Sensommaren 2004 (eller möjligen 2005) åkte jag som scoutförbundets representant till Europeiska ungdomsnykterhetsrörelsens (då EGTYF, nu ACTIVE – för det låter likadant när man säger det på engelska med tysk brytning) i en liten by ute på den Slovakiska landsbygden (Banska-någonting tror jag det hette). På vägen dit blev vi upplockade av en buss i Bratislava, men på vägen hem hade jag lyckats boka ett flyg som gick för tidigt för den officiella bussen. Istället blev jag skjutsad av en arrangör (kan ha varit Kristina Sprkova) till den lokala tågstationen klocka 6 på morgonen, fick ett frukostpaket samt tre eller fyra tågbiljetter och instruktioner om när jag skulle byta tåg. Det blev en intressant resa genom den Slovakiska landsbygden. Inge talade engelska, all information var på slovakiska och biljetterna sa iofs var jag skulle gå av, men inte hur jag skulle hitta till nästa tåg. Idag har jag haft en liknande upplevelse, men den här gången kunde jag inte ens läsa informationen som fanns, eftersom jag inte kan läsa japanska skrivtecken. Alls…
Anledningen till dagens utflykt var att jag i min guidebok hade hittat en liten notis bland all information om slott, tempel och tråkig shopping. Notisen berättade om ett ninjamuseum där man fick titta på ett ninjahus och kunde se en ninjashow. Dit ville jag! Platsen för detta hette, enligt boken, Ige-Ueno och ligger en bit utanför Osaka. Min vän conciergen var lite förvirrad när jag pratade om Ige-Ueno, men efter lite surfande hittade vi museet i Uenoshi. Med hennes hjälp lyckades jag få ihop en resa: först från centralstationen (Umeda) med ringlinjen till Tsuruhashi, där jag skulle åka med tåget 9.13 till Ige-Kobe (som egentligen heter Ige-Kemba) och så ett snabbt byte till Uenoshi och ninjamuseet. Lätt som en plätt!

Eftersom jag som vanligt var lite nervös över hur lång tid det skulle ta att åka till Tsurihashi och jag ville ju inte missa tåget, så var jag ute i väldigt god tid. Strax efter åtta i morse klev jag ut på perrongen till ringlinjen och inser genast att det kanske inte var helt genomtänkt att åka pendeltåg i rusningstrafik i Japan. Jag är ju rätt stor, så det var inga större problem att komma på ett tåg (inte första tåget, men det är ju bara typ tre minuter mellan dem) och så fick jag också beskåda fenomenet med tågvärdar med vita handskar som pressar in folk på tåget. Kul! Givetvis gick allting väldigt snabbt och smidigt och jag var på stationen i Tsuruhashi 45 minuter innan mitt tåg skulle gå. Det var lika bra, för det var sån kö till frukosten i morse att jag inte fick något kaffe. Nu fick jag det. Och en stund att sitta och betrakta livet som kontorsråtta i Japan. Verkar stressigt…

Det var fintåg med platsbiljett från Tsuruhashi till Ige-Kemba och informationen om stationerna kom upp på engelska. Vilken lyx. Enda smolket i bägaren var de tre äldre herrarna som hade pick-nick precis bakom mig. De öppnade första ölen vid 9.15 och sedan var det öl, chips och någon form av fisk hela vägen tills jag gick av. Ige-Kemba var ingen stor plats. En snabb ockulärbesiktning säger något mindre än Herrljunga. Det är litet det. Jag var lite nervös över att jag inte visste vilket tåg jag skulle med och här ute på landet fanns exakt noll information på engelska. Jag oroade mig (som vanligt) i onödan, för när jag klev av tåget såg jag ett annat tåg som var målat med ett ninjaansikte på fronten. Efter lite efterforskning visade det sig att det tåget mycket riktigt gick till Uenoshi – ninjornas hemstad!

När jag hoppade av i Uenoshi fanns det bilder på ninjor överallt. Och massor av information fanns det också. På japanska. Det fanns ingenting på engelska, men jag hittade en översiktskarta där det stod någon om Uenoshi-parken. Där är det säkert, tänkte jag och travade iväg. Det var inte så långt till parken (Uenoshi kanske är stort som Falköping) och snart klättrade jag upp för kullen dit alla pilar pekade. Där uppe möttes jag av en stor skylt med japansk text och pilar som pekade åt tre olika håll. Man kan tycka att det varit hjälpsamt att ha en bild på en ninja någonstans här också, men icke. Lite annat folk var på väg åt ett håll, så jag följde efter dem uppför ytterligare en lång backe. Uppe på toppen möttes jag av ett magnifikt slott. Som Osaka och Himeji, fast mindre. Här är det säkert, tänkte jag och löste biljett. Det var inte där. Det var ett fint slott och man kunde gå omkring och titta på föremål från slottets historia: lite keramik, en samurajrustning, lite konst. Men inga hemliga rum eller lömska fällor. Det fanns inte heller någon information på engelska, förutom de fyra (4) paragrafer som stod på pappret jag fick när jag löste biljett. Något besviken lämnade jag slottet och gav mig ut på Internet.

Jag hittade hemsidan till museet och läste att det minsann skulle finnas här i krokarna, men mer information än så hittade jag inte. Så jag gick tillbaks till skylten med tre pilar och gick mot nästa pil. DÄR var ninjamuseet. Seger! Eftersom det var lite tid innan visningen av ninjahuset, så strövade jag runt lite på själva museet och läste om alla coola prylar som ninjorna hade. Det visade sig att ninjor oftast bodde i väldigt enkla hus som såg ut som vilket bondhus som helst. Anledningen var att man inte ville skylta med att man var ninja. Man hade också ofta jordbruk, dels som kamouflage och för att få mat, men också så att man kunde odla örter och annat som man behövde som ninja. Huset, som såg ut som ett enkelt envåningshus, var i själva verket bara en fasad. De flesta ninjahus hade minst två underjordiska våningar där ninjan kunde träna och tillverka sina gifter och mediciner. Coolt. En poäng med ninjutsun var att allting kunde vara ett verktyg eller ett vapen om man bara tränade tillräckligt mycket, så det var regler om hur man skulle använda saker, vad man skulle äta och till och med om hur man skulle sova för att maximera sin färdigheter som ninja.

Efter museet var det dags för huset. Det var verkligen fullt av små skrymslen och vrår där ninjan kunde gömma både sig själv och sina saker. Det fascinerande var också att allt skulle vara dolt, men samtidigt gå snabbt att få fram. Vår ninjaguide visade t.ex. en roterande vägg. Ena sekunden stod han framför väggen och nästa sekund var han borta. Bokstavligen! Om man blinkade, så missade man hur han gled in bakom den roterande väggen och när han var borta rörde sig väggen inte en millimeter för att avslöja vart han tagit vägen. En hatthylla blev en stege som ledde upp till en hemlig vrå där ninjan kunde spionera på besökare. En träpanel blev plötsligt en lucka, om man bara visste hur man skulle öppna den, där ninjan kunde komma ut ur huset på nolltid. En planka i golvet var lös och om man trampade på rätt sätt öppnades ett fack där ninjan kunde plocka fram sitt svärd.

Huset hade verkligen tillhört en ninja, men det hade flyttats från sin ursprungliga plats till parken 1969. Därför fanns det ingen ”riktig” källarvåning, men de hade i alla fall gjort en trappa ner som ledde till en utställning med mer information om ninjans liv och verktyg. Mycket spännande och intressant. När huset var färdigtittat visade det sig att jag missat sista ninjashowen innan lunch, så jag gick till restaurangen för att äta lite. Där kunde man välja mellan varma eller kalla nudlar. Jag tog varma. Det var helt ok, men jag måste erkänna att jag stör mig rätt mycket på att folk sitter och sörplar när de äter. Jag bryr mig inte om att det är artigt på vissa håll, jag stör mig på det ändå.

Sedan var det dags för ninjashow. Det gick ut på att en ninja fäktades med en samuraj och visade upp lite olika vapen och hur ninjan kunde använda dessa för att besegra den egentligen bättre rustade samurajen. Sedan kastade de lite kaststjärnor och någon form av skära som var tänkt att vara kamouflerad som vanligt bonderedskap. Sedan visade huvudninjan hur snabb han var med svärdet genom att hacka sönder någon form av bambukäpp. Imponerande. Det hela var också lite skådespel och han berättade hela tiden en massa saker. På japanska, givetvis, så jag har ingen aning om vad han sa. Det tolkades dock samtidigt till kinesiska. Största behållningen av showen kanske ändå var den stora busslast kinesiska turister som vällde in iklädda ninjadräkter. Kineserna vet hur man sällskapsreser…

Efter showen fanns det inte så mycket mer att se, så jag släntrade ner till stationen igen och försökte lista ut hur jag skulle ta mig hem. Det fanns givetvis ingen information på engelska och konduktören pratade ingen engelska alls. Men efter lite ”Osaka” och ”hai” hit och dit fick jag ändå ett par biljetter. Den ena tog mig till Ige-Kemba och den andra tog mig till Osaka-Namba. Det verkade ju bra. Och tåget till Ige-Kemba kände jag igen. Problemet var att när jag kom till Ige-Kemba hade jag ingen aning om vilken typ av biljett jag hade köpt. Mot Osaka-Namba kunde jag ta lokaltåg, förortståg, lättexpresståg och expresståg. Biljetten jag hade saknade tid och jag hade heller ingen plats. Förmodligen stod det på biljetten vilken sorts tåg jag fick åka med, men det visste ju inte jag. Jag frågade en man som stod och läste på tidtabellen, men han pratade inte engelska. Med hjälp av lite pekande lyckades jag dock lista ut att tåget som gick 15.14 borde jag kunna åka med. Så det gjorde jag. Och det var ingen som protesterade, så det var nog ok. Nackdelen var att jag inte hade någon aning om när jag skulle gå av. Tåget hade inte någon hjälpsam skylt som talade om vad nästa station hette och det fanns inga tider på biljetten. Resan ut hade tagit knappt en timme, men det här verkade vara ett långsammare tåg. Eftersom jag inte skulle till samma station som jag lämnade i morse fick jag alltså försöka hänga med på vad de stod vid varje station för att se när det var dags. Det blev 2½ timme av nervöst kikande genom fönstret innan vi var framme i Namba.

På vägen hade jag läst i min guidebok att kvarteret Nippombashi var Osakas svar på Akihabara, dvs stället dit man gick för att köpa prylar. Eftersom det ligger alldeles runt hörnet från Namba, så gick jag dit. Prylmässigt var det något av en besvikelse, men det fanns gott om manga- och spelbutiker att titta på. Det är lite fascinerande att det finns så mycket tecknat i Japan. Och i Nippombashi kunde man köpa små statyer (och en del inte så små faktiskt) av en massa mangafigurer. Inklusive lättklädda småflickor. Nu ville jag inte ha några serietidningar på japanska eller några statyer av figurer jag aldrig hört talas om, så jag skrotade omkring en stund innan jag vände kosan mot tunnelbanan för att åka hem. På vägen hamnade jag på en gata där det stod en massa tjejer som var utklädda i diverse spännande uniformer och kostymer. Först trodde jag att jag hamnat i någon form av manga-red-light-district, men ingen av flickorna var ett dugg intresserade av turisten som kom gåendes, vilket flickor i red-light väl brukar vara. Lite googlande gav vid handen att det dykt upp en mängd sk. maid-restauranger runt Nippombashi de senaste åren. Tanken är att man går på restaurang, kafé eller bar och där får man sällskap av en av flickorna i uniform (eller kostym eller dräkt eller vad det nu är). Maten kostar hutlöst mycket och man får också betala för att prata med flickan i fråga. Det är alltså, officiellt, inget sex inblandat utan bara en stunds sällskap av en ung tjej i extravaganta och fantasifulla kläder. Enligt nätet är detta socialt accepterat, men jag tycker det måste väl ändå kännas underligt att en gubbe i kostym sitter och pratar med en tjej i skoluniform som ser ut att vara max 15 (tjejen alltså). Ja, ja. Japan är en annan värld. Själv blir jag mest generad över sånt här, så jag skyndade vidare mot tunnelbanan.

På vägen sprang jag förbi en skylt där det stod att man kunde få hamburgare. Och det var inte McDonalds. Äntligen något annat än ris och nudlar, tänkte jag och gick in. Där möttes jag av ett glatt ”hello” från kocken (det vet ett sånt där litet ställe där man sitter i köket) och det visar sig att inte nog med att personalen pratar engelska, det finns dessutom en meny på engelska. Och man serverar hamburgare! Kokopelli Burgers and Beers. Lägg det på minnet och om ni är i Osaka kan jag rekommendera att gå hit. Det blev en burgare med pulled pork till middag och det var mycket, mycket gott.

Men nu är det kväll och i morgon skall jag upp i ottan igen. Klockan 07.25 skall jag vara på något som heter Granvia Osaka för en heldagstur till Kyoto. Det är tur att det bara är ett par dagar kvar i Japan. Jag kan behöva komma hem till Indien och vila upp mig lite…