om livets oändliga möjligheter, att det alltid finns något mer att se, något nytt att lära, en plats man aldrig sett, en människa man aldrig mött. När tåget mot Busan rullar ut från stationen i Söul, så fylls jag av ett lugn som jag sällan känner annars. Det är i princip alltid så när jag åker tåg. Framför ligger flera timmar där jag inte kan göra något särskilt, tid som jag har för mig själv och mina egna tankar. Och mina tankar går alltså till Karin Boye och hennes dikt. Visst är det lustigt att en kvinna som levde för 100 år sedan skrivit en dikt som på ett så fantastiskt sätt fångar hela min livsåskådning i bara några strofer. Den mätta dagen är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst… Visst är det förbannat jobbigt att resa ibland, men det är ändå bättre än att inte göra det. Min ömma moder brukar med stor förnöjsamhet berätta för alla som orkar höra på att jag var ett hopplöst barn när det gällde att sova på resor. Så fort vi satte oss i bilen somnade min lilla syster, men jag var tvärtom klarvaken. Självklart. Så mycket att se, så många nya intryck. Jag ville (förmodligen, jag minns inte det här) inte missa ett ögonblick av världen som for förbi bilrutan.

När jag får pröva nya saker, se nya platser och träffa nya människor, då trivs jag bra. Det är lite paradoxalt, eftersom jag dessutom behöver rätt mycket egentid för att må bra, men sån är jag. Vill man däremot plåga mig svårt, så skall man stänga in mig någonstans för att göra samma saker om och om igen, gärna med samma människor varje gång. Det finns ju en anledning till att jag byter jobb med jämna mellanrum. Nya utmaningar, nya uppgifter… Det var därför jag flyttade till Indien och det är därför jag nu har lite lätt ångest inför hemresan – tänk om jag hamnar på samma stol, för att göra samma jobb med samma människor igen! Vi får hoppas att det löser sig, men jag har oändligt svårt att tänka längre fram än just när jag kommer hem. Mina svågrar (jag har två) har ett uttryck: Nu-Nilsson. Hela familjen Nilsson har nämligen inställningen att när man bestämt sig för något, så är det lika bra att sätta igång. Direkt. NU! Man skulle kunna tro att det beror på att vi är så drivna och effektiva, men jag misstänker att mina syskon, liksom jag själv, känner att om vi inte gör det precis just NU så kommer vi ändrat oss innan vi ens har börjat. Så om jag vill få något gjort så gäller det att jag gör det nu, för i morgon kommer jag göra något annat. Oavsett vad det var jag tänkte göra. En gång försökte min chef få mig att skriva listor över saker som jag skulle göra på jobbet, för att öka effektiviteten. Personen i fråga hade väl gått en kurs, kan man tänka. Det blev inte alls bra. Jag spenderade massor av tid med att göra en lista, som var inaktuell innan jag ens hade gjort klart den. Likadant är det med att sätta upp mål. Jag säger som Karin Boye: Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är resan som är mödan värd. Att bli klar med något har egentligen aldrig intresserat mig. Att förstå hur jag skall bli klar däremot är väldigt spännande. Vägen till målet är alltid mer värd än själva målet och väldigt ofta upplever jag att det man lär sig under resan gör att målet förändras. Innerst inne känner jag alltså att en målsättning är ett hinder snarare än något annat. Om jag sätter ett mål så har min aktivitet egentligen bara en lyckosam utgång. Om jag bara har en lite vag aning om vilket håll jag vill åt, så är möjligheterna däremot oändliga.

Så nu åker jag till Busan. Målet med den här resan är just att ÅKA till Busan. Och tillbaks igen. Inget annat. Det sägs att det finns bra fisk och skaldjur i Busan. Jag kanske försöker hitta en restaurang som serverar sånt. Det finns också en park med ett tempel och fin utsikt över havet. Kanske blir det där jag hamnar. Eller också tar jag tåget till en historiska staden som var Koreas huvudstad under 1000 år. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men den ligger en bit norr om Busan. Egentligen spelar det ingen roll. Vi får se vart stegen bär när jag kliver av tåget om knappt två timmar. Under tiden är det en massa ny värld som sveper förbi fönstret, så det är dags att stänga av datorn och titta på utsikten. Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.