Jag har en bekännelse som jag skulle vilja delge alla här i min blogg. Det är en synd jag burit med mig i 30 år och som i och för sig inte är någon hemlighet, men det är ändå dags att den får komma ut i det fria.

Jag hatar att åka på läger.

Verkligen. Det är helt sant. Att åka på läger, kurser eller andra aktiviteter där jag tvingas umgås med människor en längre tid fyller mig med ångest och fasa varenda gång det drar ihop sig. När det gäller läger fasar jag över att inte kunna sova för att liggunderlaget är för hårt och någon snarkar, jag drömmer mardrömmar om att inte kunna gå på toaletten på en vecka och jag darrar inför tanken att äta mat med barr i… Varje gång jag skall iväg någonstans så är det en hård kamp med mig själv och så har det alltid varit. Hade min bästis Jonas inte tvingat iväg mig hade jag förmodligen aldrig åkt på ett ända läger och det hade ju varit väldigt synd.
För när jag väl är på lägret så är det inga större problem. Då funkar toaletterna, man vänjer sig vid att marken är hård och lite barr i maten spelar ingen som helst roll. Och att ha varit på läger är bland det bästa som finns. Jag har minnen och vänner för livet från i stort sett varje läger jag varit på.

Nu har jag upptäckt en sak. Det är samma sak med gymmet.

Jag hatar att gå till gymmet. Verkligen, verkligen hatar att gå till gymmet. Hemma i Hyderabad har jag 2 minuter till gymmet. Det är nästan alltid tomt och jag kan stanna hur länge jag vill. Inga problem alls. Ändå går jag nästan aldrig dit. Varför?
Tanken var att jag skulle gå till gymmet här på konferensen, men det hände inte första dagen och det hände inte andra dagen. Men i morse vaknade jag upp, insåg att det var rätt lång tid kvar tills konferensen startade, så medan jag fortfarande sov vinglade jag ner till gymmet för ett litet pass på löpbandet. Och när jag väl var där var det ju inga problem alls. Det var lite folk där, men det fanns lediga maskiner. Jag hade min egen musik och körde mina 2,5km i drygt 6km/h. Efteråt kändes det jättebra och jag var väldigt nöjd med mig själv. Som det alltid känns när jag varit i gymmet.
Så varför är det så svårt att gå dit?

Det finns säkert någon bra psykologisk förklaring till varför hjärnan funkar på detta sätt. Jag vet att det känns bra efteråt och är rätt trevligt under tiden. Men ändå är det så svårt att ta sig dit. Som med scoutläger. Jag har övat på att åka på läger i över 30 år, men det är lika jobbigt nu som när jag var liten. Min slutsats är att det alltid kommer vara jobbigt att gå till gymmet och bästa sättet att ta sig dit är att göra det med en gång och inte i morgon för om jag skall göra det i morgon har jag en massa tid på mig att tänka på hur jobbigt det kommer vara…

En annan sak som följer samma regler är städning, men det får vi ta när jag flyttat hem till Sverige och måste börja städa igen. Nu får jag se till att ha gympåsen i ständig beredskap ifall jag plötsligt får för mig att gå till gymmet igen…