Sommaren har kommit hit till Hyderabad. Här finns bara tre årstider: Sommaren börjar första mars och varar fram till mitten av juni ungefär. Sedan kommer monsunen med regn och något svalare temperaturer innan vintern slår till i oktober. Den här vintern har varit ovanligt tuff med nattemperaturer ner mot ensiffrigt! Brrr… Den här vintern har det varit nästan lika kallt i Hyderabad som i Göteborg. Bara en sån sak.

Med sommaren kommer cricketsäsongen och hela Indien laddar nu inför bataljen i april och maj. I år är det också valår och dessutom skall delstaten Andhra Pradesh delas i två. Det är många politiker och cricketkändisar som slåss om utrymme på tidningens förstasida med diverse utspel och skandaler, men det finns en nyhet från Europa som letat sig hela vägen hit: Krisen i Ukraina.

Trots att jag läser om Ukraina i tidningen, på nätet, tittar på svenska nyheter så ofta jag kan och följer inlägg på Facebook och Twitter, så verkar jag inte kunna få nog av information. Det här är det läskigaste jag varit med om sedan 11:e september 2001. När de kapade flygplanen kraschade in i WTC i New York jobbade jag i Aten. Några år tidigare hade USA bombad skiten ur Balkan och det fanns en stark anti-amerikansk känsla i hela Grekland vid den tiden, så när nyheten kom att någon kört ett flygplan in i WTC var det först en ganska uppslupen stämning på kontoret. Tills man förstod att det inte var något litet Cessna den här gången. Den kvällen satt jag klistrad framför TV:n och tittade omväxlande CNN och BBC World när attacken spelades upp bit för bit. Jag skickade ett sms till en kompis där jag sa att jag mest var orolig för hur USA skulle reagera på den provokationen. Svaret kom något år senare när man gick in i Afghanistan och sedan Irak i ”kriget mot terrorn”.

När oppositionen och presidenten i Ukraina skrev på ett avtal där presidentens makt minskades och där man utlovade nyval i december 2014 trodde jag att det var klart. Men så anföll kravallpolis torget där demonstranterna höll till. För mig är det helt obegripligt, men det fanns säkert någon som tyckte det var en bra idé. Jag undrar om den personen heter Vladimir Putin. Nej. Inte kan han vara så överdjävlig att han drev på ett anfall mot Maidan bara för att få ett svepskäl att gå in med trupp i Ukraina när det såg ut som om hans lille marionett skulle åka ut? Inte kan han väl…

Det är 100 år sedan någon sköt någon i Sarajevo. Egentligen var det inte en så stor händelse, men en hel värld satt bara och väntade på en ursäkt att ge sig ut i krig. Det var beskydd hit och intressen dit och så krigade vi mest överallt i ett par år. När Hitler några år senare började knacka på hos sina grannar ville man inte riktigt tro att det var krig på gång. Man ville väldigt gärna lösa det på diplomatisk väg. Låt honom hållas lite, så kanske han nöjer sig med Österrike och Sudetenland… Jag undrar om världens ledare tänker likadant nu? Både Abchazien och Krim är ju mestadels ryssar, så det är väl rimligt att Ryssland hjälper till att stabilisera området? Eller?

Förr i tiden var krig alltid så långt bort. Det var text i en tidning, en svart-vit bild, lite siffor på nyheterna och sedan återgick vi till de vanliga programmen. Med Internet blir krig plötsligt så himla nära. Jag kan se nyheter från världens alla hörn. Jag kan läsa vad Ukrainska tidningar skriver om konflikten (tack för det, Google-translate) och genom Facebook och Twitter kan jag läsa om folks upplevelser av krisen precis där och när det händer. Numera är bilderna av krig inte välansade unga män i skinande uniformer som hjältemodigt kämpar för frihet och rättvisa. Istället är det bilder av sönderbombade hus i någon förort. Det är bilder på brinnande bilar och föräldrar som gråter över döda barn. Det är svältande och frysande flyktingar i massiva flyktingläger och det är en strid ström av traumatiserade människor som flyr till välmående samhällen som inte alls förstår varför just de måste ta emot så många flyktingar. Kunde de inte stannat hemma istället? Hur kan någon vilja ha mer av sådant?? Jag tror svaret delvis ligger i hur nyhetsrapporteringen ser ut i Ryssland. Innevånarna på Krim tror på fullaste allvar att nazister har tagit över i Kiev, för det är den bild de får från sina nyheter. I Ryssland är TV varken fri eller oberoende. Där är det, förmodligen, mycket regeringen (Putin) som dikterar vilken bild man skall ge det ryska folket av världens händelser. Precis som det var när jag var liten. Och om det är någon som skulle säga emot, så dyker det plötsligt upp bevis om förskingring eller något annat så att personen i fråga kan försvinna lite fint. Tack svenska folket för att ni varje månad betalar er TV-licens så att vi har en TV och radio som faktiskt kan, vågar och vill kritiskt granska regering och polis.

Men om det nu lugnar ner sig i Ukraina, om Ryssland nöjer sig med att leka polis på Krim ett tag och det faktiskt inte blir något nytt krig i Europa den här gången, så måste man ändå fråga sig hur länge det dröjer innan stollen i öster börjar röra sig igen. Jag skulle inte vilja vara försvarsminister i de baltiska staterna just nu. De måste verkligen känna björnen flåsa dem i nacken och frågan är hur mycket hjälp de kommer få av sitt NATO-medlemskap. Läskigt är ordet.

Det är just nu 6 månader, 1 dag, 19 timmar och 16 minuter (ungefär) tills flyget lyfter för att ta mig hem till Sverige igen. Fast det kanske är bättre att stanna i Indien ett par år till…