För lite drygt en vecka sedan lade jag mig på ett operationsbord någonstans i Hyderabads äldre stadsdelar och genomgick en laseroperation av mina ögon. Det var en något nervös upplevelse, inte minst eftersom kliniken där operationen skulle ske var utan ström när jag kom dit, nästan 2 timmar tidigare. Men, ögonlaseroperationer i Indien är ungefär som ögonlaseroperationer någon annanstans i världen: Det är samma maskiner som mäter ögonen och utför operationen var du än är, så det borde ju inte vara några problem. Eller hur?

Vi backar bandet lite. Varför tog jag chansen att operera mina ögon här i Indien? De flesta som hör att jag gjort det här undrar om jag är helt galen. Det inkluderar ALLA indier jag pratat med. Svaret är inte helt enkelt och det började faktiskt hos optikern i Inorbit Mall i september 2012. När jag kom till Indien berättade Urban att han skaffat nya glasögon och att det var jättebilligt här i Indien. Eftersom jag skulle ut på stor resa i oktober 2012, så tänkte jag att det var en bra idé att skaffa slipade solglasögon. Så jag gick till optikern och provade ut nya glasögon + slipade solglasögon. Hela kalaset kostade runt 2000 kr, vilket är en bit under halva priset jämfört med hemma i Sverige. Kanon. När jag gjorde min synundersökning för de glasögonen påpekade optikern att jag skulle behöva bi-fokala eller progressiva glas ganska snart. Hu, tänkte jag. Börjar bli gammal.

Under vintern och våren 2014 har jag märkt att optikern hade rätt. Det har varit jobbigt att gå från att jobba vid datorn till att titta på annat och jag har också blivit ganska trött i ögonen av en hel dag framför skärmen. Planen var alltså att plocka ut ett par progressiva glasögon någon gång i juli för att få färska (och billiga) ögon när jag flyttar hem till Sverige i slutet av augusti. Men så, för ungefär en månad sedan, hade vi besök av en kollega som jobba i Bangalore. Under middagen på Falaknuma Palace berättade hans fru att hon hade genomgått en laseroperation i Bangalore och att det funkat jättebra. Då blev jag lite sugen och började läsa på om ögonlaser. Jag frågade också vänner och bekanta om erfarenheter av ögonlaser. De flesta som genomgått operationen verkade väldigt nöjda, men visst finns det skräckexempel på människor som fått stora problem efter operation. Dock verkar ingen faktiskt känna någon som haft såna problem…

Under mina efterforskningar upptäckte jag att det finns flera olika metoder för ögonlaseroperation. Den ”gamla” operationen LASEK är på väg bort, eftersom den kräver att kirurgen skär loss ett lock av linsen och viker undan det så att lasern kan jobba på resten. Ersättaren, LASIK, låter lasern gör snittet för locket, vilket gör det lite mer precist och säkrare. Båda dessa metoder ger dock ett lock på linsen som tydligen inte läker. Det KAN ge problem längre fram, om man gnuggar sig i ögonen eller får en smäll, så kan locket hamna snett. Läskigt. Men det fanns en ny metod, som inte krävde att man gjorde ett lock. Den metoden heter RELeX Smile (smidigt namn) och går ut på att lasern skär loss en bit av linsen utan att man skär upp något lock. Sedan lägger lasern ett litet snitt och så får kirurgen plocka ut den delen av linsen som skurits loss ur det lilla hålet som lasern skapade. Den här metoden är mildare mot ögat och ger alltså inte det här locket som LASIK och LASEK ger. Den metoden är dock nyare och DYRARE än något annat och det finns inte så många ställen i Indien som erbjuder den behandlingen. Inget ställe i Bangalore, men i Hyderabad finns det en klinik som har den här nya lasern. Så dit tänkte jag mig. Fast kliniken ligger lite bortanför min vanliga färdväg, så ett besök blev liksom inte av på ett par veckor.

Men så, för två veckor sedan, hörde jag ett krasande ljud när jag åt min morgonmüsli. Sedan gjorde det ont när jag tuggade på vänster sida ibland. Alltså fick jag åka till tandläkaren och kolla upp så att jag inte hade spräckt en tand. Tandläkaren var rekommenderad av Erika, som var där och lagade en tand tidigare i år och av en slump ligger mottagningen inte långt från ögonkliniken med RELeX Smile-lasern. Tandläkaren hittade inget särskilt, utan ville borra upp alla mina gamla lagningar för att se om det hänt något under dem. Sedan ville hon gärna göra en rotfyllning eller två. Jag tyckte det lät lite väl mycket, så jag pratade med min trygga norrländska tandläkare hemma i Sverige och han sa att jag nog kunde vänta med ingrepp tills jag kommit hem veckan innan midsommar. Så det gjorde jag. På väg hem från tandläkaren gled jag dock in på ögonkliniken och fick bokat en tid för undersökning. Det skulle ske kl 14.00, lördag 24/5.

Undersökningen var rätt omfattande. Det var synprov (på vanligt manér) och tester av pupillens storlek och linsens topogafi och klarhet etc, etc. Efter drygt 2 timmars testande fick jag reda på att jag kunde genomgå en operation och få 100% syn på båda ögonen. Men jag kommer behöva läsglasögon, för operationen kan bara fixa synen på avstånd. Jag fick också reda på att man vill ha återbesök efter 1 dag, 1 vecka, 1 månad och 3 månader. Lite huvudräkning visade att om jag ville genomföra operationen, så var det nu eller aldrig och eftersom jag åker till Sverige 14/6, så var det faktiskt lite bråttom. Alltså betalade jag nästan 15000 kr och bokade in mig på operation måndag eftermiddag den 26/5. Snabba ryck, med andra ord. Själva operationen gick fort och gjorde inte alls ont. Det var läskigt, men gjorde inte ont. Jag fick ju vänta i nästan två timmar på att kirurgen skulle dyka upp och strömmen skulle komma tillbaka (de hade reservkraft till lasern, men inte till ljuset). Efter operationen såg jag inte mycket och så fort lokalbedövningen började släppa så gjorde det rejält ont i ögonen. Jag fick ett gäng ögondroppar och så skickade de hem mig.

Den första kvällen var hemsk. Ögonen gjorde ont som tusan och de bara rann oavbrutet. Det kändes som om jag gråtit i flera dagar. Det var svullet och ömt och jag drack massor av vatten, men till sist kunde jag i all fall somna. Enligt informationen innan, så skulle jag kunna gå till jobbet dagen därpå, men först skulle jag på återbesök. Tisdag morgon kunde jag se hyfsat med vänster öga, men höger gjorde fortfarande mycket ont och rann i princip hela tiden. Hos ögonläkaren fick jag nya ögondroppar och uppmanades att ta det lugnt. Jag försökte jobba den dagen, men jag kunde inte titta på något i mer än 10-15 minuter, så jag åkte hem och lyssnade på ljudbok istället.

Dag tre började ungefär som dag två. Vänster öga var rätt ok, men höger öga såg jag inte mycket med. Men det hade åtminstone slutat att rinna vatten ur det. De kollade min syn och på vänster öga hade jag nästan 90%, höger var sämre. Jag fick nya instruktioner om ögondropparna (fyra olika sorter, fyra gånger om dagen), men läkaren sa att jag skulle kunna genomföra min resa till Filippinerna på onsdag kväll. Den dagen jobbade jag fram till ungefär 16, men det var rätt många pauser med slutna ögon. På kvällen packade jag ihop mig och åkte till Filippinerna Resan till Filippinerna får bli en annan blogg, men nu har det alltså gått en dryg vecka sedan operationen. Jag har fortfarande inte 100% syn på ögonen (vänster börjar närma sig), men läkaren försäkrar mig om att det är fullt normalt och att synen kommer förbättras gradvis de kommande veckorna. Jag har fått ut ett par läsglasögon, men de fungerar bara för att läsa. För arbete vi datorn har jag fått dra upp texten på skärmen till 125%, men nu funkar datorjobbet ganska bra. Jag ser inte lika bra nu som jag gjorde med glasögon innan operationen, men jag hoppas att det skall lösa sig med tiden.

Jag har upptäckt några saker med mina nya ögon:

1. Det är löjligt dyrt med solglasögon, även om de inte är slipade.
2. Allting ser större ut nu än tidigare. På Filippinerna lät jag flera gånger bli att köpa kakor på kafé, eftersom de såg så stora ut. Bantningstips, alltså!
3. Det är lätt att få vatten i ögonen när det regnar om man inte har glasögon. Väldigt irriterande.
4. Det är skitjobbigt att inte få duscha eller tvätta ansiktet i fyra dagar.

Den gångna veckan har jag många gånger ifrågasatt visheten med att genomföra ögonlaseroperationen, oavsett vilket land det sker. Det har bitvis varit grymt jobbigt, eftersom i princip allt jag gör på fritiden involverar synen (läsa bok, spela spel, titta på film, jobba med datorn osv). Det är också frustrerande att jag inte ser lika bra nu som innan (med glasögon alltså, utan glasögon ser jag oändligt mycket bättre nu). Just nu verkar det inte omöjligt att jag betalat 15000 kr för nöjet att få prova ut nya glasögon, som iofs förmodligen blir billigare eftersom astigmatismen faktiskt verkar vara borta, men jag hoppas och tror att läkaren har rätt och att synen faktiskt kommer bli bättre med tiden. Den som lever får se.