Sååå… Ingen blogg från Korea igår. Det var lite konstigt. Varför gjorde jag så? Det beror på två saker: För det första gjorde jag inget särskilt igår och för det andra så var jag så otroligt och osannolikt trött igår kväll att jag inte orkade skriva något vettigt. Nu kanske ni undrar varför jag var så trött när jag inte hade gjort något. Det är klart att jag gjorde NÅGOT, bara inte något som egentligen intresserar någon annan…

När jag åkte till Korea så var en tanke att jag skulle köpa mig en ny telefon, eftersom man kan få tag i versioner från LG och Samsung som inte säljs någon annanstans i världen. De har lite mer minne och man får lite mer saker med på köpet. Eftersom jag tänkte byta ut min hysteriskt stora telefon när jag åker hem till Sverige (för den får inte plats i jeansfickan) så lät det som en kul grej. Men när jag landade här, så såg jag att LG precis har släppt en ny version av sin G3 som har ny processor och nytt grafikkort. Aha! Mitt uppdrag igår var alltså att försöka köpa en sådan telefon. Dels för att den enligt ryktet inte kommer släppas någon annanstans och dels för att det nya grafikkortet är bättre på att driva den stora och högupplösta skärmen som G3 har. Mitt äventyr tog mig runt mellan olika LG-affärer runt hela Söul. Ingen verkade ha telefonen i den nya versionen, men ingen kunde tala engelska tillräckligt väl för att förklara om den går att få tag på överhuvudtaget och hur jag skulle få tag i den. Efter att blivit skickad mellan olika affärer i ett par timmar (det blev mycket tunnelbana) var det en säljare som sa att telefonen var slut och skulle bli tillgänglig först i mitten av augusti. Tråkigt. Efter ytterligare undersökningar på lite mer suspekta butiker och säljare lyckades jag hitta en kille som kunde sälja telefonen för 1 miljon won. Det är typ 6500 kr, så det var ju lite mer än jag hade tänkt mig och ungefär dubbelt så mycket som den vanliga versionen kostar. En säljare på T-mobile (typ Tele2 i Korea) förklarade dock att det GÅR att köpa telefonen nu, men bara med abonnemang på två år. Så, killen som kunde sälja telefonen skulle förmodligen teckna ett abonnemang och sedan sälja telefonen till mig mot att jag betalade abonnemanget och lite till. Spännande. Fast kanske inte någon väldigt bra idé.

Alltså spenderade jag ungefär 8 timmar igår med att gå nerför trappor i tunnelbanan, stå på tunnelbanetåg och sedan gå uppför trappan från tunnelbanan, förvirrat vandra gata upp och ner för att leta efter butiken och till sist få ett kort samtal med ytterligare en vänlig och artig ung man som inte pratade mer än några få ord engelska. Det var varmt. Väldigt varmt. Det var inte så varmt som i Hyderabad, men det är en annan sorts värme här. I Hyderabad är det 45 grader på sommaren, men å andra sidan sitter jag på mitt luftkonditionerade kontor, går 10 meter till min luftkonditionerade bil och sedan gå ytterligare 10 meter till nästa luftkonditionerade lokal. Här i Söul vandrade jag hela dagen i solen (typ 30 grader i skuggan, alltså) i den fuktiga luften och svettades enorma mängder vätska. Jag gick från hotellet ungefär vid 10 på morgonen och var tillbaks ungefär 18.30 på kvällen. Helt slut. Och varm. Så det blev ingen blogg. En del undrar om jag inte tycker det är tråkigt att resa runt själv. Det är det ibland, men fördelen är ju att jag kan göra precis vad jag känner för – när jag känner för det.

Idag har jag däremot varit på en organiserad tur. Vi besökte buddhisttemplet Jogyesa (som tydligen är den centrala helgedomen för den största varianten av buddhism i Korea), körde förbi presidentens hus (blåa huset, till skillnad från vita huset i USA, där var det så hög säkerhet att man inte får stanna med bilen i närheten), besökte en utställningshall med information om presidenten, besökte Changdeokgungpalatset (som är ett UNESCO-världsarv) och avslutade på ett ”ginsengmuseum”. Egentligen skulle vi vara två personer på turen, men den andra personen för aldrig upp, så jag fick en buss och en guide helt för mig själv. Det var en intressant tur där jag fick lära mig att Korea ”uppstod” ur tre kungadömen som enades under Silla-dynastin på 600-talet. Sedan följde tre olika dynastier fram tills man blev ockuperat av Japan i början av 1900-talet. Korea blev självständigt efter andra världskriget, men delades som bekant av Koreakriget som pågick mellan 1950 och 1953 (typ). På 1950-talet var den norra delen av Korea mycket rikare än den södra, eftersom det var där som Japan hade byggt upp sin industri. Nu är det som bekant inte riktigt så. Det är lite fascinerande att höra hur koreanerna pratar om Nordkorea. Det är egentligen inget ont blod, utan man verkar se det som att de norra delarna är ockuperade och man vill gärna hjälpa dem att bli fria. Att Nordkorea försökt invadera syd flera gånger de senaste 60 åren och dessutom skickat in lönnmördare för att försöka ta död på diverse sydkoreanska presidenter. Annars är buddhisttempel sig lika mest överallt och palatset är ungefär samtida med förbjudna staden i Peking, så det var rätt lika. Ginsengmuseet var en förtäckt affär för att sälja snordyr ginseng som sades bota alla möjliga åkommor, precis som väntat. Jag har varit på lite för många såna har resor för att ta såna ställen på allvar numera.

På väg från turens slut till hotellet passade jag på att köpa biljetter till morgondagens utflykt. Då är det dags att ta snabbtåget från Söul till Koreas andra stad: Busan. Där hoppas jag få prova på lite fisk och skaldjur och kanske till och med få andas lite havsluft. Härligt. Som vanligt är det inte så mycket målet som är vitsen, utan hela upplevelsen med att resa, hitta i en ny stad och se lite mer av landet. På torsdag är det sedan dags att åka till gränsen mellan nord och syd. Eftersom det är allvarliga saker att besöka en gräns mellan två länder som fortfarande officiellt är i krig, så är det långbyxor och skjorta som gäller. Det står också att man inte får ha för rufsigt eller ovårdat hår. Frågan är om jag måste klippa mig…