Idag börjar den långa resan hem för mina kära tanter. Dagen började tidigt med att vi smög oss in i frukostrestaurangen innan de hade öppnat för att pilla i oss lite frukost. Det var ok, eftersom alla i personalen var lite extra vänliga efter problemet med frukosten som inte var inkluderad. Alternativet hade varit att inte äta frukost på hotellet, utan åka direkt till flygplatsen och äta frukost där. När vi kom till flygplatsen upptäckte vi dock att det hade varit ett typiskt dåligt alternativ eftersom det i princip inte fanns något att äta. Trivandrum har en väldigt liten flygplats helt enkelt.
På flyget till Mumbai fick vi lite frukost, men allergikern vågade inte äta något utan jag fick nöja mig med två små frallor med smör. När vi flög in över Mumbai fick mamma och Ann-Charlotte se riktig slum för första gången. Runt flygplatsen i Mumbai finns det massor av små skjul och ruckel som klättrar upp för kullarna och även på varandra. Just den typen av slum finns inte riktigt i Delhi eller Hyderabad, så det var något av en chock för damerna att se.
Mumbais flygplats är riktigt usel (undvik den) och vi var tvungna att hämta ut bagaget och checka in det igen. Som tur var fick vi våra väskor tidigt och kom nästan först till incheckningen, så det gick smidigt. Efter ytterligare lite väntan kom vi på planet till Delhi, där vi serverades lunch som innehöll cashewnötter. Två små frallor till mig igen.
Delhis flygplats är betydligt modernare än både Trivandrum och Mumbai, men den är också STOR. Det känns som om man går flera mil från gaten där man anländer till bagagebandet där man får sina väskor. Varken mamma eller Ann-Charlotte ville gå på toaletterna på flygplatsen, eftersom indiska kvinnor tydligen lyckas med konststycket att kissa på ringen. Men eftersom bagaget dröjde blev mamma ändå tvungen att gå. Under protest. Strax efter att hon försvunnit kom våra väskor och denna gång kom Ann-Charlottes väska absolut först. Sedan var det ut till den väntande bilen som tog hos till sista hotellet på resan.
Inatt skall vi bo på Radisson Blu Plaza, bara några kilometer från flygplatsen. Det är resans dyraste hotellnatt och också resans flådigaste hotell (möjligen undantaget Falaknuma Palace, men där bodde vi å andra sidan inte). Under tiden som jag satt och sorterade upp alla bilder vi tagit på resan (2148) i mappar efter dagar, så strövade tanterna omkring och de kom fram till att det här hotellet var för fint. Jag kan hålla med.
Middag fick det bli på hotellets thairestaurang. Det var fint som snus med menyer på iPad. Det där med att ha interaktiva menyer på iPad låter bra i teorin, men ärligt talat är det bara förvirrande att behöva klicka sig fram i menyer för att få fram maträtter från olika landsändar. I en vanlig meny kan jag titta på ALLA varmrätter och jämföra, här fick jag titta på varmrätter från södra Thailand och försöka komma ihåg vad det var när jag sedan tittar på varmrätter från norra Thailand. Skitsvårt. Däremot var det inget fel på maten, den var alldeles utsökt. Däremot sken finheten igenom igen när vi kom till efterrätten. Det fanns bara Thailändska efterrätter och vi kände helt enkelt inte för bönbaserad vaniljsås eller kokosstuvade pumpabakelser. Istället fick det bli avslutning på kvällen på hotellets kafé, där vi åt kaffe och kaka. Kakorna kostade 11 kr styck och kaffet kostade 22,50 kr styck. När vi satt där och tyckte det var lustigt att kaffet kostade dubbelt så mycket som kakan så slogs vi också av det komiska att vi tyckte att finkaka plus kaffe för nästan 34 kr var lite dyrt. Det kommer bli en omställning att komma hem till Sverige igen…

Jag har nu skrivit blogg varje dag i två veckor och ni är några tappra själar som läst dem allihop. Men det är ju bara min version av saker och ting, så medans vi väntade på maten bad jag mamma och Ann-Charlotte skriva sin egen version av sina upplevelser. Ann-Charlotte gjorde detta under protest, men jag lyckades i alla fall få ur henne några rader. Det här är vad de skrev:

Mammas resa:
Vi har haft en fantastisk resa med många intryck både från Delhi och Hyderabad. Agra var en besvikelse om man bortser från Taj Mahal, som var fantastiskt. I Hyderabad fick vi en annorlunda sightseeing då Sven stod för guidningen, vilket innebar marknader och finare affärer. Höjdpunkten i Kerala var turen på fjället. Trafiken måste ses och upplevas för man skall tro den.
Något som också fastnade är skillnaden mellan folk. Den enorma rikedomen och lika omfattande fattigdomen och tiggarna som sprang mellan bilarna. Pojkar på ca 5 år som försökte samla ihop koblafforna med händerna för att ha till bränsle. De enorma kåkstäderna vid flygplatsen i Mumbai. Hur vi har bott och åkt.
Det finns mycket mer som jag skulle vilja se, men man måste få smälta alla intryck också.

Ann-Charlottes resa:
Det var helt fantastiskt att komma till Indien nu när vi hade egen guide. Allt som jag upplevt har varit fantastiskt. Men slummen och eländet i Mumbai var fruktansvärt. Hela berget var fullt med ruckel och folk bodde tätt, tätt. Så är det överallt här, vissa kvarter är jättefina men så är det bara skit i andra.
Trafiken var hemsk och måste upplevas. Taj Mahal var fantastiskt fint och överdådigt. Berget vi var på nere i Kerala var väldigt fint, men vägen dit var väl spännande.
Shoppingen var toppen. Att se gatumarknaden var en riktig upplevelse, det går inte att beskriva. Men det var jobbigt med alla människor och tiggare som drog i en hela tiden. Att korna faktiskt gick omkring på gatorna var väldigt roligt. Det var tråkigt att te-odlingen var stängd när vi hade spetsat in oss på att åka dit och köpa te.

I morgon lyfter planet klockan 6.10 svensk tid för att föra två mammor hem till Sverige igen och i morgon kväll är jag hemma i lägenheten. Då blir det ett sista inlägg i bloggen om tantresan med några privata reflektioner över hur det är att slussa runt sin gamla mamma i ett land som Indien.