Japp, kära läsare, en fjärdedel.

I helgen, helt utan att jag märkte det, så passerade jag 6 månader i Indien. Eller, ja, det är inte riktigt sant. Det är 6 månader sedan jag landade i Indien och började min tjänst här, men om man kikar lite på resekalendern, så ser man att jag varit någon annan stans hela 47 dagar eller drygt 25% av tiden! Intressant…

Svens resekalender 2013-03-06

Och ja, jag har gjort ett litet program för att hålla ordning på min planerade kalender. Där kan man nu se att det finns planer för en resa i augusti. En resa som just nu lutar åt Friidrotts VM i Moskva 🙂

Hur som helst tänkte jag sammanfatta min upplevelse hittills: Jag hatar Indien.

Nja, kanske inte hatar direkt. Indien är som en sån där jobbig kille eller tjej som liksom limmar fast på en och är klibbig, jobbig och frustrerande utan att man egentligen kan säga att han eller hon gör något fel. Lite som Ove i Solsidan.

Hemma i Sverige så älskade jag indisk mat. Det var inte indiskt varje vecka, men då och då försökte vi ta oss ut och käka indisk lunch och det var supergott varje gång. Nästan i alla fall. Här i Indien är den indiska maten ännu godare. Ett par gånger har den varit helt fantastisk, men jag är inte längre särskilt förtjust. Det beror inte bara på att det är tokstarkt hela tiden, eller att kyckling och curry varje dag blir rätt tjatigt i längden. Det är mer subtilt än så. I början kan man tycka det är lite pittoreskt att äta sin lunch på ett plåtfat med fack för olika röror och att man inte automatiskt får några bestick att äta med, men efter ett tag blir det irriterande. Det finns en anledning till att kniv, gaffel och sked tagit världen med storm: Det är rätt praktiskt att inte äta med händerna. Har ni någonsin försökt få bort doften av en riktigt het curry från fingrarna? Nämen, där kommer ju Ove igen…

Och om man nu har så förtvivlat mycket folk som behöver jobb, kan man då inte anställa någon att bena ur kycklingen innan man tillagar den? ”Men smaken sitter ju i benmärgen”. Du skojar, va? Menar du att det finns någon annan smak än all den curry som ni häller på maten så att man får brännblåsor i munnen och verkmästarn i magen skjuter ut sig i ren desperation? Allvarligt! Det händer att man får sin chicken Byriani med bara ben och brosk i!

Jag vet vad ni tänker (i alla fall några av er): Nu är han sådär gnällig och raljerande igen. Och ni har helt rätt. Nu är jag sådär gnällig igen. Och raljerande. Men jag vill också påpeka att första månaden hade jag inga problem med något av det här. Andra månaden kröp irritationen på och framåt tredje månaden började behovet av att inte vara i Indien bli riktigt påtagligt. Att hälsa på ett par veckor, ligga på beachen, åka runt och titta på elefanter, äta mat från hål i väggen och sova på knöliga madrasser fulla med loppor blir ett äventyr, men det är allvarligt talat inget vidare liv. Därför gör jag inget av det.

Indien verkar vara helt utan planläggning. Det är som om tankarna bakom marknadsekonomi fått löpa helt amok utan några som helst hämningar. Här verkar folk vilja ha en väg, då bygger vi väl en då. Och här kanske vi skulle ha ett hus. Nämen, oj! Vill folk ha el och vatten i huset också? Det sa man inte! Och varför vill du ha ett namn på din gata och ett nummer på ditt hus? Du vet väl var du bor?

Där har vi nog anledningen till min nyfunna indienaversion: Jag, som inte klarar av att hålla en plan tillräckligt länge för att skriva ner den, får spatt på att man inte verkar ha någon plan överhuvudtaget i det här landet. Här skulle man behöva en hel hög med Myrdalar som kunde skriva lite böcker om hur man kan tänkas planera ett land och ett folk. Visst har det svenska folkhemmet en hel del damm i hörnen och ett och annat skelett i garderoben, men det finns i alla fall hörn och garderober att ha skräp i…

Så nu är det 3/4 kvar. Vill jag flytta här ifrån? Nej. Inte ännu i alla fall. Det gäller att hitta ett sätt att leva med att Ove kan dyka upp när som helst. Det är inte så komplicerat egentligen. Ibland får man vara lite brysk och stänga dörren. Säga att man är upptagen. Ta sig tid att vara utan Ove. Med rätt balans i livet kan det till och med vara lite kul att ha Ove på besök ibland. Och den balansen finns där ute någonstans. Det är bara en fråga om att hitta den, så kanske Indien och jag kan komma överens.