Fredagen den 19 oktober är vår sista dag i Bangkok och sista egentliga dagen på vår resa. Imorgon bär det av hemåt igen. Dagen började med sovmorgon igen – det är underligt hur otroligt trötta både David och jag är trots att vi egentligen inte gör så mycket – följt av frukost. Planen för dagen var att besöka den liggande buddhan i Wat Pho och den gyllene buddhan i Wat Merilit. Egentligen var ingen av oss särskilt intresserad, men vi kände att vi måste ändå turista lite, så här på resans sista dag.

Vägen till våra buddhor var samma som vägen till det kungliga palatset. Vi tog alltså tunnelbanan till ändstationen. Visa av gårdagens äventyr tog vi idag en taxi från stationen till Wat Pho. Eller snarare, vi tog en taxi runt hörnet och spenderade sedan 10 minuter med att försöka få chauffören att förstå vart vi ville åka. Efter att ha sett honom vrida kartan två varv med darrande händer sa vi att vi kanske skulle hitta en annan taxi och så gick vi därifrån. Chaffisen såg närmast lättad ut, faktiskt.

Att hitta en ny taxi var lättare sagt än gjort. Tunnelbanan slutar vi en järnvägsstation och när vi kommit tillbaka till området där taxibilarna väntar, så hade det kommit in ett tåg. Därmed var det lite mer tryck och vi fick uppleva svårigheten att köa på asiatiska. Om man står där man blir anvisad att stå får man ingen taxi alls, men efter lite vassa armbågar och arga blickar lyckades vi ändå hitta en taxi med chaufför som förstod vart vi ville komma. Han körde oss också dit med bara en liten omväg för ordningens skull.

Den liggande buddhan i Wat Pho är vida berömd och det är lätt att förstå varför: Den är 45 meter lång och 15 meter hög och täckt i bladguld! Fotsulorna är inlagda med pärlemo i fina mönster. Helt klart den mest imponerande buddhan vi sett hittills och då har vi ändå sett en hel del på den här resan. Buddhan ligger i ett stort hus (som den knappt får plats i) och huset ligger inne i ett område med en massa andra hus. Eftersom vi ändå var där passade vi på att se oss omkring och upptäckte att de flesta av de andra husen också innehöll buddhor. Fast mindre då. Jag har lite svårt att förstå varför man måste ha en miljon buddhastatyer på samma ställe. Kanske det lite heligare då, även om jag känner lite tvärt om. Om det går 13 buddhor på ett dussin känns varje enskild buddha inte så viktig.

Vi är som sagt lite less på gamla hus och statyer i guld, så efter att ha strosat omkring ett tag styrde vi kosan mot den gyllene buddhan. Alltså var det återigen dags att hitta en taxi (vi åker av princip inte tuk-tuk alls eftersom det inte verkar gå att lita på någon av dem). Problemet är inte att hitta en taxi, utan att hitta en vettig chaufför. Utanför turistfällor som Wat Pho, så säger de allihop att de vill ha fastpris vart man än skall. 300 bath kostar det. Vi vill ha taxameter, säger vi. Nä, det går inte så här i rusningstrafik, säger chauffören och menar att vi tjänar på fast pris. Glöm det säger vi och går till nästa. Efter att ha lämnat Wat Pho ganska långt bakom oss får vi ändå tag i en taxi som kör oss till den gyllene buddhan med taxametern på. Priset blir, som det blivit varje gång vi gjort denna resa (fyra gånger nu) 70 bath. Lärdomen vi dragit av det här (och jag hatar verkligen att behöva dra den) är följande:

– Åk aldrig tuk-tuk i Bangkok för de flesta verkar vilja köra dig någon helt annanstans än du tänkt dig.

– Åk aldrig taxi om du inte får dem att slå på taxametern.

– Häng alltid med på kartan när du åker taxi, så du vet ungefär hur mycket längre ni har åkt än vad som var nödvändigt.

– Om någon vänlig person kommer fram och vill hjälpa dig utan att du bett om hjälp så vill han eller hon bara lura dig på något sätt. Gå inte med på något och tro inte ett ord som sägs.

Ärligt talat förstår jag inte hur man kan tillåta att de här människorna förstör turistnäringen i Bangkok på det här sättet. Idioti!

Tillbaks till den gyllene buddhan. Den här Waten såg inte lika imponerande ut som de andra vi sett, så vi höll nästan på att missa den. Huset med den gyllene buddhan var jättestort och bottenvåningen såg mest ut som ett garage. Vi köpte i alla fall biljett och klättra upp mot toppen av huset. Det visade sig att vi förutom buddha-biljetten också köpt biljett till ett museum om Bangkoks chinatown. Eftersom vi betalat för det så fick vi givetvis titta på muséet också. Det var faktiskt ett riktigt bra museum som beskrev hur kineserna flyttat till Thailand och bosatt sig på ett visst område och hur detta vuxit till ett av världens äldsta china town. Bra presenterat med lite interaktiva och innovativa utställningar.

Men det var ju inte därför vi var där. Vi skulle ju se en jädra buddha till så vi kunde åka hem sen. Längst upp i huset fanns den gyllene buddhan. Han är 3 meter hög och sägs var gjord helt i guld. Vet inte riktigt om jag tror på det, men den var ganska fin i alla fall. Saken är dock den att det är för mig fullständigt omöjligt att säga om den var gjord i guld eller inte. Eftersom man inte får röra den eller komma särskilt nära så kan det vara gjord i lika mycket guld som de gyllene buddhor man kan köpa för 150 bath på gatan. I slutändan är det bara ännu en i den oändliga rad av buddhor vi sett på den här resan.

Väl ute på gatan igen började vi leta efter ett matställe för att äta lite lunch. Tyvärr fanns det bara väldigt lokala hak runt Watten, så vi gick ner till tunnelbanan och åkte ett par hållplatser istället. Där vandrade vi runt lite innan vi hittade ett ställe som hette Banana House. David hade för sig att han läst något om det någonstans, så där gick vi in. Maten var av typen thai, ganska billig och enkel och serverades utan krussiduller. Med mat och en islatte från Starbucks kändes livet lite bättre igen och nu skildes våra vägar åt. Jag skulle åka till MBK och David skulle ut på egna, hemliga äventyr.
Anledningen till att jag ville åka till MBK var givetvis för att köpa lite film och kanske program. Prylar är egentligen inte billigare här i Bangkok än de är hemma, även om det finns rätt mycket intressanta skräpprylar som vi inte har hemma. Däremot är marknaden för piratkopierade filmer och program väldigt stor och eftersom jag numera har en klen Internetuppkoppling blir det lite mer intressant att investera i sådana filmer igen. Faktum är att jag spenderade rätt mycket pengar på filmer i MBK, men nu har jag i alla fall att göra när jag kommer hem till Hyderabad.

Klockan 16.30 var jag tillbaka på hotellet och började försöka packa ihop alla mina saker i mina väskor. Jag köpte en ny väska i Phnom Penh och det var nog tur det, för nu var det rätt fullt med prylar. Efter lite pyssel fick jag dock ihop allt och kunde ta ett par minuter på sängen innan det var dags att gå och äta middag.

Mitt önskemål för middag var en stor blodig biff av äkta nötkött, eftersom det kommer dröja innan jag får möjlighet att äta det igen. David var dock mer sugen på thaimat och efter att ha konsulterat våra guideböcker en stund beslutade vi oss för att gå till Cabbages and Condoms igen. Bra mat till rätt ok priser och en väldigt stor meny var motiven till detta. Och så är det ett väldigt skönt ställe också. Innan vi gick passade vi på att boka en bil till flyget i morgon. Taxin avgår 05.40, så det blir ingen sovmorgon att tala om…

C&C gjorde ingen besviken den här gången heller och idag var det också livemusik med en liten dam som satt och spelade på ett traditionellt instrument. Faktiskt riktigt trevligt. Efter maten gick vi ut genom souvenirshoppen och stöttade verksamheten lite extra genom att köpa på oss lite onödiga prylar. I och med maten och dessa inköp är vi nu farligt renons på bath. Jag har ungefär 120 bath kvar och David ungefär hälften. Eftersom vi inte får något frukost i morgon kunde det vara bra med lite cash för att köpa frukost på flygplatsen, men vi får väl se hur det går.

Den här resebloggen börjar nu gå mot sitt slut. Jag tänker skriva ett inlägg till i morgon för att berätta om hemresan (inklusive mina åtta timmar på Delhis flygplats), men sedan är det klart.