Den här sommaren (för det är ju sommar i Indien i april och maj) har varit ovanlig på flera sätt. Man anade att det skulle bli fel redan i mars, när det visade sig att några av cricketlagen i indiska ligan hade kommit överens om läggmatcher innan cricketsäsongen ens hade börjat. Ligan hade dessutom slutit avtal med Dubai och Bangladesh att spela de inledande matcherna där istället för i Indien, så att det bara är själva slutspelet som kommer gå här. Visst kan man se matcherna på TV, men det är ju inte samma sak som att sitta tillsammans med 50000 andra fans på en kokande stadium runt midnatt och jubla när någon ÄNTLIGEN får en poäng…

Sedan är det ju val i Indien i år. Val i Indien skiljer sig lite från hemma i Sverige. Hemma så är det lite partiledardebatter, folk som står vid valstugor och bjuder på kaffe och en och annan stackars partisekreterare som står på en sockerlåda i regnet och pratar inför en hund som är fastbunden utanför lokala Konsum. I Indien är valrörelsen lite mer som melodifestivalen: Det är skandaler, påhopp, kandidater stämmer varandra till höger och vänster och ibland går högsta domstolen in och uttalar sig i sakfrågor. Cirkusen drog egentligen igång vid årsskiftet med positioneringar, rapporter och spekulationer kring kandidater till premiärministerposten, men själva valet började i månadsskiftet mars/april. Sedan dess har det konstant varit val någonstans i Indien och de två huvudkandidaterna Rauhl Ghandi från Kongresspartiet (Cong) och Nerandra Modi från Bharatiya Janata-partiet (BJP) åker land och rike runt och verkar mest tävla i att säga dumma saker. Ungefär hälften av rapporteringen verkar handla om hur kandidaterna beskyller varandra för oegentligheter, antingen direkt eller via nära medarbetare eller familjemedlemmar, och den andra hälften handlar om hur mycket pengar polisen har beslagtagit från ”valarbetare”. I Indien är det nämligen fullt möjligt att köpa ett valdistrikt och hemliga sändebud åker runt på landsbyggden och delar ut sprit, kontanter och andra presenter mot att folk lovar att rösta på just deras kandidat. Häromdagen hade de plockat någon med 10 miljoner rupies i kontanter i bagaget på bilen, så det är inga små summor vi pratar om. Det går åt båda håll dock. Urbans maid har separerat från sin man och bor numera i Urbans maidhouse. Men eftersom Urban med familj snart flyttar hem till Sverige är hon i stort behov av en egen lägenhet. En kandidat till det lokala parlamentet lovade att ordna en lägenhet till henne efter valet, om hon bidrog med 45000 rupies till hans valkampanj. Trots förmanande ord från familjen Bruzén och trots att samma gubbe körde samma grej förra valet utan att det blev någon lägenhet, så lånade maiden pengarna av Urban och betalade 45000 rupies. Förmodligen köpte hon bara hopp och besvikelse, men det kanske var vad hon behövde just då.

Men det som verkligen gör denna sommar så annorlunda är vädret. Perioden januari till och med maj brukar vara i princip helt regnfri och under sommarmånaderna är det torrt och varmt. Väldigt varmt. Förra året låg temperaturen över 45 grader i stort sett varje dag i maj. I år däremot är det regn som gäller. Och ganska mycket regn dessutom. Azmath säger att regn under mars april är dåligt, för då blir mangon inte bra. Jag bryr mig inte så mycket om mango, men jag kan säga att det är rätt skönt att temperaturen, åtminstone periodvis, faller under 30 grader. När det är över 30 hela dygnet, så blir det liksom jobbigt. Det är som att man slits ner av värmen tills man liksom inte orkar någonting längre. Då är det skönt att komma ut från lägenheten och känna lite regn. Som idag. Idag är det svensk högsommar när den är som allra finast: 22 grader varmt och hällregn. Jag tror nog att växterna klarar sig utan vatten idag.

En annan bra sak med allt regn och den relativt kyliga sommaren är att strömavbrotten inte blir riktigt lika påfrestande som de var förra året vid den här tiden. Visst, strömmen försvinner fortfarande, men mängden 3-timmars stopp känns betydligt mindre i år. I morse lärde jag mig ett nytt uttryck från dagens tidning: ”Power Holiday”. Man skulle kunna tro att det handlar om en sorts extra koncentrerad semester, eller kanske en semester där man kan samla kraft, men det är det inte. Istället är det de perioder när den lokala regeringen helt enkelt stänger av strömmen i hela kvarter för att kunna förse andra kvarter med ström istället. En helt vanlig sommardag genereras inte tillräckligt mycket ström i Andhra Pradesh för att förse storstaden Hyderabad med alla sina företag och industrier, med ström 24 timmar per dygn. Om man försöker, så kommer man få så kallade brown outs, där spänningen faller så lågt att saker slutar fungera. Istället väljer man att helt stänga av strömmen i delar av staden under ett par timmar för att spara till andra kvarter. Förra året var det riktigt hårt, när det på grund av politiska bråk inte gick att köpa kol eller olja för Andhra Pradesh. Då var de tvungna att öka mängden Power Holidays till två stycken tre-timmarspass varje dag. Hemma saknade jag då ström mellan klockan 10 och 13 och mellan 16 och 18. Väldigt irriterande. I år gör kylan och regnet att man kan sänka dosen från 24 timmar i veckan till 12 timmar i veckan vilket i sin tur kommer spara en hel massa pengar för en hel massa företag. Varför då? Jo, för de flesta företag kan inte bara stänga ner verksamheten under ett antal timmar per dag. Istället drar de igång stora dieselgeneratorer för att förse företaget med el under power holidays.

Så, en kall och regnig sommar i Hyderabad gör en massa människor glada. Utom mangoodlarna då.