Av någon anledning hade jag lite svårt att komma till ro igår kväll och därför släcktes lampan lite senare än vad som egentligen är bra. Dessutom vaknade jag tidigt med huvudet fullt av idéer på en liten apparat för att mäta mängden strömavbrott hemma i Indien. Tanken var att ha en krets som gick nätström (men inte gör något) och om strömmen försvinner så hoppar den över till batteridrift. När nätströmmen är tillbaka så hoppar den dit igen. Varje gång den hoppar till ny strömkälla så loggar den tid och ny källa till en fil som finns på ett minneskort. Sedan kan man stoppa in minneskortet i datorn och ta fram hur ofta strömmen försvinner och hur länge den är borta. Jag har googlat lite men inte hittat en sån produkt på nätet och tyvärr har jag ingen aning om hur jag skulle tillverka en, så det får nog vara.

Frukosten på hotellet är i bufféform och den är bra. Flingor, rostat bröd, omelett, kaffe och juice. Vad mer kan man begära? Kanske lite yoghurt. Men det var bra. Efter frukost gav vi oss av mot det enda fasta turistmål vi har i Bangkok: Det kungliga palatset med tillhörande jadebuddha. Eftersom vi är vi och gillar att gå våra egna vägar, så tog vi tunnelbanan till ändhållplatsen och började gå mot palatset. Vi frågade om vägen och alla thailändare tittade på oss med stora ögon och sa att det är jättelångt. Jajjemen, svarade vi och gick glatt vidare.

Efter ungefär en tredjedel av vägen kom en man fram och började fråga vart vi var på väg. David var vänlig och hövlig och berättade att vi var på väg till palatset. Å nej! utbrast vår nye vän. Det kan ni INTE göra. Har ni inte lyssnat på nyheterna, det är inte säkert att gå i kvarteren runt palatset just nu! Det är avstängt!
Jaha, svarade vi.
Ni måste ta en annan väg idag, fortsatte mannen och greppade vår karta. Ni kan ta en tuk-tuk till floden och så kan ni åka båt upp bakvägen så kommer ni runt den farliga delen.
Jaha, sade vi.
En förbipasserande tuk-tuk hörde att vi pratade tuk-tuk, så han stannade och frågade vart vi skulle. Vår nye vän visade på kartan och frågade hur mycket det skulle kosta. 70 bath, skulle det gå på. Nej, nej, nej, sade vår vän. 50 bath för båda får det bli. Tuk-tuk-föraren såg inte väldigt lycklig ut, men ok då.
Jaha, sa vi, tittade lite på varandra och till sist klättrade vi in i tuk-tuken.

Det är lite spännande att åka tuk-tuk i Bangkok om man är lång. Taket går nämligen ner på sidorna, så jag kan i stort sett bara se trotoar åt sidan och framåt ser jag mest föraren och hans backspeglar. Det gick i alla fall undan och jag fick se en hel del trottoar innan vi slutligen hamnade någonstans nere vid floden. Där satt det ett par och väntade på en båt och vi blev dirigerade till en kvinna som berättade att det kostade 1400 bath att åka upp till kungliga palatset. Då blev jag arg. Vad är det för lyxkryssare som kostar nästan 30 gånger så mycket som att åka tuk-tuk i princip samma sträcka? Eller 7 gånger så mycket som att åka taxi från flygplatsen in till stan?? Men det här är en helt annan sak, sa kvinnan. Japp. Lurendrejeri är vad det är sa jag och så gick vi därifrån.

Vi försökte ta en tuk-tuk tillbaks till rätt stadsdel, men nu kostade den resan hela 500 bath. Även tuk-tuk-föraren fick några väl valda ord och så gick vi en bit till så vi kom ut på en liten större gata. Där fick vi tag i en taxi och då kostade resan hela vägen till palatset bara 70 bath. Det hela var givetvis en scam från början till slut, men jag är lite nöjd med att det enda vi förlorade var en långpromenad genom Chinatown och det enda de fick för sitt besvär var 50 bath. Rätt åt dom!

Väl framme vid palatset kom det några hjälpsamma thailändare och dirigerade oss till en port. Väl framme vid porten förklarade en annan thailändare att palatset var lunchstängt för tillfället, men vi kunde ju ta och titta på guldbuddhan så länge. Eftersom jag kände mig rätt blåst av gänget vid floden, så var jag lite mer vaken den här gången. Det var iofs inte så svårt att vara det, eftersom det stod en stor skylt vid porten att det här INTE var ingången (den fanns en bit bort) och att palatset hade öppet mellan 8.30 och 16.00 (inget lunchstängt). Dessutom ropade en kvinnoröst ut i en högtalare att man absolut inte skulle lyssna på vänliga främlingar som försökte skicka iväg en åt ett annat håll. Alltså ignorerade vi alla vänliga thailändare och gick till nästa port där det mycket riktigt gick alldeles utmärkt att komma in.

Det här palatset var minsann ett riktigt palats. Massor av guld var det. Och stora fina byggnader. Vi hyrde oss varsin audioguide (kostade 200 bath) och vandrade in bland alla hus och människor. Det var sanslöst varmt i solen (enligt accuweather var det 34 grader i skuggan) och jag hade ingen hatt. Solen stod dessutom nästan rakt upp, så det var svårt att hitta skugga. I en och en halv timme strövade vi omkring, lyssnade på audioguiden, tog lite bilder och häpnade över hur pråligt folk kan vilja ha det. Här hade man minsann inte fallit i fällan att vilja vara moderna på första halvan av 1900-talet utan det var idel guld, pärlemo, elfenben, silver och allmänt glitter. Fantastiskt trevligt, med andra ord.

Efter rundturen, som tog lite drygt 1½ timme, så var jag helt slut. Faktiskt. Helt. Det kändes som om all energi jag någonsin haft hade runnit ur mig under turen inne på palatset. Planen var att vi skulle titta på den liggande buddhan och på guldbuddhan också, men jag fick erkänna mig besegrad och istället försökte vi ta oss till hotellet. Det var lättare sagt än gjort. Ingen taxichaufför verkade vilja köra oss till hotellet på taxameter, utan försökte förhandla fastpris istället. Eftersom fastpriset återigen var rätt högt (minst 200 bath) och jag var både trött och grinig, så gick vi från taxi till taxi. Till sist hittade vi någon som kunde köra oss till tunnelbanan med taxameter. Den taxin tog vi och priset för att åka till tunnelbanan blev 70 bath. Lägger man till priset för tunnelbanan så blev summan 130 bath, så 200 bath för en taxiresa kanske inte var så mycket ändå. Men det är en principsak!

Tillbaka på hotellet drack jag en liter vatten. Fast inte allt på en gång. Det slog mig nämnligen att jag inte hade svettats alls så mycket som jag gjort tidigare dagar trots att det var så varmt. Det i sin tur beror förmodligen på att jag inte druckit tillräckligt mycket vatten sedan vi kom till Bangkok. Det försöker jag åtgärda nu, så mycket vatten blir det.

Efter en eftermiddag på mitt välkylda rum med en god bok och mycket vatten som sällskap blev det plötsligt kväll och det var dags för middag. Mina gamla bangkokresenärer till vänner hade rekommenderat restaurangen Soda, men trots upprepade sökningar på nätet och i guideböcker hittade vi ingen sådan restaurang. Den skulle dock ligga på Soi 14, vilket är ganska nära hotellet, så vi gick dit för att se om den fanns. Den fanns. Men det visade sig att den hette Suda. Vilket förmodligen uttalas Soda, men det fattade ju inte Google.

Suda visade sig vara ett mer lokalt hak, med pinnstolar, vaxdukar och plasttallrikar under bar himmel. Vi tvekade lite om vi skulle våga äta på ett sådant hål-i-väggen-ställe, men eftersom det satt en hel del västerlänningar där, så slog vi till ändå. Det fanns väldigt mycket att välja på och maten var den billigaste vi sett hittills. Lite på måfå valde vi varsinn förrätt och var sin huvudrätt och så fick det bli som det blev. Davids springrolls följt av grillad bläckfisk var tydligen rätt mild i smaken, men mina fiterade räkor följt av någon form av stekta nudlar var det desto mer drag i. På det hela taget var Suda en väldigt trevlig upplevelse och vi fick bra mat för ungefär 50kr per person. Nice. Medan vi satt och åt dök det upp ett gäng svenskar och satte sig en bit bort. De kändes som om de kom från den svenska ambassaden, så det verkar som om traditionen bland svenska expats att gå på Suda fortfarande hänger i från familjen Alhbins dagar i Bangkok. I vanlig ordning var bordet så lågt att jag hade lite svårt att få plats med benen om jag inte sträckte ut dem. Om jag satt med fötterna i marken lyfte jag bordet ungefär 5 cm. Herrarna Alhbin är ju inte så korta någon av dem, så jag undrar hur de brukade göra i detta land byggt för smurfer.

Efter Suda försökte vi skaka liv i vår Blue Pumpkin-tradition från Kambodja. Nu finns inte Blue Pumpkin utanför Kambodja (vilket är ett brott mot mänsligheten, någon borde verkligen ta tag i det och starta filialer överallt), så istället gick vi in på ett ställe som heter Baskin Robbin. Det är en amerikansk glasskedja och den största behållningen var att se personalen försöka lista ut hur man gör i ordning en ”Fizz”. Uppenbarligen hade ingen beställt det förut och jag kan förstå varför. Det var alldeles för dyrt (200 bath) och inte särskilt bra. Tänk att man på Blue Pumpkin kunde få en liknande shake med lime för en femtedel av priset. Mycket godare var det också.

Som vanligt var det dags för mig att gå tillbaka till hotellet, medan David gav sig av på lite egna äventyr. På vägen hem möttes jag av den vanliga floran av skamliga förslag och jag förundrades återigen över mängden storvuxna vita män i övre medelåldern som gled omkring med en liten uppsminkad thailändska. Det känns inte ok, om jag skall vara riktigt ärlig. Någonstans kan man kanske argumentera att båda får det dom vill ha – han får sällskap och hon får det lite bättre än förut – men det känns ändå inte ok. Men vad vet jag. Om 10 år kanske jag glider runt här själv i linnebyxor och vit skjorta med en tjej som är hälften så gammal och går mig till naveln. Kanske bäst att inte gnälla så mycket för säkerhets skull…