Här sitter jag i bara strumpor och kalsonger och tänker på Jesus.
Den inledningen tarvar ju en förklaring och förklaringen är att det är väldigt varmt i Myanmar samtidigt som det är långfredag hemma i Sverige. Rent teoretiskt är det långfredag i Myanmar också, men här är det ingen som bryr sig. Alls.
David och jag har alltså landat i Yangon, Myanmars största stad. Man kan också säga att vi landat i Rangoon, Burmas största stad. Våra samtal under eftermiddagen har varit lite förvirrade. Här i landet säger man Yangon och Myanmar. Oppositionen säger gärna Rangoon och hemma i Sverige tror jag att Burma är vad vi kallar landet. Vissa saker är dessutom svåra att säga om Myanmar: ”Är det där typisk myanmarsk… myanmarisk… myanmar-mat?”. Det blir betydligt enklare att säga burmesisk mat, eller en burmes. Eller kanske Burmes för att inte missförstå och tro att jag pratar om småfåglar i fångenskap.
Men jag går händelserna lite i förväg. Den här resan började faktiskt i Bangkok, Thailand redan i går. Väldigt tidigt på morgonen. David och jag hade bestämt träff i lobbyn på hotell Banyan Tree i Bangkok för att äta middag på deras restaurang Vertigo på 60:e våningen. Jag landade med planet redan 6.20 på morgonen och trots att jag drog fötterna efter mig och hade en väldigt pratglad taxichaufför så var jag på hotellet redan strax efter 8. Mitt rum var iofs ledigt, men de var *tvungna* att ta ut en avgift för förtidig incheckning. Men det var det värt. En snabb dusch och 2 timmar på sängen gjorde underverk och sedan var jag redo för Bangkok. Eller ja, jag var redo för MBK, min favoritplats i Bangkok.
Rummet var förresten lite speciellt. Det kändes mer som en liten lägenhet än ett rum och jag hade både spis och tvättmaskin. Nu använde jag inge några av de faciliteterna, men det är ju bra att komma ihåg till en annan gång.
Huvuddelen av dagen spenderade jag alltså på köpcentret MBK. Hotellet låg så att jag bara behövde gå typ 100 meter till SkyTrain och sedan var det bara att åka till ändhållplatsen (i rätt riktning) så kom jag till MBK. Som tur var hade jag övat på SkyTrain när vi var här sist, så det gick bra trots att jag var rätt seg. På MBK strosade jag sedan runt och letade efter ett objektiv till min kamera. Det funkar lite så att man bestämmer sig för vad prylen får kosta och så går man omkring tills man hittar någon som är beredd att sälja till det priset. Den här gången tog det en liten stund, men jag hittade objektivet till lägre pris än vad prisjakt kunde erbjuda hemma i Sverige. Nöjd. Så nöjd faktiskt, att jag gick ner och köpte en hel hög med TV-serier på DVD. Alltid bra att ha hemma i Indien nu när det är så varmt att man inte kan gå ut längre…
Medan jag väntade på mina DVD:er så åt jag lunch. Näst längst upp i MBK finns det massor av restauranger och jag bänkade mig på vietnamesisk. Det blev en Hot Pot av seafood och det var otroligt gott. I Indien är all mat jättestark och man har så många kryddor i att det gärna blir lite överväldigande. Det smakar liksom ingenting, utan bara mycket. Här var det betydligt subtilare smaker. Fortfarande starkt, men på ett mer artigt och ursäktande sätt. Nu fick jag en otrolig lust att åka tillbaka till Vietnam och spädde därmed på min resångest från i onsdags…
Efter lunch och mer strosande och shopping i MBK trillade jag in på hotellet vid 16 och spenderade en stund med att skriva mitt bidrag till js1k-tävlingen. Det är en tävling som går ut på att skriva ett program, vad som helst, som bara är 1 kilobyte (1024 bytes) stort. Den första dator som pappa köpte 1981, en Sinclair ZX81, hade just 1 kilobyte i minne och mitt bidrag är en version av ett spel som jag hade på den datorn. Jag är lite nöjd att jag faktiskt fått ihop ett bidrag (första gången någonsin jag gör något sådant) och resultatet kan avnjutas här: http://js1k.com/2013-spring/demo/1477.
Naturligtvis blev jag lite sen till daten med David. Jag hade ju kollat på kartan och det var inte så långt, så jag tänkte gå dit. Jag hade en halvtimme på mig i bastuvärmen, men det tog nog nästan 40 minuter. Så, både sen och genomsvett hittade jag till sist in i hotellets foajé och där satt David och väntade. Tillsammans tog vi oss upp till 59:e våningen och entrén till restaurang Vertigo. Men där blev det stopp. Jag hade ju shorts på mig och de gillades inte. På nätet hade jag läst att man inte fick ha badshorts och flip-flops, men det skulle tydligen tolkas som långbyxor och skjorta. Efter lite fundering kom vi fram till att jag skulle hoppa in i en taxi, susa ner till mitt hotell, byta om lite snabb och sedan susa tillbaks till Banyan Tree. Bra plan.
Fast ändå inte. Bangkok en torsdag kväll vid 18.30 är inte helt lätt att navigera i bil. Hade det varit hemma så hade ju Azmath hittat någon annan väg och trixat sig fram, men nu satt vi mest i bilkö. Priset var fast (300 baht), så det var ju lugnt, men vi hade en deadline på restaurangen. 19.30 behövde vi ta bordet i besittning för att inte bli utan. Så medans jag satt och hoppade i baksätet kröp taxin sakta, sakta fram genom Siloms gator. Det tog ju bara 40 minuter att gå den sträckan i bastuvärmen, men bilturen tog nästan lika lång tid.
Till sist var vi ändå framme vid rätt hotell (killen i lobbyn på Banyan Tree hade fattat fel och sagt att jag skulle till Center Point Towers, men jag skulle ju till Center Point Hotel) och jag skuttade ut och sprang in för att byta om. Redan i hissen började jag förbereda mig genom att plocka ut saker ur fickorna så att det skulle gå fort att byta. Följden av detta blev att jag lyckades avmagnetisera mitt nyckelkort så dörren till rummet inte gick att öppna. Ner igen till lobbyn (jag bodde på 21:a våningen så det tog ett tag) för att fixa koret. Då satt båda receptionisterna och var väldigt upptagna i telefonen. Djupa andetag. Räkna till 100. Det gick för fort. Räkna primtal upp till hundra. Det var bättre. DÄR var de klara. Jag fick ny nyckel. Upp till 21:a våningen. In på rummet med byxorna runt fötterna och ner i resväskan för att plocka fram långbyxor. På med skjorta och sedan iväg till taxin som väntade där nere.
Sedan tog det 5 väääääldigt långa minuter innan vi kom ut från hotellets parkering. Det visade sig att det låg en busshållplats strax nedför gatan och bussarna köade för att stanna där. Och kön var precis där vi ville köra ut. Slutligen kom vi ut och efter lite innovativ körning anlände jag till Banyan Tree, bara 10 minuter efter det att David satt sig till bords uppe på 60:e våningen. Jag hastade upp i expresshissen och den här gången blev jag insläppt.
Var alla dessa vedermödor värt besväret? Svar: JA. Maten var fantastisk, utsikten var ännu bättra och det kändes att vi var på gång igen. Efter middagen var det dags för ännu en taxi (den tredje för dagen) för färd till hotellet. David bodde på ett annat hotell närmare Banyan Tree, så han gick hem. Tredje taxin, alltså och därmed också tredje gången som jag fick frågan om jag inte skulle skaffa mig en fru. Vita ingenjörer är tydligen väldigt poppis bland thailändska kvinnor. Lite lustigt det där. Man försäkrar mig om samma sak hemma i Indien, men varken där eller i Bangkok har jag någonsin märkt att jag utövat någon form av attraktionskraft på kvinnor i min närhet. Oavsett vilket land de kommer ifrån. Så det blev ingen fru den här gången heller, utan en solitär ankomst till mitt hotellrum. Jag hade tänkt blogga. Jag hade tänkt kolla mitt tävlingsbidrag. Jag hade tänkt duscha. Efter 10 sekunder höll jag på att somna med kläderna på, så det var bara att krypa under täcket och äntligen få sova (jag åkte från Hyderabad kl 01.20 indisk tid efter att ha jobbat hela dagen så totalt blev det kanske 2 timmars sömn på 36 timmar).
I morse var en ny dag och väckarklockan ringde alldeles för tidigt. Jag var inte alls i form och trots att hotellets frukostrum hade allt man kan önska, så blev det bara en kopp kaffe, två rostade brödskivor (med limemarmelad) och lite cornflakes. Sedan upp på rummet, snabb packning och ner i lobbyn för två minuters vila innan David dök upp med taxin.
Resan till Myanmar gick med Air Aisa (asiens svar på Ryan Air) och därmed från den gamla flygplatsen i Bangkok. Där har jag inte varit sedan äventyren med Joakim och Jörgen typ 2001/2002. Lite kul. Flyget var trångt, men annars helt ok. Av en lycklig slump hade jag lyckats beställa två mackor till flyget, vilket passade ganska bra eftersom jag började bli hungrig där vi 12-tiden efter min något magra frukost. Flygtiden mellan Bangkok och Yangon är bara lite drygt en timme, så det blev inte mycket annat gjort. Man skulle i vanlig ordning fylla i ett litet papper med uppgifter, men annars satt jag mest och spanade på flygvärdinnorna David lyckade sova han.
Väl i Yangon började vi med att hämta ut vårt visum. Vi hade båda beställt ”Visa on Arrival” via ett företag i Singapore och när jag kom fram till disken så höll passkontrollanten upp ett papper med mitt foto på. Ordning och reda här i Myanmar. Trots att allt egentligen redan var betalt och förberett tog processen med visum givetvis lite tid, men relativt snart och smidigt var vi igenom och ute i land 42. Där möttes vi av en representant från Myanmars officiella turistförening som ville försäkra sig om att allt gått bra med visum och annat. Hon förklarade sedan hur vi skulle växla pengar och så ordnade hon en taxi till hotellet. Mycket välordnat, som sagt. Jag hämtade i vanlig ordning ut för lite pengar i en bankomat (50000 kyat lät mycket) och David växlade i lika vanlig ordning till sig för mycket pengar på växlingskontoret (200 USD lät inte alls mycket). Resultatet blev att jag redan efter första dagen behöver hämta ut mer pengar och David sitter med 175 tusenlappar. Eller åtminstone 125 st.
Idag har vi mest strosat omkring och tittat på Yangon. Det är en fascinerande mix av andra kulturer och upplevelser vi haft. Det är ganska mycket Indien, fast rätt mycket Thailand, Malaysia och Kina också. Det finns arv från engelsk kolonialtid, men arkitekturen ser ofta fransk ut. Det finns också tydliga kopplingar till Japan, som ju invaderade landet under andra världskriget. David hävdar att folk tittar på oss, men jag är så van efter 7 månader i Indien att jag inte ens märker det längre.
Målet med vandringen på stan var att hitta en resebyrå och boka en rundtur för morgondagen. Detta lärde vi oss i Hanoi, där vi insåg att vi kunde sparat tid och pengar med att beställa saker från Sverige och istället bidra till hotellets överlevnad genom att boka något på plats. Nu hittade vi två turer: I morgon blir det en heldag i Yangon och på söndag blir det en tur till en kulturell håla en bit utanför stan. Lysande.
Efter mycket strosande, tittande och fotande blev det mörkt i Myanmar och vi kände att det var dags för lite middag. Lunchen blev väldigt sen och alldeles vid hotellet, så vi var inte väldigt hungriga. Lite mat skulle vi dock ha och vi steg in på något som hette KSS Café. Det liknande faktiskt Blue Pumpkin, vårt favorithak i Kambodja, fast lite sämre och lite varmare. Maten var däremot mycket, mycket god och vi blev både mätta, belåtna och trötta. Taxi hem till hotellet och sedan bloggande. I alla fall för mig.
Jag insåg just att jag inte skrivit om titeln på inlägget. Klippt och blåst i Bangkok? Vad menar jag? Jo, det är helt enkelt så att jag passade på att klippa mig på hotellets spa efter jag hade varit på MBK. Detta för att jag misslyckats med att hinna klippa mig hemma i Hyderabad i en dryg vecka. Blåsningen kom sig av att vi satt och åt middag utomhus på 60:e våningen. I den tropiska värmen i Bangkok var det skönt, men lite blåsigt
Äventyr på en så många kontinenter som möjligt... 