Japp. Idag är det festival igen. Den här gången är det färgfestivalen Holi som drabbar oss.
Egentligen är Holi en fest för att hälsa våren/sommaren välkommen och man firar i två dagar. Första dagen bränner man en brasa (lite som Valborg hemma) och den andra dagen firar man genom att kasta färg på folk man möter.
Jag har ju inget emot att elda lite (även om stor scout givetvis föredrar en liten eld), men det här med att kasta färg på folk har gett mig en hel del ångest de senaste dagarna. Ärligt. Ångest. Tanken på att vilt främmande människor kan kliva fram och helt oprovocerat kasta okända kemikalier i ansiktet på mig är obehaglig. Om folk här vill ge sig ut och kasta färg på varandra, så låt inte mig hindra på något sätt. Men ge blanka fan i att kasta något på mig!
Det kan tyckas korkat att ligga vaken om nätterna i flera dagar och vara orolig över att någon eventuellt kan komma att kasta färg på mig idag, men sån är jag. Det här är Indien. Det finns ingen större förståelse för att t.ex. färg ofta innehåller tungmetaller och cancerogena ämnen. Det finns heller ingen större förståelse för saker som allergier, eksem osv. Eller för den delen någon form av koncept för personlig sfär. I min värld känns det hela mycket obehagligt.
Mina indiska medarbetare här på kontoret försäkrade mig om att det hela är mycket roligt, men det var lite oklart vem det var roligt för eller vad det faktiskt var som var roligt. Jag misstänker att folk tycker det är hysteriskt roligt att kasta färg på andra, men att det inte är riktigt lika kul att själv få färg på sig. Eller att göra rent kläder och sig själv när leken är slut. Så det blir lite en fest som går ut på att ha roligt på andras bekostnad, vilket inte tilltalar mig alls.
I ett försök att avskräcka folk från att blanda in mig i det hela, så berättade jag om den gamla nordiska seden kring ”Cutting Thors day”. Som alla vet, så är torsdag uppkallad efter vikingaguden Tor, åskguden. Tor är också guden för styrka och mod. Så en gång varje år, på skärtorsdagen (cutting thors day), så gick man omkring och utmanade varandra att visa sin styrka och sitt mod för Tor. Detta gjorde man genom att en person utmanade en annan, som då var tvungen att skära sig själv i armen för att bevisa sitt mod. Därefter fick utmanare skära sig i armen och sedan kunde man gå och dricka mjöd tillsammans. Om någon fegade ur och inte skar sig i armen, så var det fritt fram för alla i byn att kasta rutten frukt och avföring och generellt spöa upp fegisen. Som tur var har vi ju slutat med såna gamla dumma traditioner, sa jag. Men om ni blandar in mig i era gamla traditioner, kanske jag skall blanda in er i mina.
Det hela var givetvis ren lögn från början till slut, men vi får se om det biter 🙂
Visst är jag lite fånig som är så rädd att få lite färg på mig. Visst borde jag omfamna min inre Indier och kasta mig in i upplevelsen som är mitt liv! Nja. Om någon kastar färg på mig och jag inte dör av allergichock eller cancer, så får jag ju fortfarande färg på mina kläder. Och OM den färgen inte går bort, så måste jag köpa nya kläder. Och det är få saker i livet som jag ogillar så mycket som att handla kläder…

Men Holi är inte enda anledningen till veckans ångest. Resor är också en bidragande orsak till min sömnlöshet.
Inatt skall jag åka till Bangkok och i morgon kväll skall David och jag ses på ett hotell där. På fredag bär det sedan av till Rangoon i Burma (eller Yangon i Myanmar beroende på vilken regim man vill stötta) och tanken är att vi skall titta på Yangon över påskhelgen. Nu har det ju blivit en del upplopp i Burma de senaste dagarna där buddhister anfallit och förstört moskéer och varit allmänt otrevliga mot den muslimska minoriteten i landet. Jag tycker det låter ganska olikt buddhismen i allmänhet att hålla på så, men så är det i alla fall. Dessa oroligheter startade ute på landet och långt bort, men häromdagen kom det rapporter i tidningen om att det nu börjat hända saker i Rangoon också. Så frågan är: Är det värt risken att åka till Rangoon just nu, eller skall vi stanna i Bangkok och chilla istället? Jag antar att David och jag får fundera på det när vi sitter och äter middag längst upp i skyskrapan i morgon kväll…
En annan anledning till bryderi kring resor är min maj-resa till Leh. En starkt bidragande orsak till att jag åkte hit till Indien var att jag ville resa och se mig omkring. Dels i Indien och dels i den här delen av världen. I höstas betade ju David och jag av halva sydostasien, men det finns fortfarande en hel del kvar att se. Däremot har jag knappt lämnat lägenheten vad gäller resor i själva Indien. Jag har varit i Bangalore, men inte mer. Så nu tänkte jag titta på Indien istället för att lämna landet så fort jag får en helg över och planen var att åka till Leh.
Var ligger då Leh? Det ligger i Kashmirområdet, men rätt långt från gränsen till Pakistan, så det är nog lugnt. Det ligger också rätt högt upp i bergen (på 3000 meter) så det är rätt svalt även i slutet av maj. Perfekt ställe att åka till för att undkomma 45 graders värme i Hyderabad med andra ord.
MEN det visar sig att Leh är ingen vanlig turistort. Resan till Leh går lös på 4500 kr tur och retur. Bara resan, alltså. Jag kommer ju hem till Sverige för de pengarna! Dessutom måste jag sova över en natt i Delhi, eftersom det verkar gå ett flyg till Leh och det går från Delhi kl 07.20 fyra dagar i veckan. Så kostnad för att ta sig till Leh blir 5000 kr (flyg + en hotellnatt i Delhi) och sedan kostar hotellen i Leh en del också. Min långhelg i Leh skulle gå lös på 7000 kr i resa och hotell och sedan tillkommer eventuella utflykter i bergen (som förmodligen inte är så dyra iofs). För den pengen kommer jag hela vägen till Europa om jag vill. För halva pengen kan jag åka motsvarande helg till Katmandu. Eller Singapore. Helgens resa till Burma är märkbart billigare. Så frågan är om det är värt pengarna… För att se lite berg… Hm…
Det finns ytterligare en dimension i det här. Jag åker hem till Sverige 20/4-1/5 och sedan åker jag till Sverige igen 20/6-13/7. Behöver jag en resa i maj?
En dimension till: den 18/5 (ett möjligt resedatum) är det final i Eurovision Song Contest. Den skulle jag ju vilja se live, men hotellen i Leh har inget Internet. Dålig ursäkt och egentligen inget jag tog hänsyn till när jag började titta på Leh som resmål, men när det blev så dyrt fick jag en annan idé. Om jag åker till Qatar den helgen, så får jag dels 1,5 timmars bättre tidsskillnad och så hamnar jag på ett hotell i ett land där man faktiskt har Internetuppkoppling.
En tredje (eller fjärde?) dimension är att Niklas någon gång inatt mailade och berättade att Anna från Alko är i Chennai i maj/juni för att träffa Mr Tangavel. Jag har aldrig varit i Chennai, så det kunde ju vara trevligt att åka dit och säga hej också.

Allt detta sätter mig i en sits som jag hatar: Jag måste bestämma mig! Jag har tid, jag har pengar, jag har lust. Men vart skall jag ta vägen?? Leh, Chennai, Qatar eller Katmandu? Alla har sina fördelar och nackdelar. Alla är möjliga, fast inte på samma gång, givetvis. Så vad skall jag välja? Innan jag åker till Sverige nu i april så skall maj-resan vara bokad, men jag misstänker att det kommer bli en och annan sömnlös natt innan dess…