På väg till jobbet idag (läs igår) pratade jag och Azmath om tiden efter detta. Alltså, september, när jag har åkt hem till Sverige igen. Azmath är väldigt mån om att få köra en av de två som kommer ner och skall ersätta mig och Urban, så det är ett ämne som kommer upp ganska ofta. Idag frågade Azmath vad jag skall göra när jag rest hem till Sverige. Det vet jag ju inte riktigt, men jag berättade om de olika alternativen som finns. Jag berättade också att det kanske skulle finnas möjlighet att jobba utomlands igen, i Thailand eller kanske Brasilien. Det tyckte han lät väldigt spännande, Thailand är ju fint, men jag förklarade att jag inte alls var sugen på att jobba utomlands just nu, utan vill komma hem till Sverige i ett par år. Då sa han: ”Men efter du har gift dig, så kanske du vill åka ut igen.”

Ett par saker fick mig att reagera på det uttalandet. För det första så antyder han lite fint att om jag är gift så kommer jag vara mer motiverad till att inte vara hemma. Intressant.

Det andra är givetvis att han förutsatte att jag åkte hem för att gifta mig.

Jag försökte förklara att det inte riktigt fungerar så i Sverige. Jag kan inte bara åka hem och gifta mig sådär utan vidare. Först måste jag hitta någon att gifta mig med och det är inte bara att ta tag i första bästa. Det gäller att hitta någon som jag älskar och som älskar mig tillbaks och, ja, en hel massa komplicerade saker som jag ärligt talat inte har någon större koll på. Det verkar i alla fall väldigt, väldigt svårt. Det märktes på Azmath att han hade lite svårt att greppa konceptet med svensk samlevnad, så jag frågade honom om de lyckats hitta en man till hans syster ännu. Han berättade då att de hade tittat på några kandidater ganska nyligen, men ingen av dem var särskilt bra. Det är dyrt att gifta bort flickor i Indien. Mannen och hans familj förväntar sig bra kompensation…

När han beskrev processen som de gick igenom (intervjuer med mannen, hans familj, utdrag av personliga finanser från båda håll osv), så kändes det inte som ett giftermål, utan snarare som en tillsättning av en tjänst. Jag fick lite intrycket av att hitta en fru är som att hitta en underbetald hemhjälp på mer permanent basis. Ärligt talat skiljer det sig säkert inte så mycket från hur det var i Sverige för 100 år sedan, men det kanske är dags att uppdatera min kontaktannons. Kanske borde det stå något sånt här istället:

Finnes: Medelålders, lätt överviktig, överbetald och uttråkad dataingenjör.
Sökes: Person som är villig att städa, tvätta, laga mat och i allmänhet sköta hushållet för i princip inga pengar alls (skattefritt) och gratis mat och husrum. Kön valfritt.
Svar till ”Ärlighet varar längst”