Jag är lite lat, så här sista dagen i Japan och skriver bara ett inlägg för de sista två dagarna. Förlåt…

Gårdagen (alltså dag 10) började med sovmorgon, innan jag packade ihop mig och gav mig av mot tågstationen för att åka till Tokyo. Jag hade ju som bekant inte bokat någon biljett, utan köpte bara en lokalbiljett för att komma till Shin-Osaka där Shinkansen tågen går. Väl i Shin-Osaka stegade jag självsäkert fram till biljettmaskinen och bokade en enkel biljett till Tokyo på första bästa tåg. Det råkade vara ett så kallat Hikari-tåg, vilket innebär att det inte är det snabbaste snabba (som heter Nozomi) utan stannar lite fler gånger på vägen. Det var lite vågat att köpa första bästa, för det var bara 12 minuter kvar tills tåget skulle gå, men å andra sidan hade jag bara typ 100 meter att gå till perrongen, så det skulle nog gå bra. Lite bråttom var det ju, så jag gick direkt till spärren och matade in mina två biljetter (en från lokaltåget och en till Shinkansen). Spärren vägrade släppa in mig och bad mig mata en den andra biljetten. ”Vilken andra biljett?” undrade jag. Och framför allt undrade jag hur jag skulle få ut mina biljetter igen. Men spärrvakten är aldrig långt bort och han kom skyndande och förklarade medelst gester och ett par ord engelska att jag behövde en resebiljett också. Det visade sig att jag bara köpt en platsbiljett, eftersom jag hade gått till en automat som bara sålde platsbiljetter. Så jag fick lite raskt springa till den närbelägna biljettluckan och ställa mig i kö bakom en engelsman som ville ha pengarna tillbaka för en biljett som han inte utnyttjat. Minuterna gick och jag blev mer och mer stressad, men till sist gav sig engelsmannen och jag kom fram. Platsbiljetten hade kostat 4500 yen (knapp 300 kr) och jag tyckte det var billigt eftersom resan till Osaka kostade närmare 1200 kr. Men det var som sagt platsbiljetten. FÄRD-biljetten kostade 8500 yen (typ 550 kr), så det blev lite mer. Som väntat var alltså ändå Hikari standardklass billigare än Nozomi förstaklass. När jag fått min biljett blev det dags att lägga det långa benet först och löpa genom stationen med bagaget i högsta hugg. Det var många trappor upp till perrongen och väskan väger en del, men stress är bra för musklerna… Faktum är att jag kom ut på perrongen två (2) minuter före utsatt tid. I Sverige hade det klassats som väldigt tight, men i Japan är två minuter en ocean av tid. Tåget går ju inte förrän 11.16, vad gör du här 11.14?? Ja, ja. Jag hann i alla fall med och pustade ut i min andraklasstol helt genomsvett.

Bortsett från starten var resan tämligen ointressant. Jag satt och förundrades igen över hur smidigt det ändå är att åka tåg i Japan. Tågen kommer i tid, det är nästan aldrig full (hittills har det inte ens varit i närheten) och det är relativt sett billigt att åka även på snabbtågen. 520 km från Osaka till Tokyo avverkades på knappt tre timmar med det inte fullt så snabba tåget. Helt ok hastighet, tycker jag. Men det är inte bara Shinkansen som funkar bra. Det finns tåg och tågstationer överallt. Det är olika operatörer som verkar på olika banor och det är räls som går kors och tvärs. Ändå känns det inte som att rälsen på något sätt förstör stadsbilden. Det blir liksom en naturlig del av den. Vi måste kunna bli mycket bättre på tåg och annan kommunaltrafik i Sverige. Om japanerna kan få sina tåg att komma i tid trots jordbävningar, tsunamis, vulkanutbrott och, faktiskt, rätt mycket snö på vintern, så borde vi väl kunna det också. Det måste helt enkelt vara så att vi tänker fel någonstans…

Hur som helst. Tillbaks i Tokyo skulle jag leta upp mitt hotell. Det är alltså inte samma hotell som jag bodde i första delen av resan, utan ett hotell som ligger alldeles bredvid stationen för att jag smidigt skall komma iväg till flygplatsen på lördag morgon. Jag har ju GPS och kompass och så i mobilen, men det fungerar dåligt i kulvertar och man hamnar alltid under jorden när man skall åka tåg i det här landet. Alltså fick jag först leta mig upp ovan jord och sedan kunde jag navigera rätt. Hotellet är väldigt mycket mer businessorienterat än båda tidigare hotellen (t.ex. innehåller minibaren sju olika sorters whiskey och inget mer), men från mitt fönster kan jag faktiskt se tågen som rullar in på stationen, så det fyller kriterierna jag hade. Jag kan dessutom (nu när jag kollat lite) ta hissen från receptionen i hotellet rätt ner i underjorden och sedan är det inte mer än 250 meter till tågspärren. Bra planerat.

När jag väl hade orienterat mig, så tog jag mig en promenad och det var då jag fick veta varför jag varit så otroligt trött de senaste dagarna: Våren har på allvar kommit till Tokyo och det är någonting som pollinerar just nu som jag är allergisk emot. Efter ungefär två timmars promenad kilade det i ögonen så jag höll på att bli tokig och så fick jag vända tillbaks till hotellet och ta min medicin. Kvällsmaten ville jag därför äta på stationen och det finns en otrolig massa restauranger i labyrinten som kalla Tokyo Station City, som alltså ligger under stationen med omnejd. Jag var lite sugen på sushi och gick in på en restaurang. Men de hade ingen meny på engelska, ingen i personalen pratade engelska och det fanns inga bilder att titta på, så jag gick vidare till nästa restaurang. Där fanns det inte heller någon meny för utlänningar. Och inte på nästa restaurang heller. När jag gick ut från tredje stället var jag rätt sur, men tvärs över ”gatan” (eller gånger eller korridoren eller vad man nu vill kalla det), så fanns ett ställe som hette Hamburger Heaven. De spelade amerikansk countrymusik och sålde hamburgare. De MÅSTE ju ha en meny på engelska. Det hade de. Men de hade ingen personal som pratade engelska tillräckligt för förklara hur det fungerade, så jag beställde en hamburgare med bröd. In kom en stekt köttfärsbiff (ganska stor), en liten fralla vid sidan om och några grillade rotfrukter. Tillsammans med en flaska vatten kostade detta 150 kr. Och det var inte ens särskilt gott, eftersom ”hamburgaren” var alldeles för flottig. Det är uppenbart att det är lite finare i Tokyo Station City än i Shibuya med omgivning… Efter middagen drog jag mig tillbaka till rummet, läste lite på nätet innan jag släckte för natten.

I morse var det också sovmorgon. Frukost ingår inte på det här hotellet, så jag började med att leta upp en Starbucks för att få lite mat. Det visade sig att Starbucks i Japan inte har någon särskild frukostmeny (det kanske de inte har hemma heller, men på Espresso House har de det), så det fick bli en stor latte och ett par mackor till frukost. Inte mycket till frukost, men förhoppningsvis en smula billigare än hotellbuffén. Sedan bokade jag biljett till Narita Express (tåget till flyget) klockan 07.15 i morgon bitti och jag tror och hoppas att jag bokat både platsbiljett och färdbiljett den här gången. Planen är att vara ute i så god tid att jag hinner rätta till det om jag gjort fel. Sedan har jag spenderat dagen med att driva omkring lite. Jag besökte kejsarpalatset (som ligger precis bredvid hotellet), men eftersom man inte får komma in där, så blev det mest att promenera längs med vallgraven och titta på folk. Sedan tog jag tunnelbanan ut till Akihabara för att leta efter en sladd till datorn. Framåt slutet av detta äventyr orkade jag nästan inte ta mig upp för trapporna från tunnelbanan längre, så det blev till att åka till hotellet och andas lite renare luft ett tag.

Nu är det provpackat (allt verkar få plats) och jag funderar på hur jag skall göra med middagen. Det kan bli så att jag tar tunnelbanan bort från de fina kvarteren så att jag slipper snordyra hamburgare. Kanske skulle jag ta och åka till Shibuya och mitt favorithak i källaren tvärs över gatan från det gamla hotellet? Till lunch åt jag någon form av supersushi, som var stora knyten med ris inslagna i sjögräs. Inne i riset låg det sedan någon form av fyllning. Det var lite fisk och lite kött och något som var otroligt äckligt som jag inte åt upp. Jag trodde ju det var vanlig sushi, så jag beställde 10 såna bitar. Kocken såg helt chockad ut, så jag ändra mig till 5 bitar och det var faktiskt i mesta laget. Kanske har jag vant mig vid japanska portioner?

I morgon blir det som sagt en tidig start och sedan flyger jag mot Indien igen. Tyvärr blir det nästan fem timmar på KLIA (Kuala Lumpur International Airport), men jag får väl överleva det… Vi hörs på andra sidan!