Oj, oj, oj. Nu var det allt bra länge sedan jag skrev något på bloggen. Det är faktiskt inte brist på saker att skriva den här gången, utan speglar mest att det varit mycket svenskar på besök. Vad spelar det för roll? frågar ni kanske då. Jo, det spelar roll, för en del av jobbet här nere är att nätverka och umgås med de svenskar som kommer, för att de skall ha ett ansikte på personen de pratar med via nätet i framtiden. Således blir det rätt många sena kvällar eftersom vi är ute och visar stan och äter på restaurang. Inte fel, men det äter liksom upp fritiden ganska bra…

Hur som helst så var jag sjuk för två veckor sedan. Inget allvarligt, i alla fall inte till att börja med, men ändå första riktiga sjukdomen i Indien. Det började med lite huvudvärk och feber på lördagen (13 dagar sedan, alltså), men eftersom vi hade besök från Sverige, så tog jag två Alvedon och åkte iväg på lunch och en tur för att titta på lägenheter till våra trainees. Kanske inte så smart, men ändå. På söndagen var således huvudvärk och feber värre och dessutom började magen krångla (vilket den gärna gör när jag får feber). Alltså blev det en dag på soffan istället för att möta upp med Jocke och Karin från Göteborg.

På måndag mådde jag bättre, så jag åkte till jobbet och gled runt med våra gäster ett par timmar. Efter lunch fick jag dock ge mig och åka hem till soffan och vila innan Jocke och Karin kom på hemma-hos-besök. Det var väldigt trevligt och god mat hade de med sig också.

På tisdag var det dags att åka till SDC, som är ett utvecklingscenter en bit utanför stan. Vi brukar försöka ta med chefer och projektledare hit för att titta på vilken typ av arbete som andra ITC:er gör för t.ex. General Electric och Parker. Det är en rätt kul utflykt, men just den här dagen gick jag alltså på Alvedon, så det var inte riktigt lika kul som vanligt. Men vi fick titta på djurparken som de har ute på SDC. Det är coolt. Tänk er att ha en arbetsplats där man kan gå ut i djurparken på lunchen 🙂

Tisdag kväll var jag mer än lovligt trött och natten till onsdag kollapsade magen totalt. Det blev ungefär 1½ timme mellan besöken på toaletten och på onsdag morgon insåg jag att jag behövde få lite hjälp för att få ordning på både mage och feber.

När vi är ute och reser i tjänsten, som vi ju faktiskt gör även om vi inte reser så mycket just nu, så är vi försäkrade via något som heter ERV. De har en hjälptelefon som man kan ringa för att få hjälp med att söka sjukvård i det land man befinner sig. Hjälplinjen verkar finnas i Tjeckien och problem nr 1 var att min Indiska telefon inte går att använda för utlandssamtal (man kan tycka att arbetsgivaren kunde tillhandahålla ett mobilabonnemang som möjliggjorde att man ringer till Sverige, men något sådant har vi inte sett ännu utan vi kör på våra privata abonnemang). Det blev alltså till att gräva fram det svenska sim-kortet för att ringa till Tjeckien. Det gick bra 🙂

Någonstans i Tjeckien svarade Tereza som lät som om hon var japansk. Det tog lite tid att förklara för Tereza var jag var och vad problemet var (klockan var väl typ 5 i Tjeckien), men så småningom lovade hon att ringa tillbaks med information inom 20 minuter.
60 minuter senare ringde jag igen. Då berättade Tereza att hon lyckats lista ut att jag skall till Apollo Hospital i Jubilee Hills (det hade jag redan gissat) och att hon nu undersökte möjligheten att få sjukhuset att fakturera kostnaden direkt till ERV. 30 minuter till skulle jag vänta. Efter 45 minuter ringde Tereza och sa att hon inte fått några klara direktiv, men att hon varit i kontakt med sjukhuset och det skulle skicka en bil. Det behövs inte! sa jag och tog istället hissen ner till min egen bil som väntade tålmodigt i garaget. Eller ja, Azmad väntade tålmodigt i garaget.

Vi for till Apollo Hospital, som är ett rätt stort sjukhus och jag promenerade in genom huvudentrén, lite lagom vimmelkantig och febrig. Det var smockfullt med folk och inga tydliga indikationer på vart jag skulle ta vägen. Efter lite spanande hittade jag en receptionsdisk bakom alla människor och efter en smula köande kom jag fram. Jag är sjuk. sa jag. Jag skulle träffa en doktor. Flickan bakom disken tittade skeptiskt på mig och frågade vilken läkare jag skulle träffa. Det visste jag ju inte, så efter att hon gjort bedömningen att det förmodligen var ett invärtes problem (inga synliga blödningar), så skickade hon ner mig i en korridor och sa åt mig att ta tredje korridoren åt vänster.

Tredje korridoren åt vänster tog mig till väntsalen för gravida kvinnor. Det kändes fel, så jag frågade var invärtes medicin var någonstans. De skickade då tillbaks mig en korridor (förstår fortfarande inte hur jag borde räknat, det fanns korridorer som jag uppenbarligen inte skulle räkna och dit jag skulle var den andra ”sjukhuskorridoren”, men men) och där fick jag order att sitta ner. Så det gjorde jag, inte utan en viss tacksamhet.

Efter ungefär 20 minuter kom det en liten farbror och visade in mig i ett rum. Han frågade hur det stod till och jag gjorde mitt bästa för att berätta, men feber och vätskebrist gör inte hjärnan blixtrande snabb, så det blev lite sådär, men tillslut frågade han i alla fall hur många ”loose stools” jag hade haft under gårdagen. Det hade jag ingen aning om, men det var många. Då fick jag ligga ned på en nästan ren brits (bara lite intorkade blodfläckar) och så lyssnade doktorn på mitt hjärta och mina lungor. Han luktade curry.

Det är lite oklart vad han fick fram av undersökningen, men jag fick i alla fall recept på penicillin och två sorters magstoppmediciner. Dessutom fick jag strikta order om att dricka elektrolytdryck för att återställa vätskebalansen. Pillrena fick jag ut i apoteket i sjukhusets entré (eller Azmad hämtade ut dem medans jag satt och försökte få världen att sluta snurra). Sedan for vi hem igen och jag tog mina piller innan jag lade mig på soffan. Feber och diarré är värdelöst, för jag orkade inte ens läsa min bok utan låg mest där och mådde dåligt.

På torsdag var det dags för återbesök. Doktorn frågade hur många ”loose stools” jag hade haft, lyssnade på hjärta och lungor och sa sedan att jag kanske borde stanna hemma från jobbet ytterligare en dag. Ok, sa jag och så åkte jag hem och la mig på soffan igen. På vägen hem stannade vi till i en affär och köpte vatten och bröd samt lite huskurer. Sedan kokade Azmad en sorts dyck åt mig med sagogryn, cous cous och socker. Det smakade inget vidare, men det skulle göra underverk. När Azmad åkt fixade Vijyia till en egen kur som bestod av sagogryn som kokats i sockerlag. Det blev en sorts gelé med klumpar i som förde tankarna till grodyngel. Det smakade inte heller något vidare, men ibland får man bita ihop.

På fredag var det dags för återbesök nummer 2. Doktorn frågade om toalettbesöken och lyssnade på hjärta och lungor, men nu började jag känna mig rätt ok, förutom att jag fortfarande hade lite feber. Ett problem för mig är att min normala kroppstemperatur är rätt låg (36,2), så folk i allmänhet tycker inte jag har feber när jag har feber. Så inte heller den lille doktorn, men han skrev ändå ut lite mer penicillin och en kur med vitamintabletter. Sedan åkte jag till jobbet.

Sammanfattningsvis kan man säga att mina tre läkarbesök kostade totalt 1250 rupees (ca 150 kr). Hela upplevelsen var lite som att gå till vårdcentralen på 70-talet, på den tiden när läkarna jobbade på samma ställe hela tiden och apoteket lämnade ut enskilda piller efter beställning och inte bara en allmän burk med alldeles för mycket. Sjukvården i Indien kändes ok, men lite gammaldags helt enkelt.

Avslutningsvis kan jag avslöja att när jag satt i väntsalen och tittade efter min doktor på den stora tavlan med alla doktorer, så noterade jag att under ”internal medicin” fanns det en avdelning med ”homeopathy”. Iofs bara en legitimerad läkare, men ändå…