Detta är alltså inlägg nummer hundra! Det skulle hetat ”En tidsmaskin”, men det fick bli såhär istället…
David och jag har rest igenom stora delar av sydostasien nu och den Stora Resan som vi gjorde i höstas kunde sammanfattas med ett ord: Buddha. Det var stående Buddha, sittande Buddha, liggande Buddha, sovande Buddha, gyllene Buddha, Buddha i trä, tjock, smal, gammal och ung. Myanmar är också ett buddhistiskt land, även om vi ju alla vet att det finns en för tillfället ganska hårt ansatt muslimsk minoritet, och det var med ett visst mått av blasé som vi åkte iväg till dagens första sevärdhet strax efter nio i morse. Innan dess hade jag lyckats stressa upp mig något alldeles kollosalt genom att inte ställa om klockan på datorn till Myanmartid, som är en halvtimme efter Bangkoktid, vilket var vad klockan visade. Alltså rusade jag ner till frukost strax efter åtta i tron om att jag skulle få slänga i mig några rostade brödskivor innan vi skulle vidare. Nu blev det inte så, utan jag kunde lugnt äta nudlar, kokta grönsaker och friterad banan utöver mina rostade brödskivor.
Första sevärdheten var sedan alltså ett buddhisttempel. Närmare bestämt Shwedagonpagoden. Guld är ordet för att beskriva den pagoden. Det var guld på vart enda tak och det fanns mycket tak att ha guld på. Pagoden är nog den största vi sett på våra resor och var riktigt imponerande. Vår guide var kanske inte bäst på vare sig engelska eller historia, men han var entusiastisk och glad, vilket man kommer långt med när man är guide för Nilsson och Nilsson. Pagoden är ett viktigt resmål för buddhister från hela regionen och alltså även för Myanmarer som normalt håller till på landsbyggden. Detta gjorde at David och jag blev en del av sevärdheten för lokalbefolkningen och när jag hade donerat 5 USD till templet var det några småflickor (de kan ha varit i 30-årsåldern, svårt att säga) som ville bli fotograferade mellan oss. Jag är ju inte liten på så många platser på jorden och här i Myanmar är jag en jätte av sällan skådat slag. Myanmarer är lite som en salig blandning av thai, kines, indier, bangladesher, laotier och en släng malaysier också. Fast kortare. Min maid, Vijiya är inte lång, men här i Yangon hade hon inte uppfattats som kort…
En nackdel med buddhisttempel är att man måste ta av sig skorna. Shwedagon är inget undantag och eftersom det är mer av ett område än ett tempel fick mina fötter se väldigt mycket mer av världen än de är vana vid. Här i asien är det av någon anledning fint att vara vit och mina fötter måste varit det finaste som vandrat i det området på mycket länge. Förmodligen sedan den engelska kolonialtiden (för ingen är vitare än en rödhårig engelsman).
En kul grej med templet var att det fanns en massa ungdomar som var på sommarkollo. Här i Myanmar är det sommar och som allra varmast i mars-april och skolorna har därför sommarlov. För att barnen inte skall bli helt bortklemade är det därför populärt att skicka dem till tempel i en vecka, 10 dagar sådär, för att de skall få sig lite andlig spis. Så runt om i pagoden fanns det dels barn som skrubbade marken (svårt att säga golvet när det är utomhus), men också barn och ungdomar som hade examen, eller invigning i tempelkollot. Det fanns också en hel del människor som välsignades inför äktenskap, större affärer eller tentamen. Vi tycker oss nämligen se en skillnad mellan buddhismen i Myanmar jämfört med övriga länder vi varit i. Det är mycket mer av andetro över det hela. Pagoden hade t.ex. åtta hörn och i varje hörn fanns det ett litet altare som var tillägnat en speciell veckodag (för alla vet ju att det är åtta dagar i en Myanmarsk vecka). Varje veckodag hade också ett djur associerat till sig. Jag är född en måndag och mitt djur är då en tiger. Nice. Vitsen var då att jag kunde gå till mitt hörn av pagoden och hälla vatten över en liten Buddha för att rena min själ, hänga blommor över Buddha för att förbättra min skönhet eller kanske skänka lite bladguld för att bli rikare. På ett annat ställe fanns det en viss typ av Buddha som hjälpte mot barnlöset osv. Den typen av specialisering tycker vi oss inte ha sett förut. I andra länder kan man iofs be Buddha om hjälp med allt ovanstående, men det är mer generellt, inte just en specifik Buddha. Jag får lite känslan av att man tagit buddhismen och blandat upp lite med både kinesisk mytologi och hinduism.
För det är lite så här i Myanmar. Det är blandat. Folket är blandat, religionen är blandad och maten är en frisk blandning mellan olika influenser. Myanmarsk mat innehåller t.ex. curry, på samma sätt som det indiska köket, men istället för att vara tokstarkt så är det betydligt mer subtilt. Lite som i Vietnam. Det går också utmärkt att köpa thailändsk, laotisk, kambodjansk och vietnamesisk mat på alla restauranger vi varit på hittills. Summan av kardemumman är att det finns något för alla och maten hittills har varit riktigt, riktigt god. Fast inte så billig. Visst, det är inte dyrt att två personer kan äta trerätters på en fin restaurang för drygt 320 kr, men det känns som om att det är betydligt dyrare än i övriga länder i denna delen av världen.
Men, men… Vi är inte riktigt i maten ännu. Efter Shwedagonpagoden styrde vi kosan mot ett palats. Trodde vi. Det visade sig att det var någon form av restaurangliknande fin byggnad som just idag var uppbokad för bröllop. Istället tittade vi oss omkring i en park och drack kaffe på ett rätt trevligt café. Kaffet var verkligen välbehövligt och vi var vid gott mod när vi åkte för att titta på en… just det… Buddhastaty! Den här statyn var en liggande Buddha och den var faktiskt rätt mycket större än den liggande Buddhan som man kan beskåda i Bangkok. 16 meter hög och 60 meter lång! Vi noterade också något som jag faktiskt tänkt på ibland: De här Buddhastatyerna är ofta väldigt androgyna. Buddha som låg här skulle mycket väl kunna varit en kvinna istället för en man. Det finns säkert en god anledning till att man gör så, men jag tycker det är lite kul. Därefter trodde vi att vi skulle åka till ytterligare ett tempel, men vi hamnade istället på Nationalmuseum. Och det var nu jag insåg att vi hamnat i en tidsmaskin!
Tänk er ett stort statligt museum någonstans i världen ca 1979. Det är en massa prylar utställda och varenda skylt säger saker som ”skål i keramik” eller ”tand från dinosaurie”. Det finns inget som förklarar det man ser, sätter in saker i sitt sammanhang osv, utan bara en massa saker som man ställt ut och påstår att det är något. Hur trist som helst. MEN när vi gick omkring där på muséet så insåg jag alltså att hela landet är precis likadant. Det är som om man stoppade ner allting i en malpåse i tidigt 80-tal och sedan har det fått ligga. De flesta bilarna är från den tiden (på travelwiki står det att det är hit gamla vita Toyota kommer för att dö och det ligger mycket i det), hotellen har en standard och en stil som var hög på 70-talet, men som känns förlegad nu, hela samhället liksom andas kallt krig och energikris. Jag läste att Nossebro tänkte sälja sig som en fläkt av 50-tal. Hela Yangon kan sälja sig som en fläkt av 70-tal, men det känns inte särskilt pittoreskt. Det känns faktiskt ganska läskigt.
Efter vårt intressanta (fast av helt fel anledningar) besök på muséet var det dags att äta lunch. Det gjorde vi på ett ställe som hette ”Feel” och där serverades, som vanligt, en blandning av olika asiatiska rätter. Det hela gick till så att man trängde sig fram till en lång disk, pekade på diverse grytor med mat i och sedan gick man till ett bord och hoppades att rätt mat dök upp så småningom. Det gjorde den och det var väldigt gott, även om vi inte har järnkoll på vad vi åt. Guiden fick också lite mat som vi betalade. Oklart om det var meningen, men så blev det i alla fall.
Efter lunch skulle vi till den smala tjejens hus. Den smala tjejen är min benämning på Aung San Suu Kyi, eftersom jag aldrig kan komma på vad hon heter och vi inbillar oss att regimen kommer att spärra in oss om vi nämner hennes namn för mycket. Huset var dock en gigantisk besvikelse, eftersom man bara såg en mur med en grind i. Men det var tydligen där hon satt i husarrest i alla dessa år. Ja, ja.
Sedan bar det av down town för ett besök i Sulepagoden. Den här pagoden är också väldigt mycket guld, men det coola är att den liksom ligger mitt i en rondell framför stadshuset. När Yangon var huvudstad, så var det regeringsbyggnaden, men nu är det ”bara” säte för delstatsregeringen.
I Sulepagoden fanns det givetvis fler buddhor, men det som var kul var att det fanns ett gäng andra snubbar att tillbe. Det fanns en staty av en gubbe som tydligen fortfarande lever. Han sägs kunna förutspå framtiden och han är mycket populär. Det fanns en annan snubbe som var en stor affärsman, så om man bad lite inför honom så kunde det gå bra i affärer. Det fanns också en kinesisk gudinna av något slag som man kunde tillbe om andan föll på. I det här templet offrade man också mat, vilket man inte gjorde i den andra pagoden. Trogna läsare kommer säkert ihåg att i Vietnam så gillade Buddha ChocoPie. Här i Myanmar gillar han bananer och kokosnötter. Båda sakerna fanns att köpa i pagoden och det vimlade av gamla halvruttna bananstockar runt vissa av statyerna.
Nu började vi känna oss lite sega, om sanningen skall fram och vårt besök i China Town blev kanske inte den orgie i souvenirinköp som vår guide hade tänkt sig (David hade ju köpt en massa souvenirer innan, så han kände väl att det fick vara bra och själv hade jag inga kontanter kvar), utan vi vandrade mest runt och såg oss omkring. Det är kul att se livet på så nära håll och kika på krabbor som kryper omkring i korgar och suspekta korvar som hänger i solen, men vi var som sagt var rätt slitna vi det laget. Så när vi äntligen fick komma ur China Town satte vi oss nöjda i den luftkonditionerade bilen och sade ”hem”.
På vägen försökte jag ta ut pengar ur bankomaten. I all litteratur vi hittat om Myanmar, står det att det är väldigt ont om bankomater i Yangon. På nätet står det att det finns bankomater, men det är ganska sällan de faktiskt fungerar. Jag kan härmed bekräfta det senare påståendet. Jag prövade tre olika bankomater, men fick inga pengar i någon av dem. Istället hamnade vi hemma på hotellet med en Sven som var lika fattig som innan. Nu gjorde det inte så mycket, för det var dags för det David kallar ”en liten lutare”, dvs fötterna i högläge och huvudet på kudden en liten stund. Klockan 19.00 var det beställt bord på Monsoon, kanske den mest rekommenderade restaurangen i alla guideböcker, och då måste man ju vara pigg och fräsch.
Jag lyckades göra samma sak den här gången som på morgonen: Titta på fel klocka och tro att jag hade bråttom när jag egentligen hade över en halvtimme på mig. Således hamnade jag i receptionen strax efter 18 och var lite irriterad på att David inte var på plats, tills jag insåg att det fortfarande var ljust ute och att klockan därmed inte var så mycket. Prick på bestämd tid dök David upp och vi gav oss iväg i en taxi mot Monsoon.
Monsoon visade sig vara en bra, men inte väldigt mysig, restaurang. Det lustiga med restauranger som rekommenderas i guideböcker är att det alltid finns väldigt mycket turister där. Om vi inte visste om att Monsoon omnämns i de flesta böcker, så hade vi lätt kunnat lista ut det genom att se oss omkring. Hur som helst var maten utmärkt och lokalen adekvat. Vi lyckade som sagt äta för hela 320 kr tillsammans och det blev lite svettigt när David skulle räkna upp 42000 kyat och bara kom till 41000 innan han hittade en sedelbunt till i en annan ficka.
På vägen hem strövade vi in på hotellet the Strand, där det fanns en bankomat som fungerade. Sedan spankulerade vi hemåt tills vi tröttnade och slutligen hittade en taxichaufför som både visste vart Hotel Panda låg och ville köra oss dit till ett rimligt pris. Nu är det natten, för i morgon är det nya äventyr i en ny gammal huvudstad i Myanmar!
Äventyr på en så många kontinenter som möjligt... 