Hej hå, hej hå… Nu var man tillbaka till vardagen igen.

Innan jag skriver lite blogg för veckans första dagar skulle jag vilja passa på att skicka ett stort tack till er som sponsrade min stora resa till Sydostasiens alla hörn. Om ni läser den här bloggen, så har ni säkert förstått att det var en fantastisk resa, ett stort äventyr och en väldigt lärorik upplevelse. Jag brukar tycka bäst om att ha gjort saker, själva genomförandet brukar mest vara besvärligt, kletigt och jobbigt, men den här resan var lika bra hela vägen igenom. Utom första onsdagen då jag var magsjuk… Så ett stort tack till er som bidrog på olika sätt och ett ännu större tack till David, utan vars medverkan jag förmodligen hade lagt ner projektet när det började bli tal om att flytta till Indien!

Sådär. Nu är det nu. Idag är det onsdag och det är en av alla högtider för hinduer. Lite oklart vad det var för gud den här gången, men det verkar vara väldigt populärt för det är inte en människa på jobbet. Jag förstod det hela som att muslimerna skulle jobba som vanligt idag, men det verkar vara ett misstag. Ja, ja. Om de inte får igång ventilationen snart så får jag nog gå hem för luften på mitt kontor (med heltäckningsmatta) är faktiskt riktigt usel just nu.

Denna veckan är Urban med familj på semester. De hade tänkt flyga ner till Goa för en veckas lugn och ro med chans att träffa andra svenskar. Tyvärr strular det med våra indiska bankkonton, så de lyckades inte beställa flygbiljetter utan satte sig i bilen för att köra ner till Goa. Mustafa, deras förare, fick ta med sig en kompis så han hade någon att prata med. I måndags morse, efter att ha kört sedan i lördags morse, hade de kommit in i delstaten Goa. De hade turistat lite på vägen, men det verkade mest ha varit köra genom djungel på programmet. Enligt min karta är det inte mycket mer än 40 mil från Hyderabad till kusten i Goa, men vägarna är som ni säkert förstått inte som hemma i Sverige…

Eftersom Urban är borta, så fick jag ett antal puckar att jobba på när jag kom hit. Det har blivit mycket mail och läsande av långa konversationer för att få ihop vad det är som hänt de senaste tre veckorna. Det verkar ha hänt en hel del och personal har både tillkommit och försvunnit. Kul att det händer saker, även om jag tycker det skulle hända lite mer inom mina områden.

För att stimulera händandet lite, så har jag börjat planera en tur till Sverige för att göra reklam för indiernas kompetenser och hur vi kan använda dessa på bästa sätt. Jag har ju bara varit här i fem veckor (eftersom jag varit borta tre), så jag är ju ingen indienexpert direkt, men jag tycker mig ändå kunna ana hur missförstånd kan komma att uppstå svenskar och indier emellan. Delvis tack vare den stora resan och allt David och jag såg och diskuterade där, så har jag nu börjat greppa hur fantastiskt olikt livet i Indien är livet i Sverige. Jag tror jag skrivit någon gång tidigare att absolut ingenting är som hemma. Visst, folk har armar och ben (de flesta) och man stoppar in mat i ena ändan och för ut avfall i den andra (för det mesta), men världen ser helt annorlunda ut. Det är små saker, som att mjölken kommer i plastpåsar istället för i tetrapak eller någon annan form av förpackning som man kan återförsluta, eller att det fortfarande är fullt normalt, ja faktiskt förväntat, att föräldrarna hittar en bra äkta hälft till sina barn. Det är nästan skamligt att hitta på och göra saker som du inte skall göra, för då tar du jobbet från någon annan. Bara tanken på att det skulle vara ”fult” att ta tag i ett problem tror jag de flesta svenskar har svårt att greppa och det är inget som är uttalat här heller, men jag kan tänka mig att det finns där i bakgrunden.

T.ex. har Urban och jag försökt få hit en kaffemaskin sedan vi började jobba. Vi har tittat på olika leverantörer och olika maskiner och fått in offerter och förhandlat priser, men vi har fortfarande ingen kaffemaskin. Jag vet ju inte säkert, men jag har en känsla av att det finns ett motstånd till att vi skulle skaffa oss en kaffemaskin som vi själva kan gå och hämta kaffe i, eftersom vi då tar jobbet från kaffepojken, som normalt kommer med kaffe till chefer och gäster. Att det kaffet inte är särskilt bra och att varken Urban eller jag har koll på hur vi får tag i kaffepojken är en helt annan sak.

Nu är ju alla som jobbar här välutbildade, många har studerat och jobbat utomlands och de allra flesta har jobbat för västerländska företag tidigare, så jag tror att de har anpassat sig till vårat sätt att tänka hyfsat bra. Men man skall komma ihåg att svensk företagskultur skiljer sig rätt mycket från amerikansk företagskultur också, så det finns fortfarande en del fnurror att lösa upp. Och så måste man komma ihåg att när våra medarbetare kliver ut från kontoret, så kliver de in i en helt annan vardag än vad ni gör där hemma i Sverige och man får vara beredd på att lite av den världen kommer läcka in på kontoret också…

Min nya driver, Azmad, är betydligt enklare att prata med än min tidigare driver. Han har också visat sig vara väldigt händig, vilket ju är en välkommen egenskap eftersom jag själv är mer av en abstrakt tänkare än handarbetare. Azmad säger att han var elektriker innan han blev chaufför, vilket jag tycker verkar vara ett något underligt karriärssteg, men så länge han är nöjd då är det ju bra.

Min ”gamla” maid Vijyia dök plötsligt upp igår och ville jobba igen. Hon kom inte i måndags och hon kom inte idag, men igår var hon på plats och städade av lägenheten. Mycket bra. Det är tyvärr fortfarande så att jag inte kan kommunicera med henne ordentligt, så jag får nog försöka hitta en ersättare i alla fall. Det verkar inte finnas någon maid-förmedling i landet, utan man får helt enkelt kolla runt bland vänner och bekanta om det är någon som känner någon som vet en maid som kan tala engelska och kanske laga lite mat. Hur i hela världen man skall hitta någon på det sättet vet jag inte. Kanske dags att starta en web-baserad maid-förmedling? Eller man kanske kunde skaffa en au-pair från Europa? Måste man ha barn för att ha au-pair, eller kan vem som helst ha en sådan? Hm…

Idag blir det nog en kort arbetsdag, vad det verkar. Det är ju ingen större idé att jag sitter ensam på kontoret och väntar på att Sverige skall vakna. Min tanke var att åka till en ”ny” möbelaffär som jag hittade i tidningen i morse (jag prenumererar numera på både tidning och mjölk). Denna affär verkar ha något så exklusivt som bokhyllor! Tänk att jag skulle sakna min gamla hederliga ”Billy” så mycket! Vi får väl se om butiken håller vad den lovar…

När jag väl fått mina bokhyllor på plats så saknas det bara någon form av bänk och stol i sovrummet och kanske lite prydnadssaker, så börjar lägenheten se bebodd ut. Just nu lever jag ju mest på övervåningen, som ser rätt ok ut, men undervåningen har lite jobb kvar.