Emma

OS i Berlin 1936 var en stor propagandagrej för Hitler och nazi-Tyskland. Det vet jag givetvis inte säkert, men man kan tänka sig att det borde varit det. Hela världens blickar var riktade mot Berlin och regeringen kunde visa upp en välregisserad bild av den tyska överheten. Det måste varit riktigt irriterande, ja kanske en nagel i ögat, på nazisterna att en svart amerikan vid namn Jesse Owens vann inte mindre än fyra guld vid Berlin OS. 32 år senare, vid OS i Mexico City 1968, klev två andra svarta amerikanska medaljörer, Tommie Smith och John Carlos, upp på prispallen. När nationalsången spelades så stod de där med varsin knuten hand, iförd svart handske, i luften och utan skor på fötterna. Den knutna handen skulle symbolisera enighet för alla svarta (i USA kan man förmoda) och de bara fötterna symboliserade de svartas fattigdom. I min enfald har jag alltid blandat ihop bilderna från 1968 med händelserna 1936, men det spelar mindre roll. Vad som spelar roll är att Berlin-OS, trots Owens alla medaljer, blev en stor propagandaframgång för nazisterna, kanske för att Owens var en sån fin kille och inte gjorde någon affär av det. När han kom hem till USA hade han fortfarande fel hudfärg, han var fortfarande diskriminerad, han fick inga lukrativa reklamkontrakt och när han kom till New York strax efter OS 1936, så fick han och hans fru på nåder hyra ett rum om de använde personalingången. Tommie Smith och John Carlos var lite mer direkta i sin samhällskritik och blev snabbt utslängda från OS-byn efter sin protest. Men bilden finns kvar och kommer alltid finnas kvar.

Vi spolar fram bandet ett par år och hamnar i Moskva 2013. En smal tjej, strax under den absoluta världseliten, från ett litet land i Europas utmarker målar sina naglar i regnbågens färger för hon tycker det är fel att man i värdlandet Ryssland har en lag som gör det olagligt att uttala sig positivit om homosexualitet. Officiellt så får man inte ”propagera för homosexualitet för minderåriga”, men i praktiken är det svårt att bevisa att ingen minderårig såg eller hörde eller tolkade det som gjordes som propaganda. Så Emma Green Tregaro stod upp för sina åsikter på sitt eget lilla sätt och plötsligt är hon nyheter i hela världen. Vissa hyllar, andra dissar och det pratas om att hon borde diskas eftersom politiska budskap inte är tillåtna enligt IAAF’s regler. Screw that! 1936 plockade USA bort de enda två judarna i truppen från det amerikanska laget på 4×100 meter löpning. Ingen officiell förklaring verkar ha getts, men ryktet sa att man inte ville förödmjuka värdnationen genom att låta två judar vinna. Två judar med guldmedalj runt halsen på OS 1936 hade knappast ändrat historien nämnvärt, men visst känns det fegt att man eventuellt vek ner sig för nazisterna på det sättet? Man undrar lite om det inte fanns rätt mycket folk på ledande positioner runt om i världen som i sin tysthet faktiskt tyckte att nazisterna hade en poäng ändå. Och där någonstans kan man hålla upp en spegel från förr och se reflektionen från idag. För det som verkligen är skamligt med OS i Berlin 1936 är inte att tyskarna vann flest guldmedaljer eller att USA eventuellt plockade bort två judar för att inte stöta sig. Det värsta är att hela världen lät det hända utan att protestera. Man hade en möjlighet att tala om för det tyska folket och för resten av världen att det inte är ok att systematiskt förfölja och trakassera en folkgrupp oavsett anledning. Ok att ryska idrottare och media kritiserar Emma, men brittiska och amerikanska? Kom igen! Sitter vi på samma sätt idag som 1936? Sitter det en massa människor runt om i världen och tycker att det är ok att fängsla en kille för att kan kysser den han älskar på ett torg en vacker sommardag? Att det är ok med poliser som slår män blodiga för att de går i tighta byxor och håller varandra i händerna? Förmodligen är det så. Men jag tycker inte det är ok och Emma tycker inte heller det är ok. Så en eloge till Emma som vågar inte bara tycka utan också visa vad hon tycker så att hela världen ser och hör.

Nu tror inte jag att Emma Green Tregaro vinner något guld i höjdhopp i friidrotts-VM 2013. Jag tror inte ens hon tar medalj, för tyvärr så är det väl den som är bäst dopad för dagen som vinner. Men om jag fick vara regissör av världen ett dygn eller så framåt så skulle Emma få en lidnersk knäpp och hoppa som aldrig förr. Hon skulle vinna det där guldet och när den svenska nationalsången spelas så skulle hon stå där med naglar i regnbågens färger och visa att vi minsann inte viker ner oss när okunskap och fördomar hotar vår egen eller andras frihet. Och OM det händer, OM hon gör det, så kan den bilden bli lika klassisk som den från 1968. Fast det kommer ju förmodligen inte hända…

Å andra sidan är det bara några månader kvar till OS i Sortji, som också ligger i Ryssland. Flera svenska stjärnor har redan uttalat sig kritiskt till OS och en del pratar om att bojkotta spelen på grund av Rysslands homofoba lagstiftning. Men om vi nu åker dit och tävlar, så kan vi kanske vinna ett guld, eller åtminstone ett par medaljer, och då kanske vi kan få den där bilden ändå.

Men de är klart, det blir väl förmodligen som vanligt Norge om vinner alla medaljer på vinter-OS. Men tänk er om Petter Northug, när han står där med sitt femtielfte guld runt halsen och lyssnar på ”ja, vi elsker”, plötsligt drar av sig handskarna och visar upp sina prydligt regnbågsmålade naglar. Vore inte det något för historieboken, så säg? Kom igen nu Petter, Marit, Therese och alla ni andra. Vik inte ner er. Våga ställa upp bakom en smal tjej från Göteborg och sätt en hel hög med feta naglar i ögat på de som vill sopa annorlunda under mattan…

Fotnot: Bilden är stulen från gp.se och är tagen av någon som heter Niklas Larsson. Om någon tycker att den skall plockas bort, så gör jag givetvis det.