I helgen var det flera stora TV-högtider på en gång. För det första så sändes jubileumsavsnittet av Doctor Who samtidigt i 94 länder och på 1500 biografer – nytt världsrekord. Dessutom var det premiär för nya Vinterstudion med premiären för svenska skidåkare i Bruksvallarna. Till sist var det mixedstafett i skidskytte. Vilken höjdarhelg!

Tidsskillnaden mellan Indien och Sverige är hela 4,5 timmar nu på vintern. Det innebär att jag hinner med att göra det mesta av det jag behöver göra på dagarna innan skidorna börjar på TV. Finemang. I fredags hann jag hem från jobbet innan Vinterstudion Fredag började, i lördags åkte jag och handlade innan 10 resp. 15 km avgjordes och i söndags hann jag till och med äta brunch på Westin med Elin och Christer innan sprinten drog igång på allvar. Hur bra som helst.

Det var kul att se de svenska stjärnorna i årets första riktiga tävlingar på snö. Det var lite som kalvar på grönbete när de sprätte igång. Det hade givetvis varit ännu roligare om Johan Olsson, Markus Hellner och Anders Södergren hade varit med, men Calle Halvfarsson och Teodor Petersson var lysande som favoriter. Det var kul, men kändes ändå lite trist, att Charlotte Kalla var så himla överlägsen i premiären. Riktigt kul att Britta Johansson Norgren är tillbaks i fin form, men man blir ju lite orolig att det inte är Britta som blivit bättre, utan snarare de andra (i synnerhet Anna Haag) som blivit sämre. Ja, ja. Det verkar i alla fall som mina favorit-norskor Therese Johaug och Marit Björgen är på hugget även i år, så det är nog lika bra att Charlotte sopar banan med övrig svensk elit.

Men Vinterstudion handlar mycket om Pops. Det verkar inte finnas en enda molekyl i André Pops som inte är god och fin. Han är en ödmjuk kung, en demokratisk despot i TV-rutan som verkar göra sitt yttersta för att alla skall må bra och känna sig välkomna i studion. Med följsam, men stark, hand fördelar han frågor och kommentarer så att alla får komma till tals och känna sig viktiga. Man undrar lite var SVT hittade honom någonstans. Och var de förvarar honom under sommarhalvåret…

I år var det några nya ansikten i soffan med Pops: Nike Bent och Mattias Fredriksson. Båda kändes lite stela och ovana i sina nya roller så här första helgen i Vinterstudion, men med Popsens hjälp kommer de säkert bli briljanta experter så småningom. Annars var det lite roligt att se Pillan och Magda tävla om vem som har mest coola anekdoter och känner flest stjärnor inom respektive idrott. Det hela gick väldigt civiliserat till, men båda vill väldigt gärna synas och höras och båda vill väldigt gärna ha sista ordet. Och båda är ju rent hysteriska vinnarskallar. Hoppas de får sitta i soffan tillsammans fler gånger.

Eftersom Magda nu satt i TV-soffan med Pops och Pillan så trodde jag ju att SVT skulle sända skidskyttet denna säsong, men så var det inte. Mixedstafetten gick på TV4, så på söndag kväll var det dags att lämna public service och ge sig in i den reklamfinansierade världen. Där trivs jag faktiskt inte alls. Inte på något sätt. Det är inte bara det att det tog 7 minuter från programmet startade tills första reklampausen och att de hann med en paus till på de 25 minuterna de hade på sig, det är hela upplägget, hela känslan. I Pops palats är allting så himla fint och varmt och skönt, men i TV4 är det en helt annan känsla. Det är liksom kallare och hårdare på något sätt. Kommentatorerna verkar nästan leta efter skandaler eller häpnadsväckande avslöjanden i vartenda skott som avfyras. Frågorna är mer provocerande, tonen mer drivande. David Ekholm gjorde ett bra jobb som expertkommentator, men det kändes ändå inte riktigt bra. Jag har länge undrat varför jag aldrig tycker lika bra om sport på TV4 (eller TV3, TV5, TV6, TV8 och allt vad de heter) som på SVT. Det är inte bara det att reklamen stör. Det är inte heller bara det att personalen är mer oerfaren eller att de bästa personerna finns på SVT. Peter Jidhe var helt briljant på SVT, men tappade all sin glans när han gick över till TV4. Varför är det så? Svaret kom till mig, lite otippat, när jag tittade på just jubileumsavsnittet av Doctor Who.

Doctor Who är, för den oinsatte, en brittisk TV-serie om en mystisk figur (The Doctor) som reser genom tid och rum i en blå låda. Serien hade premiär redan 1963 och sedan dess har inte mindre än 12 personer spelat huvudrollen som doktorn, trots att det egentligen är samma person. Doctor Who är egentligen ett barnprogram och det skapades för att samla hela familjen framför TV:n. Det är fantasifullt för barnen, men lite läskigt, så mamma eller pappa behöver vara med. Doktorn åker alltså omkring i en tidsmaskin som är (mycket) större på insidan än utsidan och som ser ut som en blå telefonkiosk. Med sig på resan har han (för det mesta) ett antal ”vanliga” människor, som fungerar som kontrast och förankring för hans vilda upptåg. Doktorn kommer från planeten Galifrey och han är över 1200 år gammal. Upplägget är briljant och resorna i tid och rum ger otroliga möjligheter att se på mänskligheten och ta upp ganska svåra frågor på ett lättsamt sätt.

Grejen med Doctor Who är att det å ena sidan är ett barnprogram med rätt mycket kiss-och-bajs-liknande humor, men samtidigt är det ett vuxenprogram med komplicerade historier och oanat djuplodande frågeställningar om samhället vi lever i. Ibland är historierna så komplicerade och spänner över så lång tid att man måste se om en hel säsong för att hänga med på vad som händer, vilket naturligtvis gör det hela ännu bättre. Helgens jubileumsavsnitt var något alldeles extra. Det var 75 minuter långt och innehöll allt man kan önska av äventyr, kluriga tidsresor, briljanta skådespelare och lysande scenografi. Det var storslaget och roligt samtidigt som det innehöll svåra frågor om rätt och fel och en hel del ganska starka bilder. Kanske en av TV-historiens bästa produktioner, alla kategorier.

Men hur gav det mig svar på varför SVT är bättre på sport än TV4? Jo, för det här avsnittet av Doctor Who (som alla avsnitt av Doctor Who) bryr sig inte ett dugg om vad publiken tycker. Det var en hisnande resa som vände upp och ner på allt som varit i Doctor Who och samtidigt skapade utrymme för massor av intressanta äventyr i framtiden. Det finns ingen målgrupp för Doctor Who. Eller snarare, målgruppen är alla som vill titta på det, oavsett ålder, kön, nationalitet eller annat. Det här avsnittet sändes samtidigt i 94 länder. Hur plockar man ihop en fokusgrupp för att prova något sådant? Det gör man inte. Och det behöver man inte. För Doctor Who är public service och så länge det finns någon som har idéer och så länge det finns någon (vem som helst) som tittar så kommer Doctor Who att leva kvar. Han kanske försvinner från rutan i ett par år (eller 12), men om någon bara vill, så kommer han tillbaks.

Där är skillnaden mellan SVT och TV4. För SVT är jag kunden. Man gör programmen för mig. Vitsen är att presentera sport, nyheter eller underhållning. För mig. Så är det inte i den reklamfinansierade världen. Där är jag inte kunden, där är jag produkten. Det är ju inte jag som betalar TV4. Det är företag som betalar TV4, för att jag skall titta på TV. Och det är ju inte egentligen själva programmet jag skall titta på, utan reklamen. Så, TV4 säljer mig och min tid till sina kunder och det bästa för kunderna (och mest vinst för TV4) blir det om jag inte byter kanal under reklampausen. Alltså vill man ha en produktion som gör att jag inte vågar byta kanal av rädsla för att missa något när reklamen är slut. Man försöker skapa en känsla av fart, spänning drama och/eller sensation i varje ögonblick för att få mig att sitta kvar och titta på reklamen. Så att kunden blir nöjd. Det är också viktigt att rätt personer tittar på rätt reklam. Så när TV4 säljer mig till sina kunder, så säljer de en viss profil av tittare. Programmet utformas för att locka de tittare som kunderna vill ha och om jag inte tillhör den profilen, så är risken större att programmet inte tilltalar mig. Oavsett om det är en TV-serie eller någon form av sport- eller annat arrangemang. Därför gillar jag inte att reklamfinansierad TV nu snor åt sig rättigheterna till OS, VM och andra stora arrangemang. Jag ligger utanför gängse profil. Produktionerna tilltalar inte mig.

Tacka vet jag public service. Tacka vet jag Vinterstudions avslappnade stil där stjärnor som misslyckats får lite tröst istället för provocerande frågor. Tacka vet jag smått filosofiska inslag som i makligt tempo visar upp olika stjärnor utanför arenorna. Den här säsongen kommer jag inte följa skidskyttet och jag kommer inte titta på OS på svensk TV även om jag kan. Jag vill vara konsumenten, inte produkten och jag vill inte säljas till högstbjudande. Jag hoppas att någon någonstans förstår att jag inte tittar på OS eller VM eller SHL (hur fånigt är det inte att byta namn till SHL?). Jag tittar på det som SVT sänder, även om det råkar vara DM i varpa. Och jag betalar gärna TV-licens för nöjet att få djuplodande reportage om killen som vallar skidor för polska landslaget i nordisk kombination.

Det spelar ingen roll vad det är, det blir ändå bättre på SVT än på TVx…