Lugn, bara lugn. Det finns en fullständigt naturlig och självklar förklaring till rubriken på dagens inlägg, men vi väntar lite med att avslöja den J

Idag har jag inte turistat något alls i Taipei, så därför blir det inga bilder till bloggen. Idag har jag istället spenderat större delen av min tid i hotellrummets sköna fåtölj, skrivandes på Vintermoln – uppföljaren till min bok Pojken och Molnen (som går att beställa här om man vill). Att skriva en bok är jobbigare än man kan tro. För det mesta så sitter jag och stirrar ut i luften en stund, skriver några rader, stirrar ut i luften igen, tar bort ett par rader och så upprepar vi. Plötsligt kan det komma en period av frenetiskt skrivande då jag producerar upp till 10 sidor på en timme, men för det mesta så ligger jag på 2 sidor per timme i snitt. Det konstiga är att det tar ett par timmar att ”landa” i rätt känsla för att kunna producera något och det är därför som jag ger mig iväg på såna här skrivarresor.

MEN jag har inte suttit och skrivit precis hela dagen. Näpp, jag har varit ute och promenerat två gånger, vilket också är en viktig del av skapandeprocessen – då och då behöver hjärnan helt enkelt syresättas lite. Jag kan avslöja att här i Taiwan verkar man äta lunch mellan 12 och 13. Inget konstigt med det, kanske ni tänker, men i Indien är det ovanligt att man tar lunch före klockan 13 och en del väntar gärna till 14 innan man går och äter. Då börjar de ju å andra sidan inte jobba förrän runt 10-11 på förmiddagen. Det är inte mycket i Taiwan som liknar Indien, för övrigt. Faktum är att det inte verkar finnas någonting i Taiwan som påminner ens lite om Indien. Förutom möjligen att det är ont om folk som pratar svenska. På min lunchpromenad såg jag på flera håll långa rader med människor som tålmodigt stod och köade för något. Det visade sig att de stod i kö till olika lunchställen där man köper någon form av kinesisk lunch i en plastpåse och tar med sig. I alla övriga butiker jag passerade satt personalen och åt sin lunch ur sådana plastpåsar. Kanske läge att prova en sådan någon dag i veckan? Om jag nu kan göra mig förstådd så att de ger mig en vill säga. Min lunch idag bestod av en macka och en kaffe från närmaste Starbucks. Jag hade helt enkelt inte tålamod att stå i kö till en lunchpåse och jag kände inte för att sätta mig på någon finrestaurang i t-shirt och shorts. Och jag kände inte för att gå så långt, heller. Idag var det ruskigt varmt här i Taipei. Telefonen sa 39 grader, men med fukten kändes det som mer! Så jag åt min macka och drack mitt kaffe på Starbucks och sedan smet jag tillbaka till hotellet för att skriva lite mer i boken.

Någon gång under eftermiddagen så gick plötsligt strömmen i rummet. Ok, det är faktiskt en sak som är lite likt Indien, men jag är så van vid att strömmen går stup i kvarten, så jag märkte nästan inte att den försvann. Det är en av fördelarna med att sitta och jobba på en laptop. Efter ett tag så tyckte jag dock att det började bli lite varmt i rummet. En snabb koll visade att luftkonditioneringen inte hade kommit igång med resten av strömmen och ett besök på toaletten visade att ljuset där inte heller hade vaknat. Däremot hade av någon underlig anledning TV:n på toaletten vaknat och visade en ung kvinna av förmodad kinesisk härkomst som tillfredsställde sig själv med någon form av plastgrej. Det var nästan inget ljud på, så jag hade inte hört hennes stönande där jag satt och skrev. Jag stängde av TV:n och gick ner till receptionen för att klaga. De ursäktade så mycket och lovade att luftkonditioneringen skulle komma igång inom 20 minuter. Tillbaks på rummet hade TV:n på toaletten återigen vaknat till liv och visade nu en annan ung kvinna som ljudligt uppskattade ett par händer som… ja, ni förstår säkert. Tydligen tyckte någon som haft rummet före mig att det var kul med porrfilm på toaletten. Ja, ja.

Det blev lite mer skrivande innan strömmen försvann ytterligare en gång och sedan kom igång med ett tydligt ”ka-flonk”. Nu verkade luftkonditioneringen också vakna till liv. Men givetvis också TV:n på toaletten. Den här gången tänkte jag på att byta kanal på TV:n innan jag stängde av den, ifall strömmen nu tänkte gå en gång till. Det blev några timmars skrivande till och nu har jag en sprillans ny inledning på boken. Vi får se om det känns lika bra i morgon. Efter en dag av skrivande kände jag mig rätt nöjd och gav mig ut på stan för att äta middag. Nu på kvällen är temperaturen inte riktigt så jobbig, men det är nog ändå runt 30 grader ute. Eftersom jag fortfarande hade short och t-shirt skippade jag de lite finare restaurangerna. Jag stod en stund utanför en restaurang som såg rätt spännande ut, men jag lyckades inte lista ut vad det var för mat de serverade, så jag hamnade till sist på en italiensk restaurang. För italiensk mat kan jag ju rätt bra. Fast det var ju det här med kinesiska. Det här stället hade ingen separat meny med engelska utan det stod lite automatöversatt engelsk text under den kinesiska. Jag lyckades lista ut vad som var spagetti carbonara och vad som var vanlig simpel köttfärssås, men sedan blev det lite problem. Efter lite funderande kom jag fram till att ”Hungry beef cream rice” förmodligen var någon form av risotto med nötkött, så jag beställde en sådan. Servitrisen pratade inte ett ord engelska, men jag tror hon försökte fråga om jag ville ha någon av plus-menyerna. Dessa fanns längst ner på menyn och visade bilder på extra ost, dessert och någon form av te. Nej, tack, det vill jag inte ha. Ibland undrar jag varför jag pratar engelska i sådana lägen. Förmodligen hade det gått lika bra med svenska… Hur som helst fick jag in min risotto som faktiskt var riktigt god. Till risotton fick jag också en bit bröd, men när jag skulle bryta mig en bit av brödet så fick jag mig också en överraskning. Det var nämligen ingen liten brödbit som jag trodde, utan någon form av sött bröd med vaniljkräm i. Inte riktigt vad jag ville ha till min risotto (eller på mina fingrar), så den fick vänta tills jag hade ätit upp. Under tiden jag åt observerade jag hur övriga gäster gick till kassa och visade upp den lilla boken man fick tillsammans med maten, så när jag hade ätit klart och var nöjd stegade jag glatt fram och lämnade fram min bok. Tjejen i kassan såg lätt panikslagen ut, men hon lyckades ringa in siffran 245 som stod på kvittot och som alltså var priset för dagens middag. Helt ok.

Väl tillbaks på hotellet ursäktade man sig så fantastiskt mycket att Internet fortfarande inte var igång efter strömavbrottet. Inget Netflix ikväll, alltså, men det kanske är lika bra det. I morgon blir det upp lite tidigare och iväg till järnvägsstationen för en tur till södra Taiwan. 345 km på 1 timme och 36 minuter, inklusive ett stopp. Spännande. På torsdag blir det dock ÄNNU tidigare, för då har jag bokat en dagstur till Taroko Gorge. Då kommer bussen och hämtar mig 05.50, så om jag inte hunnit komma över jetlagen innan dess så är det jädrar i mig dags då!