Bilder från dag 10 hittar du här!

Nej, det blev ingen blogg igår. Jag är hemskt ledsen, men efter dålig sömn på grund av Diwali (eller snarare på grund av att man inte har någon form av begränsning för hur mycket smällare får smälla eller hur många smällare man får köpa) och trasig luftkonditionering och en dag fylld av bergsklättring, jobb och marknad så gick jag och lade mig igår. Sorry.

Dag 10 var det åter dags för seriös sightseeing. Vi hade en stor sevärdhet kvar att titta på: Golkonda Fort. Golkonda Fort är en borg som ligger på toppen av ett litet berg, ungefär 120 meter högt, byggt av granit. De äldsta delarna av fortet är från 900-talet, men det blev en borg på riktigt 1194. Sedan var det bostad och huvudstad för två hinduiska dynastier innan Qutb Shah tog över 1507 och gjorde det till sin huvudstad. 1590 flyttade man huvudstaden till Hyderabad, men Golkonda förblev en viktig befästning ända tills Mogulerna tog det 1687 efter 9 månaders belägring. Inte illa. Eftersom det är så många olika dynastier som hållit till i Golkonda så är det en enda röra av olika byggmaterial och byggstilar, men man kan ganska tydligt se var Qutb Shah har byggt till, eftersom de gillar sandsten snarare än granit. Jag var lite orolig för om min gamla mamma skulle klara av att klättra upp för de bitvis väldigt grova trapporna upp till fortet, men hon överraskade och tog sig nästan hela vägen upp innan vi fick vända neråt igen.

Efter vår klättring upp för Golkonda åkte jag till jobbet och damerna åkte till InOrbit mall med Azmath som guide och beskyddare. Ann-Charlotte behövde ett USB-minne och ett par nya skor och vi behövde lite vatten. Jag tror också det blev en del annan shopping. Det är tur att Azmath är ett under av tålamod och jag tror inte det var några problem för dem. Engelska är kanske inte det naturligaste sättet för någon av mammorna att kommunicera och framförallt Ann-Charlotte har en tendens att prata svenska med indierna. Men det brukar lösa sig. Vill man köpa något, så är de indiska affärsmännen väldigt överseende med hur du uttrycker dig 🙂

Jag lyckades komma från jobbet strax efter 16 och gav mig av hemåt. På vägen köpte jag en portion Biryani att ha till middag. Biryani är Hyderabads nationalrätt och den är vida berömd i hela Indien (och hela världen säger man här, även om jag aldrig hört talas om det förut). Den kommer ursprungligen från Afghanistan och hamnade förmodligen i Hyderabad under Qutb Shah eller Nizams regimer. Rätten består av väldigt långkornigt ris som varvas i en gryta så att det är lager av vitt och gult ris om vartannat. Sedan har man antingen grönsaker, kyckling eller get till. Om man har kycklingbiryiani skall det vara ett ägg i också. Men det fina med biryani är såsen som är väldigt speciell och väldigt god. Det är också i såsen som det mesta av kryddorna sitter och om man ber om det, så kan man få såsen bredvid så att man kan dosera själv. Normalt skall dock sås, ris och kött varvas om vartannat i en särskild skål för att det skall vara äkta, men jag körde på den lite mer turistiga varianten. Väl hemma hade båda damerna vilat upp sig efter dagens äventyr och efter en snabb dusch satte vi oss att äta lite äkta indisk mat (från Afghanistan). Båda damerna åt plikttroget lite ris med sås och kyckling och ingen av dem verkade dö av de starka kryddorna – Ann-Charlotte tog till och med en hel del sås till sitt ris. Jag ser det som en seger och kanske kan vi våga oss på lite mer indisk mat när vi är i Kerala.

Efter maten var det dags för en kort lutare innan vi for till nattmarknaden. Nattmarknaden är ett inhägnat område inte långt från jobbet där man försökt skapa ett typiskt Indien i miniatyr, fast då utan trängsel, smuts och tiggare. Det kostar 40 rupier (4 kr) att gå in och där inne finns det en rätt stor marknad som säljer allt möjligt som man skulle kunna tänka sig att en fattig indisk familj på landet sitter och handarbetar (vilket de förmodligen inte gör) och en hel del saker som man direkt kan se är importerat från Kina. Men, det finns massor av saker att titta på, allting är billigt jämfört med Sverige och det är som sagt inte så mycket folk att trängas med. Ann-Charlotte trivdes som fisken i vattnet och sprang som en kalv på grönbete mellan stånden och klämde på tyger och kikade på smycken. Min gamla mamma är inte riktigt lika road av shopping för shoppingens skull, men även hon tittade en hel del på saker. Däremot är ingen av damerna särskilt bra på att pruta. Mamma vägrade att ens försöka och Ann-Charlotte lyckades pruta ner ett antal prylar från 2100 rupier till 2000 rupier. Jag gissar att det är ungefär dubbelt så mycket som hon borde betala, men så länge alla är nöjda så kan det väl vara bra.
En bit in i området har man byggt upp en ”typisk” indisk by, som består av ett antal hyddor med dockor som skall föreställa att de håller på med diverse hantverk och vardagssysslor. Det är egentligen en rätt ok utställning, men intrycket blir lite amatörmässigt när de inte lyckats stava rätt på en enda skylt. Ingången till byn är mellan benen på en stor träelefant och utanför porten sitter Hyderabads längsta man (eller i alla fall en väldigt lång indier) och hälsar välkomna. Hans jobb är lite speciellt: Han sitter på en stor stol tills det kommer lite turister, då reser han på sig och ser lång ut och sedan sätter han sig igen. Ann-Charlotte gav honom lite dricks.

När vi strövat omkring och titta på saker i en dryg timme var mamma trött och ville åka hem. Det är kanske inte jättekonstigt med tanke på morgonens klättring, så vi åkte tillbaka till lägenheten och avslutade kvällen med att titta på tredje avsnittet av Lewis. Dag 11 innebär att vi lämnar Hyderabad och åker till Trivandrum i Kerala. Då börjar vi fas 3 av vår resa och förhoppningsvis kommer vi ut och får se lite tropisk indisk natur…