Den här veckan har jag, bland mycket annat, pysslat med att boka upp lokal för en liten tillställning som vi skall ha med kontoret om två veckor. Det har pratats och förhandlats och dealats och grejjats till höger och vänster både med diverse hotell som kunde tänkas ha lokaler och diverse medarbetare som ställde mer eller mindre rimliga krav på dessa lokaler. Och plötsligt upptäckte jag vilken makt jag har. Jag kan något som inte någon annan i det här landet kan, verkar det som. Jag kan säga ”nej”. Rakt upp och ner. Utan att skämmas.

”Får vi ha fyrverkerier inomhus i en av våra sketcher?”

”Nej”

Långa ansikten, förvånade blickar och slut på samtalet. Det har hänt flera gånger den senaste veckan i olika diskussioner och i olika sammanhang, men det är tydligt att ett rakt nej är något man inte är van vid att hantera i det här landet. I Indien hade det naturliga svaret på den frågan varit:

”Jo, men visst! Låt mig kolla upp det bara och återkomma…”

Och sedan total tystnad och så pratar vi aldrig mer om det.

Slipade affärsmän (och kvinnor) kan givetvis hantera ett nej även i Indien. Normalt ignorerar de bara ordet, som om det aldrig hade uttalats, och kör vidare tills man blir riktigt förbannad. Då kanske de lugnar sig en liten stund. En liten kulturfnurra att ha i åtanke när man åker till Indien.

Igår bjöd ett av projekten på finmiddag på Westin och för att vara lite artiga och trevliga (något som jag ju normalt undviker), så spred vi svenskar ut oss bland indierna. Någonstans på vägen snöade damerna på andra sidan bordet in på bröllop och indiskan berättade för svenskan att ett riktigt indiskt bröllop omfattar flera hundra gäster och normalt tar tre dagar. Då flikade jag in (sådär som jag gärna gör) att min systers bröllop tog typ 45 sekunder och bestod mest i ”skriv på här”. Då fick vi lära oss att kärleksbröllop går till ungefär så i Indien.

I Indien är, som jag pratat om förut, de flesta bröllop arrangerade. Det innebär att det lyckliga parets föräldrar kommer överens om en övergångssumma pengar och sedan är det bara för brudparet att finna sig i situationen. Ett sådant bröllop blir en hel ceremoni där brudens släkt under högtidliga former säger adjö till bruden och sedan officiellt lämnar över henne till brudgummens släkt för slutförvaring. Och på sista dagen är det party. Det går åt en hel del pengar och om jag förstått saken rätt så är det massor av regler kring vem som betalar vad i den här jätteceremonin (som att brudens bror skall se till att brudparet får en säng).

Om två personer däremot gifter sig för att de råkar vara kära i varandra och vill leva tillsammans, ja då är det liksom ingen som bryr sig. Då är det bara att stega in till närmaste myndighetsperson och skriva på ett papper och sedan är det klart. Inga ”kontrakt” har ingåtts mellan familjerna och jag misstänker att man i släktens ögon blir lite av en utböling. Den du gifter dig med har liksom trängt sig in i släkten utan tillstånd.

Det var bara ett par korta meningar om det där med bröllop och sedan pratade vi om annat, men på vägen hem satt jag och funderade över hur annorlunda det måste vara att vara ung i ett samhälle med arrangerade bröllop jämfört med att vara ung i t.ex. Sverige. Givetvis på väldigt många sätt, men just det här sättet har jag aldrig tänkt på förut.

Mitt minne av att vara tonåring är att alla alltid var kära i någon och för det mesta så var det olyckligt. Ibland gick det bra och ibland gick det över. Nya mål för kärlekssuckar i princip varje vecka. När man kom upp över 20 (eller kanske 25), så började det blir mer seriöst. Då skulle det parbildas och det gällde att ligga i så att man fick tag i en bra partner att bilda familj med. Någonstans vid 30+ så dyker det upp barn och sedan är det aldrig lugn och ro när man hälsar på kompisar längre. Personligen har jag ju gått igenom alla dessa åldrar helt utan att lyckas med vare sig det ena eller andra, men för de flesta av mina vänner har det gått rätt bra.

Tänk er nu tillbaka till universitetstiden (eller åren 20-25 om ni så vill). Tänk på hur snygg du var och hur cool du var och hur jädra snygga alla tjejer/killar var mest hela tiden. Minns din odödlighet och framtidens evighet och din oändliga frihet när du äntligen flyttat hemifrån. Varje person du träffar, oavsett var och när, är en möjlighet att utforska.

Tänk er sedan att när som helst under den här perioden kan pappa eller mamma ringa och säga att familjen nu har hittat din äkta hälft. Han eller hon kommer från andra änden av landet och om du är kvinna måste du förmodligen släppa det du håller på med (studier eller jobb) och flytta. Plötsligt, utan att du egentligen har haft något att säga till om, så är du nu gift, har en massa ansvar och två stora släkters förväntningar på dig att skaffa arvingar illa kvickt.

Hade jag vuxit upp med den framtiden, så hade jag förmodligen försökt undvika att bli kär i någon så mycket jag bara kunnat. Det måste vara skitjobbigt att hitta någon som man verkligen älskar och sedan behöva göra valet att gå emot inte bara sin egen, utan även sin älskades släkt och gifta sig för kärlek, eller finna sig i att lämna den man älskar för att gifta sig med någon främling som föräldrarna skakat fram. Inte så konstigt då, kanske, att det ibland känns som om vi bor i en såpopera där folk har älskare och älskarinnor lite till höger och vänster och man kan bli nerslagen på gatan av älskarinnans försmådda man och hans polare. Det är inte så vanligt med skilsmässor i Indien, men det är rätt vanligt med våld och mord inom familjen…

Så. Mindfullness. Lev i nuet. Njut av de stunder du har, för i morgon kan allt vara borta och du kan vara gift med en svettig karl från Mumbai…