Jag kallar henne Moby Stick, myggan som gäckar mig natt efter natt. Just den här natten har jag dödat över 10 myggor i mitt temporära sovrum, men ändå lurar hon i någon mörk vrå och sticker mig när jag minst anar det. I morse lyckades hon sticka mig på fingret som höll i myggdödartennisracketen som jag har. Jag tror hon tillhör en ny ras av myggor: Härskarrasen. Hennes mindre listiga kusiner flyger omkring i dagsljuset och gärna mot en ljus bakgrund, men Moby Stick, hon gömmer sig i mörkret tills lampan är släckt. Då smyger hon fram. Hon flyger lågt och ljudlöst. Hon landar, sticker och ger sig iväg. Hon sitter aldrig för länge, suger aldrig mycket blod vid varje attack, men hon kommer alltid tillbaks. Om och om igen. Ikväll går jakten vidare. Ikväll skall jag ta henne. There she blows…

Men det var inte det jag tänkte skriva om idag, egentligen. Jag tänkte skriva om Ikea. Det finns inget Ikea i Indien, men ryktet säger att det är på gång under 2014. Egentligen har jag aldrig gillat att handla på Ikea. Det är alltid en otrolig massa människor som bara vimlar omkring och butikerna är oändligt stora och fulla med saker som är helt ointressanta. Efter att ha bott i Indien ett år så får jag dock erkänna att jag saknar den genomtänkta ordningen, jag saknar att det som hänger ihop finns på samma ställe. Köper jag en lamparmatur, så vill jag förmodligen också ha en glödlampa och alltså finns det massor med sådant precis där jag står. Och så finns ju nästan allt jag kan tänkas behöva i ett hem – även om jag personligen föredrar att köpa elektroniken någon annanstans.

Låt mig förklara hur det går till när jag vill handla möbler här i Indien. Vi börjar med att jag försöker och misslyckas förklara för Azmad vad det är jag vill ha. Sedan tar vi en dag i bilen och besöker de fashionabla möbelhusen i Banjara och Jubilee Hills. Där ser allt ut som om det var hämtat från någon amerikansk popstjärnas hem: stort, vräkigt och gärna i svartpolerat trä. Inte riktigt min stil, så efter denna fas försöker jag rita vad jag vill ha och sedan spenderar Azmad och jag ytterligare en dag i Abids. Abids är ett fantastiskt kvarter i Hyderabad. Ryktet säger att när den gamle Nizzamen av Hyderabad bodde nere i gamla stan, så hade han en favorithandlare som han ofta besökte för att dricka te och prata affärer. Handlaren hette Abid och hans affär hette Abids. Så småningom fick hela hantverkar-/handelsområdet i Hyderabad namnet Abids och så är det än idag. Här kan man hitta allt mellan himmel och jord i myriader av små hål i väggen. Och kan man inte hitta det man söker kan man hitta en hantverkare som kan tillverka det. Allt utom elektronik, förstås. Så vi irrar omkring i Abids under en dag och försöker hitta någon som kan tillverka det jag vill ha för en rimlig peng. En del tittar på skissen och skakar på huvudet, men de flesta tittar på mig och ger ett ”det var hemskt vad du var vit”-pris som Azmad tycker är alldeles för högt. Alltså avslutar vi turen med att Azmad har noterat ett antal ställen som kan tillverka min möbel. De följande dagarna håller han sedan på att förhandla priset med dessa tills han tycker att det är lagom dyrt och så kommer han till mig och säger hur mycket det kommer kosta. Normalt ger man då 10-20% av priset i förskott och resten vid leverans. En till två veckor efter det att jag ville ha min möbel dyker den sedan upp hemma i lägenheten, normalt inburen av ett gäng svettiga indier som skall ha en liten peng.

Men ibland hittar vi inte det jag vill ha. Nu senast var det lampor som skulle köpas in och jag letade i veckor, ja månader, efter en vettig lampaffär, men hittade ingenting. Så när jag var hemma i Sverige senast gick jag in på Ikea. Efter 30 minuter kom jag ut med inte mindre än åtta lamparmaturer med tillhörande glödlampor. Allt var förpackat i fina lådor som var lätta att få ner i resväskorna. På plats i Indien igen visade jag Azmad lådorna och han undrade hur det fick plats en lampa i den lilla kartongen, så jag visade honom. Han blev eld och lågor och spenderade sedan en knapp timme med att packa upp och montera alla lampor genom att noggrant följa den smarta instruktionen. När han dessutom fick höra priserna på allt det här så trodde han inte sina öron. Inte nog med att det var snyggt, funktionellt och praktiskt, det var faktiskt också billigare än motsvarande produkter i Indien. Och då pratar vi svenska Ikeapriser när kronan stod som allra högst mot rupien.

Så om nu Ikea öppnar butiker i Hyderabad (och jag skulle tro att man kan öppna två om man bara vill), så kommer Abids förvandlas till en spökstad. Alla kommer vilja åka till det fantastiska varuhuset där man kan köpa nästan allt till en billig penning och där allt är så smart och genomtänkt. Dessutom kan man äta exklusiv mat i restaurangen. Ingen kommer någonsin åka någon annanstans för sina inköp. Eller?

Det finns ett par problem med det här. Indier har en förmåga att vimla var de än är och vad de än gör. De vimlar till och med i bankomatkön! Så jag vågar nästan inte tänka på hur det kommer se ut på Ikeavaruhuset när de slår upp dörrarna för dessa vimmelmästare. Sedan har vi det här med att allting ligger framme så du plockar själv. Det är en indier inte direkt van vid. Jag förmodar att det finns en anledning till att det står vakter som dubbelkollar att du betalt varorna du bär med dig i princip i varje butik jag varit i. Inte så att indier är tjuvaktiga, men man förutsätter på något sätt att om det bara är att plocka på sig, så är det ju bara att plocka på sig. Sedan är det upp till butiksägaren att se till att ta betalt. Jag har en vision om hur inredningsbutikerna är helt urplockade efter ett par timmar och hur oändligt med indier står och argumenterar med vakter vid dörrarna om huruvida de behöver betala eller inte.

Till sist är det konceptet med att själv plocka lådor, bära hem dem och sätta ihop dem. Om man har råd att köpa en bokhylla för 200kr så har man i Indien normalt också råd att betala någon att köra hem den och montera den. Det är djupt rotat i den indiska folksjälen att inte göra något som jag kan få någon annan att göra. Det är också praxis att alltid plocka upp allting ur sina kartonger i butiken. Det här gör man av två skäl (som jag listat ut): För det första vill jag som kund försäkra mig om att butiken inte försöker lura mig genom att ge mig kartonger där det saknas innehåll. För det andra vill butiken försäkra sig om att jag inte, när jag kommer hem, plockar ut delar ur förpackningen och sedan åker tillbaks till butiken och hävdar att det fattades. Det kan verka fånigt, men jag kan faktiskt tänka mig att folk skulle sätta i system att göra just det sistnämnda. Det har att göra med att livet verkligen är en kamp här i Indien och att man generellt anser att tid är gratis. Jag skulle aldrig göra något sådant, för tiden det skulle ta att åka tillbaka till butiken och argumentera tills jag får en ny uppsättning av prylarna jag plockat ur lådan förmodligen är värd mycket mer än prylarna i sig. Men här i Indien skulle många se det som en affärsmöjlighet.

Så frågan är om Indien är redo för Ikea och om Ikea är redo för Indien? Det är en enorm marknad här och en lyckad lansering kan säkert ge märkar ökning för Ikea globalt, men risken finns också att det bara blir pannkaka.