Dagen började helt utan plan. Eller nästan helt utan plan. Planen var att äta frukost vid 8.30, men jag tillät mig själv bli lite sen, så David hade i stort sett ätit klart när jag kom ner vid 8.45. Det blev en stilla frukost med näsan i storasysters guidebok över Kambodja, för att se om det fanns några tips på aktiviteter i den. Det fanns det givetvis, även om det mesta kändes för jobbigt denna lata 14:e resedag. En sak som fångade mitt öga var dock templet Beng Mealea, som fått en ganska lång beskrivning. Templet ligger drygt 7 mil från Siam Reap och är däför inte särskilt poppis bland turister, men enligt guideboken är det det närmsta man kan komma Indiana Jones här i området. Det lät coolt, så när vi träffades för att konferera vid 10, så föreslog jag en tur till Beng Mealea. David var på och hotellet erbjöd en minibuss med AC, vatten och chaufför för bara 60 USD. Bara och bara, förresten. 60 USD är rätt mycket här men vi tyckte ändå det var värt besväret.

Resan ut till templet tog nästan 1½ timme, så vi hade lite tid att titta på landskapet och prata om både ditt och datt. Efter två kommuniststater är vi nu i ett land med mer kapitalistiska drag och det märks. En del saker verkar funka bättre och en del saker funkar sämre. Ur våra funderingar uppstod plötsligt Nilssonismen och embryot till det Nilssonska revolutionära manifestet. Grundtanken var att kommunism verkade funka ganska bra för att få ordning på ett land som inte hade någon ordning alls. Problemet var att kommunismen alltid verkade hänga i för länge och göra livet surt för alla i landet. Det Nilssonska manifestet går därför ut på en 20-års plan där det börjar i totalitärt styre och förstatligande av all privat egendom och slutar i demokratiska val och full yttrandefrihet på dagen 20 år efter revolutionen startat. Manifestet är indelat i fyra faser för att gå från total diktatur till fria demokratiska val på 20 år, samtidigt som landet lyfts ur fattigdom och man lägger grunden för en fri demokratisk och väl fungerande nation.

När vi kommit fram till Beng Mealea upptäckte vi till vår förtjusning att guideboken inte hade överdrivit. Templet är byggt enligt samma ritning som Angkor Wat och av samma kung, men här har djungeln helt tagit över. Det finns ingen port som är hel nog att komma in genom, så man får klättra över en del av muren. Väl därinne finns det en gångbro i trä som leder runt i templet, men en lokal kille som liknande Pol Pot visade oss en annan, mer äventyrlig väg, där vi fick klättra över raserade stenar och gå genom ödsliga och mörka gallerier i detta fantastiska tempel. Angkor Wat må vara ståtligt och imponerande, men det här var definitivt bra mycket häftigare. Tyvärr går det inte att förmedla känslan av att klättra genom ett hål i mur som är 800 år gammal och hitta en övervuxen, men förvånansvärt intakt liten gård där innanför. Jag lägger upp ett galleri med bilder, men tro mig – ni kommer aldrig att förstå om ni inte åker hit och tittar själva. Kör Angkor Thom, Angkor Wat och allt det andra först, så kan ni ta er hit ut sedan och känna er som en del av äventyret efteråt…

Efter våra äventyr i djungeln var det dags för lunch och den här gången var vi så hungriga att vi helt enkelt klev in på första bästa restaurang som vi såg när tuk-tuken stannade. Det blev då mexikansk mat till lunch och den smakade alldeles utmärkt. I systerns guidebok hade jag läst om ett ställe som heter Joe-To-Go och som säljer kaffe till förmån för arbetet med gatubarn i Kambodja. Det tyckte vi lät bra så vi traskade iväg för en kaffe på maten. Tyvärr visade sig Joe-To-Go vara stängt, så det blev favorithaket Blue Pumpkin istället, fast en annan filial (det finns minst tre i Siem Reap). Kaffe-milkshake är inte fel och Blue Pumpkin är ett perfekt ställe att smida Nilssonistiska revolutionsplaner. Med kaffe i magen och revolution i tanken stegade vi så iväg för att titta på souvenirer. Men hjärtat var liksom inte med, så ganska snart hoppade vi in i en tuk-tuk och åkte tillbaka till hotellet. David aviserade att han tänkte ligga vid poolen och kanske träna lite i gymet en stund, själv valde jag sängen och min bok.

Klockan 18.30 var det dags för middag. Det visade sig att viljan fanns, men kroppen svarade inte, så David hade också blivit liggande i sin säng på eftermiddagen. Eftersom vi båda var utvilade kastade vi oss in i souvenirhandeln kring Old Market. Vi hade båda ett antal saker som vi ville ha och det mesta gick att pruta ner till ungefär halva priset (jag fick ner en sak från 18 till 6 dollar), men vi kompenserade givetvis genom att köpa alldeles för mycket skräp. Ja, ja. Vi är kanske bara på semester i Siem Reap en gång i livet, så det är lika bra att ge sig hän litegrand.

Middagen intog vi på restaurangen Red Piano, som bland annat serverar en Tomb Raider-drink till minne av att Angelina Jolie åt här under inspelningen av just den filmen (det var förresten i Ta Prohm-templet). Det visade sig att Red Piano hade en Belgisk kock från Gent, så jag beställde genast en Waterzooi. Jag var lite besviken att de inte hade chokladmousse till efterrätt. Maten på Red Piano var sådär och stämningen kändes lite för mycket som något partyställe på Kanarieöarna för att vi skulle trivas. Vårt tips är att undvika Pub Street i Siam Reap, om du nu inte vill ha den där känslan av partyställe för 20-åringar…

Kvällen avslutades givetvis på Blue Pumpkin där vi slipade ytterligare på vårt manifest. Visionen och de fyra faserna börjar utkristallisera sig, så snart kan vi börja spåna fram programmet för revolutionen. Det kommer bli den mest välplanerade revolutionen någonsin, om nu någon skulle få för sig att genomföra den 🙂
I morgon är det upp med tuppen. Klocka 7.45 skall vi sitta redo i foajén för pick-up och skjuts till vår buss till Pnohm Phen. Det är den bästa VIP-bussen i stan (enligt vår vän på Two Seasons), så vi ser fram emot en lugn femtimmars resa genom Kambodjas landsbyggd. Kanske blir manifestet färdigskrivet då.