Dag två i Nepal började okristligt tidigt. Redan strax före fem vaknade jag, helt utan anledning! Väldigt irriterande, men jag lyckades somna om en stund till, så först klockan åtta klev jag in i frukostrestaurangen. Frukost ingår, men då måste man välja ett av fyra alternativ. Alla alternativ, utom amerikansk frukost, innehöll en massa saker som jag inte kan äta och alltså blev det en massa stekt mat till frukost idag. Inte optimalt, men man taget vad man haver. Eftersom dagens rundtur skulle börja först klockan 10 fick jag lite kvalitetstid med datorn på rummet innan det bar iväg.

När jag bokade turen igår så utlovade receptionisten en fin bil. En fin bil i Nepal innebär tydligen en Toyota av okänd modell som förmodligen byggdes i början av 90-talet. Eller möjligen i slutet av 80-talet. Svårt att säga. Den luktade rätt mycket bensin, gnisslade ljudligt när man backade och knakade betänkligt när man växlade. Ingen AC fanns det heller, men det gjorde kanske inte så mycket. I morse var det nämligen 18 grader varmt och regn. Inte så kul när jag åkte från Indien utan både varma och regntåliga kläder. Hotellvakten insåg dock mitt problem lånade mig ett hotellparaply. Det kom väl till användning.

På väg ut från hotellets lilla tvärgata såg jag plötsligt en liten marschorkester som ställde upp i regnet. De hade fina röda uniformer och jag såg brass (även om det såg ut lite som brassbands brass och inte riktigt brass) och trummor. Något träblås syntes inte till. Chauffören förklarade att det var ett bröllop på gång. Här i Nepal är det tydligen inte bröllop om man inte har en liten marschorkester som banar väg längs gränderna så att det ekar mellan husen. Ännu en anledning att gilla Nepal, helt klart. Kanske skall jag gifta mig här om det nu blir aktuellt någon gång.

Första stopp på turen var en hel drös med hindutempel runt ett torg nere i gamla stan i Katmandu. Det regnade rätt friskt, så när chauffören visat vägen till tempelområdet, så sprang han tillbaks till bilen. Och där stod jag. Mitt bland en massa tempel utan vare sig karta eller guidebok. Nu kan jag ju det där med tempel och efter alla resor i södra Asien kan jag lätt säga vad som är hindu, buddhist eller shintotempel. Här var det hindutempel i olika storlekar och former. En hel del suspekta heliga män sprang omkring också. De såg precis ut som fakiren i Tintin. Jag försökte undvika dem så gott det gick. Förutom fakirer fanns det också duvor och hundar i massor i tempelområdet. Och så dök det upp lite kor. Riktiga kor, inte såna där konstiga som de har i Indien. På ett ställe stod kossan och åt av duvornas mat, eller om det möjligen var tvärtom. Hundarna verkade mest försöka komma undan regnet.

Efter tempelstaden åkte vi upp på ett berg för att besöka aptemplet. Detta var ett buddhisttempel och det var alltså en stupa jag fick se. Efter att ha sett alla helförgyllda stupor i Burma, så är jag inte så våldsamt imponerad av ”vanliga” stupor, även om den här enligt uppgift skulle vara världens äldsta stupa. En kul grej som jag inte sett så mycket förut är bönerullarna som de har i sina stupor. Dessa består av rullar som sitter i väggen och som har en bön inristad i sig. När man sedan snurrar på rullen så ber man automatiskt bönen, om jag nu förstod saken rätt. Fascinerande med en så rationell lösning till något så irrationellt som religion.
Aporna i templet tyckte precis som hundarna i tempelstaden att vädret var för jäkligt, så de satt mest och tryckte under takskägget. Däremot var det en hund som lät sig väl smaka av maten som offrats till Buddha. Eftersom hunden åt av gudens mat, så kan jag bara dra slutsatsen att hunden måste varit någon form av gudomlig inkarnation. Alltid kul att se såna.

Efter apstupan var det dags att åka till ännu ett hindutempel. Som ni märker har jag egentligen ingen aning om var jag varit. Chauffören sa lite namn när vi åkte runt, men det var inget som fastnade och jag har inte heller någon guidebok för Nepal. Istället fokuserade jag på att se mig omkring när vi irrade fram i Katmandus smala gränder. Gamla stan i Katmandu har förtvivlat trånga gator, men i de nyare stadsdelarna är gatorna mer normala. Det är ju inte som i Indien, men å andra sidan är det betydligt färre människor i Nepal också. Min chaufför hävdade att det bor ungefär 3,5 miljoner människor i Nepal och att Katmandu är absolut största staden. Han beklagade sig över att landet bytte regering var tredje månad, vilket berodde på att det finns 48 partier i landet som alla vill vara med och bestämma, så det är svårt att få till en vettig regeringskoalition. Fram till 2001 var Nepal tydligen en monarki, men någon gång under 2001 stormade folket det kungliga palatset och slaktade hela kungafamiljen. Så nu är man en demokrati. Som alla unga demokratier har man tydligen inte riktigt hittat formen ännu.

Men. Hindutempel. Det här templet (vars namn jag inte kommer ihåg) var ganska stort och tydligen lite extra heligt. Förutom att det var ett tempel (med en stor oxe som avgudabild), så var det tydligen också den centrala platsen i Nepal där man kremerade sina döda enligt hinduisk tradition. När jag strövade omkring inne på området såg jag på flera håll samlingar av människor runt pyrande eller brinnande högar. Fascinerande, men lätt makabert tyckte jag. Längre in i tempelområdet fanns en plats där man ordnade med fyrfat till kremeringen och det brann högt och lågt. Jag misstänker att det här kanske inte var som det brukar vara, för det var bara hinduer som fick gå in i själva templet. Varken chauffören eller receptionisten var medveten om den begränsningen, så jag tror det var någon form av festival eller så. Hur som helst så fick jag inte komma in, så jag fick promenera tillbaks till bilen istället. Nu hade det i alla fall slutat regna…

Nästa stopp var ännu en stupa. Lite oklart vad det var som var så speciellt med just denna stupa, men den såg ut att ha lite mer guld än den förra och så verkade den lite större också. Största behållningen för mig var dock det faktum att stupan låg omgiven av en hel hög med restauranger och små hotell. Jag funderade lite på om man var tvungen att betala entréavgiften varje gång man skulle hem till sitt hotell, men jag vågade inte fråga. Efter att ha gått ett varv runt stupan och tittat på den automatiska bönerullen (en jättestor rulle som snurrade av sig själv, otroligt effektivt), så stegade jag in på en tibetansk restaurang för att äta lunch. Jag blev uppvisad till den nedre balkongen, som jag fick helt för mig själv. Menyn såg ut som om den hade tryckts ungefär samtidigt som bilen byggdes och en hel del av sakerna var överstrukna med bläck – i vissa fall flera gånger. Eftersom det blev nepalesiskt igår, så fick det bli tibetanskt idag och efter att ha gissat vilt vad olika saker egentligen var, så blev det någon form av tibetansk meny med kött i. Det tog en evig tid att få in maten, men som tur var fanns det Internet att roa sig med.

Efter att jag fixat lite med bilder från dagens äventyr och äntligen fått upp bilderna från igår på bloggen så kom kyparen upp med en tjej. Först blev jag lite orolig, men det var inte henne jag hade beställt, utan bara en annan gäst. En ensam västerländsk tjej i åldern 20 till 30 år. Jag bestämde mig för att prova min tes från igår och började flirta lite lätt med henne, sådär som bara jag kan. Det visade sig att hon kom från Schweiz (den tyska delen) och för tillfället bodde i Indien. Oklart var. Efter lite prat om ditt och datt framkom det att hon var i Nepal för att besöka sin ”buddhist master” som bodde i en by en timmes bilfärd från Katmandu. Därmed ansåg jag min tes bevisad och så pratade vi inte mer. Vid det laget hade jag dessutom ätit färdigt, så jag tyckte det var dags att gå.

Så vad var det för mat då? Bra fråga. Det var någon form av degklump, möjligen gröt gjord på rågmjöl, en skål med nudlar med potatis i samt en röra med mycket kryddstarka stekta grönsaker och någon form av torkat kött. Eftersom detta var en tibetansk restaurang måste det givetvis ha varit jakkött. Jag kan givetvis inte vara säker, men med tanke på hur köttet var skuret, så misstänker jag att den stackars jaken fått sätta livet till sedan en ovarsam turist med stor kraft kastat ett skal rätt igenom det oskyldiga djuret. Sånt händer i Nepal, har jag hört. Hur som helst var köttet otroligt segt, grönsakerna var otroligt starka och degklumpen la sig som en… ja, som en degklump i magen kan man säga. Men gott var det ändå!

När jag väl ätit upp, sagt adjö till schweiziskan och letat mig tillbaks till Toyotan, så visade det sig att den här stupan var det sista vi hade på programmet för dagen. Eftersom klockan bara var ungefär 15, så bad jag chauffören köra mig till en supermarket innan vi åkte till hotellet. Min sluga plan var att köpa lite frukostflingor, så jag slapp äta suspekta korvar hela helgen. På vägen till supermarketen pratade vi lite mer om Nepal. Chauffören frågade om jag var gift och det sa jag att det var jag inte. Då sa chauffören att han minsann hade två döttrar. Det lät precis som om han bjöd ut sina döttrar till giftermål där vi satt i en bilkö och det kunde kanske varit lite spännande om han inte i nästa andetag nämnt att den ena gick i årskurs ett och den andra i förskolan. Visserligen vet jag att det finns länder där barngifte är accepterat och till och med vanligt, men att gifta bort sin 6-åriga dotter till en vilt främmande man från andra sidan jorden kändes ändå lite att ta i. Jag valde att klädsamt ignorera den möjliga inviten och rusade istället in på supermarketen. Det här var en riktig supermarket. Jag har aldrig sett något liknande i Indien. Lite som ICA Maxi, fast i fyra våningar istället och med allt mellan himmel och jord. Det fanns frukostflingor, så jag köpte lite såna och ett paket mjölk från Australien för säkerhets skull.

Väl tillbaka på hotellet fick jag veta att bilen som skall ta mig till bergsflyget i morgon bitti, lämnar hotellet klockan 5 på morgonen. FEM!!! Det är ju otroligt tidigt. Det innebär att väckarklockan ringer redan klockan FYRA. Usch och fy. Men vad gör man inte för äventyret? Den tidiga morgonen innebär att kvällen blivit lite komprimerad. Trots att jag var ganska tidigt tillbaks på hotellet, så blev det inte så mycket tid över innan jag gav mig ut för att äta middag. Jag hann shoppa lite presenter också. Typiska nepalesiska saker som haremsbyxor och stickade vantar. Tur att jag har ett par månader på mig att komma på vem som skall få vad. Min svåger kan dock känna sig helt lugn: Det finns mängder med te som jag kan köpa till honom i julklapp.