Jag bor i en så kallad ”gated community” här i Indien. Det innebär att jag bor i ett litet avskiljt område med murar och vakter som håller verkligheten ute och skapar någon form av glassig überverklighet på insidan, med lyckliga människor som plaskar i polen och slappar på sina fina balkonger i de bländvita hyreshusen. Inte fel alls. Området jag bor i har flera sådana communities sida vid sida. Mitt område är så nytt att det inte är riktigt färdigt, men det finns både färdiga områden och områden som precis påbörjats.

Insprängt mellan alla dessa tjusiga höga hus ligger det ett litet skjul där det bor en familj som består av mamma, pappa och en liten dotter på kanske 5-6 år. Skjulet är inte mycket mer än 4-5 kvadratmeter och jag misstänker att det mest är sovrum där inne. All övrig verksamhet sköter man ute på gatan, eller den imaginära trottoaren. Där ute, precis vid gatan, alltså, finns kök, vardagsrum och badrum. Allt i ett.

Varje morgon när jag passerar förbi i min bil på väg till jobbet får jag således en unik, två sekunder lång inblick i vardagslivet för en vanlig familj i Indien. Jag ser mamman ordna med frukost över den öppna elden vid kanten av vägen, jag ser dottern äta frukost eller borsta tänderna innan hon går till skolan och jag ser pappan slå sin morgondrill vid husknuten innan han går till jobbet, förmodligen som någon form av vaktmästare i något av huskomplexen runt omkring. I går morse hade den lilla flickan på sig en fin lång klänning av lite glansigt grönt tyg – kanske var det något särskilt i skolan den dagen. Det fick mig att inse att det här var ingen fattig familj. Det är förmodligen en familj som nosar på att kalla sig medelklass, om de inte redan gör det. Mannen har ett jobb, dottern går i skolan, man har råd med finkläder till familjen vid högtidliga tillfällen. Men man bor i ett skjul vid vägen och har köket på gatan…

Varje gång (nästan) jag ser familjen i sina morgonbestyr undrar jag varför de inte gör revolution. Där bor de i sitt skjul mellan höga hus där de som har pengar kan leva i överflöd när de själva har så lite. Varför kommer de inte med facklor och högafflar om kvällen och stormar mitt slott på berget? Varför rusar de inte in i mina 400+ kvm till lägenhet och kräver att få bosätta sig i undervåningen? I Indien bor det fler dollarmiljonärer än i USA, men de allra flesta har det förmodligen ungefär som familjen på vägen till jobbet. Eller sämre.

Varför blir det inte revolution?

Det där har jag undrat sedan jag flyttade till Indien, men igår fick jag kanske en del av svaret. Jag har ju förut berättat om den lilla söta vakttjejen som kollar ID-kort när man går in på vårt kontor. Hon sitter normalt vakt tillsammans med en nästan lika liten alltid leende vakt som artigt och trevligt öppnar dörren för oss som  inte har eget passerkort. Igår frågade han om jag inte kunde berätta lite om Sverige, han var så himla nyfiken. Jag är ju inte den som säger nej till en publik i onödan, så jag började berätta om Sverige i allmänhet. Jag visade på den stora kartan på väggen var Sverige ligger och berättade att det är nästan lika långt som Indien, fast mycket smalare. Jag berättade att befolkningen bara är lite fler än Hyderabad och om hur stort och tomt och fullt av skog det är i stora delar av Sverige. Jag pratade om västkustens öar och Stockholms vackra innerstad. Jag pratade om demokrati och fred och vikingar och stormaktstid. Jag berättade att det nästan inte finns någon typiskt svensk mat utan hur vi ständigt provade nya influenser från olika delar av världen. Jag pratade om föräldraledighet och skattesystem och en massa andra saker som jag ärligt talat inte har någon större koll på, men jag har ju ändå lite bättre koll än min växande skara åhörare. Efter en dryg halvtimme av berättande och frågor hade publiken vuxit till nästan 10 personer som storögt tittade på det avlånga landet längst upp i mitten av kartan på väggen.

”I nästa liv vill jag bli svensk.” sa vakten till sist och öppnade dörren med ett leende.

Det slog mig att jag inte hade hållit ett tal för potentiella turister, vilket var vad jag tänkte när jag höll på, utan snarare uppmanat min leende vakt att hålla sig på mattan och sköta sitt jobb så bra som möjligt, så att han kanske, kanske kunde få hoppa upp på karmastegen och återfödas som svensk i nästa liv. För i Sverige är allt så mycket Bättre(tm). Kan det vara det som gör att Indien inte exploderar i ett hav av folklig revolution? Kanske.

Om jag vore ondskefull diktator och ville hitta på ett sätt att se till att jag och min avkomma fick behålla makten, så skulle jag försöka införa en religion med kastsystem och reinkarnation. För mina syniska ögon verkar det vara det perfekta sättet att hålla en befolkning foglig och lugn och jag begriper verkligen inte hur man kan acceptera något sådant. Men vad vet jag. Jag är ju en otrogen, bortskämd brat från det Fina landet Sverige. Vad begriper jag av vardagen och verkligheten för en indisk familj som bor i ett skjul vid en väg?