Idag har jag färdats fortare längs marken än jag någonsin gjort förut: 290 km/t. Det ni. Där någonstans toppade tåget på vägen från Taipei i norr till Kaohsiung i söder. Resan på knappt 35 mil tog 94 minuter, vilket innebar att vi faktiskt var två minuter tidiga. 345 km på 94 minuter. Det ger en snitthastighet på 220 km/t, vilket kanske inte är så himla imponerande. Fast då stannade vi två gånger på vägen och släppte av och tog på passagerare. På vägen norrut stannade vi hela sju gånger innan vi kom fram till ändstationen, men resan tog ändå bara två timmar. Tänk er att kliva på tåget i Göteborg och vara framme i Köpenhamn knappt en timme senare. Inklusive ett stopp i Malmö och kanske Halmstad. Och det i ett ganska ordinärt tåg på till synes helt ordinär räls. Som lekman kunde jag inte se någon större skillnad på Taiwans HSR och X2000, eller vad det nu heter nu för tiden. Men det är klart, det får ju inte svänga för mycket eller vara för många backar på vägen för att det där skall fungera. Förmodligen hjälper det en hel del om temperaturen håller sig hyfsat jämn över året så man slipper solkurvor och tjäle också.

Tåget

Tågsäten

Gudomliga kakor?

Taiwan High Speed Railway Corporation (THSRC) är ett privat bolag (även om jag tror staten är delägare) som byggde och driver Taiwans snabbtåg. Inte helt oväntat drog projektet över i både tid och pengar och kostade i slutändan svindlande 18 miljarder US dollar. Inte så konstigt om man tänker på att norra Taiwan är väldigt kuperat och tåget mestadels går antingen på broar eller genom tunnlar. Fast å andra sidan går det faktiskt på en ”bro” även i de platta delarna i söder, så det kanske inte spelar så stor roll. Vad får man då för 18 miljarder USD? Ja, man får inte världens snabbaste järnväg i alla fall. HSR har en maxhastighet på drygt 300 km/t men normalt ligger man på 288 km/t och det är inget jämfört med de snabbaste tågen. Men med aggressiv prissättning och med hjälp av saker som gratis skyttelbussar mellan städers centrum och tågets stationer (vilka för det mesta hamnar en bra bit utanför stan för att rälsen som sagt behöver vara rak) så har man lyckats sno åt sig en rejäl bit av kakan från inrikesflyget. Enligt Wikipedia så tappade vissa linjer på flyget 50% av passagerarna efter det att tåget invigdes 2007 och flyget mellan ändstationerna lades helt enkelt ner. Inte nog med det, biltrafiken på motorvägen längs kusten sjönk med 10% och bussbolagen tappade 20-30% av sina passagerare! Och det är kanske inte så konstigt. Smidigt som tåget, snabbt som flyget och med över 60 avgångar per dag som dessutom i princip alltid är i tid, så blir helt enkelt andra färdmedel rätt onödiga. 2010 var det faktiskt ett tåg som spårade ur, men det var inte så allvarligt och ingen blev skadad. Och man kan kanske ursäkta tågbolaget en urspårning när man har en jordbävning på 6,7 på richterskalan alldeles i närheten.

Hur var det då? Jo, det krångligaste på hela resan var faktiskt att få ur biljetten ur maskinen på 7-11. Det var lätt att boka på nätet och med biljetten i hand var det bara att trava in på stationen. Det var lite som tunnelbanan när man ”checkade in” på snabbtågsperrongen genom att hålla streckkoden på biljetten mot en scanner. Sedan var det som vilket tåg som helst. Jag skulle nästan vilja säga att X2000 (ja, ja) kändes modernare än det här och då åkte jag ändå det lite finare ”business class”. Efter 94 minuter och två stopp var vi alltså framme i Kaohsiung, Taiwans näst största stad som ligger alldeles i den södra spetsen av landet. Det var bara att ta sitt pick och pack, kliva av och så var man på en järnvägsstation. Visserligen låg den förmodligen inte mitt i stan, men det fanns i alla fall ett par köpcenter att promenera omkring i medans jag väntade på att åka tillbaks. Jag köpte en nagelklippare också. Jag vet inte riktigt varför, men naglar är en sån där sak som jag inte tänker så mycket på förrän plötsligt en dag de har blivit liiiite för långa och sedan kan jag knappt tänka på något annat…

Kaohsiung

Det blev lunch i Kaohsiung. Jag kom fram 11.30 och tåget norrut gick 14.00. Jag hade givetvis kunnat boka ett tidigare tåg tillbaks, men tänkte att när jag ändå är på plats kan jag lika gärna se mig omkring. Eller inte. Men lunch blev det. Det visade sig dock att Kaohsiung är en stad där ännu färre människor pratar engelska än i Taipei, så det där med att äta blev lite mer spännande än jag tänkt mig. Jag ratade McDonalds, KFC och alla andra västerländska kedjor och satsade på lite lokal mat, men det fanns inte en enda restaurang som hade ett enda ord på engelska på utsidan. Till sist fastnade jag ändå för ett ställe som hette Bossa Nova (jag kunde alltså läsa vad det hette). Tjejen som tog emot mig frågade om jag pratade kinesiska och när jag sa nej, så gick hon genast och hämtade en annan kypare. Detta var en ung man i dataspelsgenerationen som glatt visade mig till ett bord. Väl vid bordet fick jag ett papper där jag skulle kryssa i vad jag ville äta och dricka. Det blev lite chansning men när jag bad om Taiwanesisk mat så pekade min kypare på något, så jag kryssade det. Därefter fick jag ta mitt papper och gå till kassan för att så i kö i fem minuter och betala. Då fick jag en lapp som jag sedan tog med mig till bordet igen. Riktigt varför jag var tvungen att gå till bordet först vet jag inte, men det fanns säkert en bra anledning. När maten väl kom in, så visade det sig att jag beställt en ”hot-pot”, dvs samma sak som jag åt sist jag skulle äta Taiwanesiskt. Ja, ja, det är ju i alla fall väldigt gott. Men den här gången fick jag med ett ägg. Frågan var då: Skall man koka ägget i grytan? Eller skall man knäcka ner det i grytan? Eller är det tänkt att användas till geggan som såg ut som sås, men som var alldeles för seg för att vara sås? Jag såg mig omkring och noterade att det vid ett bord bredvid satt ytterligare en yngling i lagom ålder för att spela datorspel på Internet, så jag frågade honom. Han var mycket stolt och nöjd över att få visa upp sin fantastiska engelska (jag tror hans mor också var stolt och nöjd om det nu var hon som satt med honom) och han förklarade att man kan knäcka ägget i grytan när man ätit upp resten. En del geggar också ner ägget i såsen, men han tyckte inte det var gott. Finemang. Knäckt ägg i grytan blev det och smaken var det inget fel på denna gången heller.

Hot pot

Efter lunchen blev det en stor latte på Starbucks innan jag återigen äntrade tåget. Det magiska var att jag satt på samma sida på vägen hem som på vägen bort, båda gångerna satt jag i samma vagn (vagn 6) och båda gångerna åkte jag framlänges. Och båda gångerna hade jag utsikt österut! Hur tusan gick det till?? Byggde de om vagnen under lunchen, eller har de en uppsättning business-vagnar i varje ända av linjen så att man aldrig behöver åka baklänges??? Det blev ännu mer mystiskt när jag fick veta att det bara fanns en business-vagn i varje tågset. Annars kunde man misstänka att det fanns två; en som åkte framåt och en som åkte bakåt. Men icke. Det mysteriet brydde mig hela vägen till Taipei, trots att jag tagit det långsamma tåget som behövde hela 2 timmar för att stanna på alla stationer på vägen. Jag har fortfarande inte listat ut hur det där gick till.

Välförtjänt kaffe

Väl tillbaks i Taipei tog jag tillfället i akt att besöka det stora underjordiska köpcentret som ligger runt centralstationen. Jag är inte imponerad. Det jag sett hittills av shopping i Taiwan står sig rätt slätt mot ställen som Singapore, Bangkok och inte minst Dubai. Till och med gamla Nordstan håller rätt bra i jämförelse. Så efter att ha vandrat planlöst omkring i knappt en timme letade jag upp en taxi och åkte tillbaks till hotellet där det fick bli en lutare för att samla ihop mig. I slutänden orkade jag inte brotta mig igenom ytterligare en lokal måltid utan nöjde mig med en sub från SubWay och lite Torchwood på datorn. Nu började det bli sent och det är dags att vika in klövarna för idag. Sammanfattningsvis kan man säga att jag betalade 400 kr (enkel väg) för att åka 35 mil (också enkel väg) för att köpa en nagelklippare för 30 kr. I morgon är det skrivardag innan torsdagens heldagsäventyr!