Ända sedan jag fick tjänsten här i Indien någon gång i maj, så har jag tänkt mig att jag skall ha driver, maid och cook. Det kändes liksom självklart att jag skulle utnyttja det faktum att arbetskraft är löjligt billig för att få det lite lyxigare i vardagen. Drivern har jag ju inget val med. Jag får inte köra själv (även om jag såhär tre månader in på mitt kontrakt nog känner att jag skulle klara av det), så därför står företaget för honom och bilen. Nice. Min första driver visade sig vara lite opålitlig, men den nya har funkat bra i snart 6 veckor.

Hemhjälpen har jag fått ordna själv och det har ju varit förenat med en hel del problem och svårigheter. Inte minst har mitt problem varit att jag inte är hemma på dagarna och därför inte riktigt kan hålla koll på vad maiden gör. Andra problem är t.ex. språket (hon talar telugu och lite engelska och jag pratar mest engelska och inget telugu alls) och det faktum att jag är rätt kass på att städa och därför har lite svårt att komma på hur jag vill ha det.

När så både maid och driver börjat fungera hyfsat smärtfritt var det för ett par veckor sedan dags att försöka hitta en cook. Efter en smula funderande har jag kommit fram till att jag inte behöver ha någon som lagar mat varje dag, utan företrädesvis på helgen och kanske om jag har gäster. Azmad (min driver) visade sig ha en syster som var lite trött på att sitta hemma med barnen och därför sökte lite extraknäck. Det lät ju bra, så på Diwali gjorde vi ett provkok för att se om hon var någe bra.

Diwali var ju en ledig dag, så vid 16 åkte Azmad och jag till affären för att köpa det som behövdes för att laga indisk mat. Det blev en hel del påsar med skumma kryddor, lite kyckling, lite ris och en elektrisk kvarn för att mala kryddor i. Sedan hämtade Azmad upp sin syster. Azmad är muslim och det är syster också. Således möttes jag av spökplumpen när jag öppnade dörren och undrade lite hur i hela friden hon skulle laga mat klädd i svart från topp till tå så att bara ögonen syntes genom en smal springa. Svaret kom så fort jag stängt dörren, får då åkte allt det svarta av och kvar var en kvinna runt 30 i högst ordinära indiska kläder. Jag har uppenbarligen inte förstått det där med när man skall vara klädd i burka. Jag trodde man bara fick vara utan när man var hemma… Nåja.

Syster tog i alla fall befälet över köket och lagade en riktigt förstklassig måltid av kyckling, ris och otroligt god currysås. Lätt en av de bästa curryrätterna jag ätit i mitt liv! Det tog lite tid, givetvis. Det var mycket mala kryddor och baka chapati, men resultatet var som sagt lysande. Efter maten diskuterade vi villkor och lön lite. Enligt tips från andra så borde en kock få runt 10-15 tusen rupees per månad. Eftersom jag bara ville ha deltid, så erbjöd jag 7000 rupees per månad och då arbete bara lördagar och söndagar. Allt verkade bra och vi sa hej.

Nästa dag berättade Azmad att syster inte alls var glad. Hon ville ha heltidsjobb, men om vi sa halvtid så ville hon åtminstone ha 9000 rupees per månad. Något att fundera på alltså. Det var ju väldigt gott, men är det värt drygt 1000 rupees per måltid? Plus matkostnad? Jag kan äta fint på restaurang för det… Jag kände att det blev för dyrt och bad Azmad säga till syster att 7000 eller ingen deal.

På vägen hem berättade så Azmad att syster inte var nöjd och inte tog jobbet. Däremot var hans mamma villig att ta samma deal om hon fick jobba hemifrån. Det lät väl ok med mig, så det fick bli Azmads mamma som kock istället.

Den kvällen åt jag resterna av maten som syster lagat kvällen innan. Det var fortfarande fantastiskt gott, även om det var godare färskt och med riktigt chapatibröd. Men när jag satt där och mumsade insåg jag plötsligt att jag inte ville ha indisk mat hemma.

Låt mig förklara.

Att flytta till Indien är svårt. Riktigt, riktigt jobbigt, faktiskt. Precis allting är annorlunda och nytt. Det finns stora saker som är otroligt besvärliga, som t.ex. att få lägenheten i bobart skick, men det som stör allra mest är de små sakerna som irriterar hela tiden. Som att strömmen går stup i kvarten, eller att jag inte vet vad saker heter eller finns i affären. Det kan låta lyxigt att ha en privatchaufför som kommer med bilen när man ringer, men det faktiskt klart begränsande. Jag kan liksom inte bara bestämma mig för att åka någonstans eller ge mig ut bara för att se mig omkring. Jag kan göra det, men det känns inte bra att tvinga min driver att jobba ”i onödan”. Likadant med min maid Vijyia. Visst är det skönt att slippa städa, även om jag normalt inte städade hemma heller förutom när någon hotade komma på besök, men det innebär ändå att det är någon annan som finns där hemma och som jag måste ta hänsyn till. Allt detta nya och annorlunda är som ett konstant surrande ljud som jag har med mig hela dagarna. Men på kvällen och helgen, då blir det tystare. Ljudet finns fortfarande kvar, men jag kan slappna av lite mer när Vijyia gått hem och jag sagt till Azmad att han kan vara ledig resten av helgen. Då blir tiden min och livet lugnar ner sig lite.

Att i denna bubbla av egentid då introducera mer Indien i form av indisk mat till middag på lördag och söndag kändes plötsligt otroligt jobbigt och störande. Jag vill helt enkelt inte ha mer Indien i mitt liv. Tvärtom skulle jag vilja ha mer icke-Indien under den där tiden. Mer makaroner och köttfärssås. Mer Vinterstudion på TV. Mer Bo Kaspers orkester. Fler människor som vet att hockey spelas på is, fotboll innebär att man sparkar på bollen och som pratar ett språk som inte ger mig huvudvärk när jag försöker förstå dem. Det är vad jag vill ha på helgen. Just nu får jag alldeles nog av Indien under resten av veckan.

Således gav jag även Azmads mamma sparken innan jag ens hunnit smaka på hennes mat. Och därmed hade jag sparkat två kockar på mindre än 24 timmar. Måste vara någon form av rekord.

Veckan efter detta var det dock tänkt att Azmads mamma skulle laga ihop en födelsedagsmiddag till Joakim när han var på besök. Tyvärr blev jag sjuk och middagen blev aldrig av. På fredagen, när jag mådde bättre, berättade Azmad att han köpt en massa mat till ”festen” som han undrade vad han skulle göra med. Lösningen blev att mamma fick laga till min lördagsmiddag. Det blev lammgryta med ris och någon form av typiskt Hyderabadi-gegga. Till efterrätt var det annan gegga gjord på aprikoser. Geggorna lämnade jag åt sitt öde efter att ha smakat på dem (det är mest konsistensen jag har svårt med), men i övrigt var det väldigt gott.

Därmed slutade mina äventyr med att anställa kock denna gång. Positionen är fortfarande öppen för glada individer som pratar bra engelska alternativt svenska. Lönen är 15000 INR per månad och kan bli lite till för inneboende. Hugade spekulanter kan lämna kommentarer till den här bloggen.