Det är sent, jag är trött. Ni får stå ut med att bilderna inte är färdigfixade. Kanske kommer jag uppdatera detta inlägg någon gång i framtiden. Kanske inte…

När man bara har två dagar på sig att turista, då gäller det att man tar i ända från tårna för att det skall kännas som om man faktiskt har tagit vara på tiden. Nilsson och Nilsson är ju vana från stora resor, så vi kollade upp med hotellet redan i fredags om de hade några rundturer att erbjuda. På så vis fick vi kontakt med reseagenturen som trots namnet visat sig vara en riktigt bra samarbetspartner. Ok, guiden kunde varit mer påläst och priset kanske var i överkant, men vi har sannerligen fått så mycket sight-seeing vi klarat av i dagarna två.

I morse kom de och hämtade upp oss samma tid som igår, dvs 09.00. Det innebär att jag äter frukost strax efter åtta och att David släntrar in vid strax före halv nio. Egentligen sov jag väldigt bra igår natt, även om (eller kanske tack vare att) det blev så sent med bloggskrivandet igår, men i morse kände jag mig otroligt seg och när jag såg mig i spegeln hade jag stora påsar under ögonen. Nu tror jag det snarare hänger ihop med någon form av allergi som jag visat mig ha mot just Myanmar. Oklart vad det kan vara egentligen…

Efter frukost bar det så ut på äventyr. Efter resorna i Vietnam och Kambodja vill både David och jag gärna komma ut från stadens stånk och stör och se lite av det riktiga landet. Så idag packade vi in oss i vår lilla Honda sport och siktade på staden Bogo som ligger ungefär 6 mil norr om Yangon. Dock fick vi börja med att försöka hitta ett bra kaffeställe, eftersom både David och jag själv hade grava koffeinbehov denna morgon och blasket på hotellet räcker liksom inte riktigt till. Kaffe hittade vi, på tredje försöket, längst upp i ett köpcenter där vi serverades av en tjej (tror vi) med gult hår och blev allmänt utstirrade av övrig personal. Vad gör det när espresson var god?

Sedan bar det alltså ändå av och tro mig, det var en mycket spännande resa. Fast det började rätt lugnt. När vi fortfarande var inne i Yangon var hastigheten inte så hög och det kändes helt ok. Vi pratade och skämtade och plötsligt förstod jag vem Michael Lance var. Igår höll vår guide på att prata om en jätteberömd amerikansk artist vi namn Michael Lance som skulle komma och spela i folketspark under söndagen. Varken David eller jag hade hört talas om någon som hette Michael Lance och vi funderade på vad det var han egentligen sa. Men så såg vi plötsligt en gigantisk affisch som gjorde reklam för en konsert med det gamla bandet Michael Learns To Rock. Eller MLTR som de tydligen också kallas. Kommer ni ihåg dem? Om ni inte heter Jessica så är chansen inte jättestor, men de hade en monsterhit i början av 90-talet med låten ”The Actor”. Ni vet: ”I’m not an actor, I’m not a star. And I don’t even have my own car.” Stor på alla discon på den tiden. Michael Learns To Rock kommer ju inte heller från USA, utan från Danmark, men det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna när man bor i ett slutet samhälle…

Efter vi lämnat Yangon bakom oss började skräckfärden. Vår chaufför var uppenbarligen väldigt nöjd med att få köra utanför staden i vår lilla hottade Honda (den hade säkert 100 hästar och sportfjädring) och det verkade inte heller finnas någon lagstadgad hastighetsbegränsning. Det borde rimligen inte behövas eftersom vägen var så ojämn att ingen vettig människa hade kört mer än 70 km/h på den. Men det gjorde vi. Således satt David och höll i sig krampaktigt och hoppades att vi inte skulle krocka, medans jag var mer bekymrad över den buckla i taket som jag höll på att göra med mitt huvud varje gång vi körde över ett gupp i 120… Lätt illamående, men tacksamma, kom vi så fram till Bogo. Guiden ville börja med en marknad, men David och jag är lite inne på buddhaspåret och ville börja med den stora pagoden, som är drygt 10 meter HÖGRE än den in Yangon. Säga vad man vill om Myanmarerna, men de tar sina pagoder på allvar. Ännu ett stort område med ännu en gigantisk pagod. Massor av guld, marmor och folk som stirrar på utlänningarna. På det här området fick också lite andra inriktningar vara med och vi hittade en spåman i ett skjul och ett par karuseller där man kunde försöka pricka en båt (eller skål) som snurrade runt. Om man lyckades kasta i en peng (det finns bara sedlar i Myanmar) så ”vinner” man det som stod på båtens för. Jag lyckades få i en liten peng i en båt och vann tydligen rätten att donera pengar. Det kan ha förlorat något i översättningen för jag tyckte det lät som ett rätt kasst pris, faktiskt. Trots upprepade försök lyckades inte David få i någon sedel i en båt, vilket grämde tävlingsmänniskan i honom gruvligt. Jag var givetvis ödmjuk och påpekade inte alls att jag, som har kroppskontroll och bollsinne som en enögd kamel i ett bubbelbad, lyckades få i en peng på bara tredje försöket…

Efter dagens första pagod bar det av till det gyllene palatset. Det var ärligt talat en gigantisk besvikelse. Man betalade 10 USD per person och fick komma in och se ett guldigt palats som bara innehöll rester av de orginalpelare som brann upp på 1500-talet. Som vanligt fanns det ingen övrig information att hämta utan det var i princip en stor sal med lite trasiga träkolonner. Urtrist. Det blev lite bättre när vi kom till kungens och drottningens audienskammare en bit bort, men inte mycket.

Lite besvikna över detta beställde vi sedan lunch. Vi föreslog att vi skulle åka till den där marknaden och kanske hitta något att äta där. Jajjemen sa guiden och så for vi till marknaden. Där var det stimmigt och trångt och ett jädra hallå, men några matställen fanns det inte. David fick dock köpt sig ett klädesplagg som antingen heter Pin Ni eller Longyi eller något helt annat. Det är i alla fall en sorts kjolliknande tygstycke som de flesta män över 25 bär istället för byxor. Det såg väldigt svalt ut, så jag köpte ett exemplar att ha hemma i lägenheten i Hyderabad, efter att ha sett David få instruktion i hur man tar det på sig. På marknaden sålde man mest råvaror typ frukt, grönsaker, fisk och kött. Kul, men inte väldigt intressant att titta på. Sådana markander tenderar att vara ungefär likadana vart man än kommer. Efter ett tag tappade vi dock bort vår guide. Vi hittade honom, som vanligt, flirtandes med någon brud. Den här gången under förespeglingen att han skulle köpa någon gegga till sin mamma. Ja, ja. Get a room!

Eftersom det inte fanns någon restaurang på marknaden (vi misstänker att guiden ville dit mest för att ”köpa mat till mamma”), så for vi iväg. Vårt kriterium för en bra restaurang var att den skulle ha A/C och det skulle finnas toalett. Det visade sig vara ganska svåra krav och efter mycket om och men så lyckades vi i alla fall hitta en turistrestaurang där det fanns en toalett. Maten visade sig också vara mycket god, så besöket var väl värt de ca 50 kronor vi betalade per person.

Under lunchen konfererade vi lite och tänkte att vi kanske skulle skippa lite av grejjerna här i Bogo och bara titta på ormtemplet och sedan åka hem igen. Vi var båda rätt trötta och hur många buddhor behöver man egentligen se på en dag? Väl tillbaka i bilen påminde dock guiden oss om att det fanns både en jättestor liggande Buddha och en staty med fyra buddhor som satt ihop att se också. Så då fick vi ju göra det.

Vi började med att våga livet en gång till genom att åka ut i djungeln på en liten stig med vår fina bil med sportfjädring. Där ute hittade vi ormtemplet. Det ryktas att en pythonorm räddade en människa (oklart hur) för ungefär hundra år sedan och man har byggt upp ett tempel till ormens ära. Det är givetvis samma orm som fortfarande bor där. När vi var där hade ormen precis fått mat och låg mest och sov, men å andra sidan blev David och jag snabbt en bonusattraktion för de tillresta barnen från byarna omkring (det är ju ingen skola på söndag så det var rätt många lokala turister). Efter att ha titta på ormen en liten stund skulle vi klättra upp på en kulle och titta på utsikten. Kullen var inte hög, men man var tvungen att vara barfota (som vanligt) och trappan var glödhet! Det blev till att springa upp och hoppa in på marmorskivorna som låg i skugga. Utsikten var visserligen fin, men det var med livet som insats som vi sprang upp och sedan ner för den glödgade trappan.

Efter ormen var det dags för liggande Buddha. Vi såg den redan från bilen. Den var enorm och låg utomhus, men det visade sig att det var bara en ”skylt” som gjorde reklam för den riktiga liggande Buddhan som låg i ett hus en bit bort och inte var riktigt lika stor. Den här Buddhan låg inte och vilade sig. Han var död och hade nått Nirvana. Hur ser man skillnad? Om han inte lutar huvudet i handen så är han död. Uppenbarligen. Efter ett varv runt denna Buddha gjorde vi en räd i souvenirshopparna. David köpte en ljusstake och jag tänkte köpa en liggande Buddha. Det visade sig att alla liggande buddhor var gjorda i sandelträ och jag tyckte de både var för dyra och luktade för mycket, så det blev ingen Buddha för mig. På vägen ut från liggande Buddhans tempel så stannade vi till och tog lite bilder på ”skylten” samt de fyra stående Buddhorna som fanns där intill. Nu trodde vi att vi var klara, men se det var vi inte. Det fanns fyra sittande buddhor också. Nu var vi dock så trötta att vi inte orkade med fler statyer utan bestämde oss för att våga livet på motorvägen ännu en gång och åka mot Yangon.

Den här gången gick resan mycket bättre. Dels för att jag satt lutad över kameran och tittade på bilder och dels för att David sov och därmed inte märkte att vi körde 120. Vägen var dock fortfarande lika guppig och efter ett tag fick jag be drivern lugna sig lite.

På vägen åkte vi förbi ett stort gravfält för soldater som stupade under andra världskriget, när framförallt England och Japan slogs om Burma. Det var lite skönt att få besöka ett gigantiskt kristet monument istället för ett buddhististk. Hela helgen har det varit stående buddhor, sittande buddhor, liggande buddhor, döda buddhor, vilande buddhor, buddhor som hoppar, buddhor som springer, buddhor som slänger sig. Nä, de sista hittade jag på, men det är väldigt många statyer i ett buddhististkt tempel. På kyrkogården fanns ett stort kors. Inget trams med en massa Jesus-statyer här inte. Istället en stilla stund att begrunda och ”minnas” de 27000 allierade soldater som stupade under kriget här i Burma. Jag undrade lite om det fanns en motsvarande kyrkogård för de japanska soldaterna någonstans, men jag glömd fråga.

Väl hemma på hotellet igen var det hög tid för en av våra berömda lutare. Båda var oerhört trötta och vi orkade inte ens bestämma oss för var vi skulle äta middag på kvällen. Istället blev det träff i foajén kl 18.45 för lite fri improvisation. Båda hade en hel del kosing kvar att bränna, så vi bestämde oss för ytterligare ett val ur guideboken och tog en taxi till restaurangen Green Elephant. Det fanns en sådan restaurang i Luang Prabang i Laos också, men den hade fransk mat och vi var väldigt mycket inne på lokal mat just då. Den här varianten av Grön Elefant hade Myanmarsk mat och dessutom hade man väldigt god mat. Tyvärr fick jag lite för mycket förrätt, så när huvudrätten kom var jag nästan mätt. Min räk-curry var mycket god, men jag orkade inte med så mycket mer än att pilla i mig räkorna och lite ris. Den förtjänade ett bättre öde. Jag var absolut proppmätt när vi var klara, men David beställde in efterrätt, så jag fick väl beställa en espresso då. Maten var lysande, men espresson var kass. Först kom de in med en vanlig kopp kaffe och sedan kom de in med något som skulle kunna varit en espresso, men den var fesljummen och inte god. Tråkigt.
Däremot var priset på maten inte något att orda om och servicen var också god. Vi gick till dörren och sa vart vi skulle ta vägen och så bad vakterna oss att vänta. Drygt 5 minuter senare kom det en taxi och ut hoppade den ena dörrvakten. Tydligen hade han gått iväg och letat upp en taxi åt oss och sedan förhandlat fram priset. Det är service det! På väg tillbaks till hotellet konstaterade vi att det finns mycket kvar att se av Myanmar och till och med en del att se i Yangon. Trots detta är inte Myanmar högt på listan över ställen att besöka igen. Både David och jag saknar vårt favoritfik Blue Pumpkin i Kambodja och jag har allvarliga funderingar över att lägga en vecka eller två på någon resort i Vietnam. Men för den här gången är vi i princip klara med Myanmar.