Idag är det måndag och den stora resan går därmed in i sin andra vecka. Det är också sista dagen i Hanoi och David och jag bestämde oss för att dela upp oss på förmiddagen så att jag fick en chans att turista ikapp det jag tappade på att ligga magsjuk en hel dag i onsdags.

Min förmiddag började väldigt sent eftersom jag försov mig och inte vaknade förrän kvart över nio! Kommer inte ihåg när jag lyckades sova så länge senast… Efter en snabb frukost drog jag sedan iväg till litteraturtemplet, vilket är Vietnams äldsta universitet. Det grundades av en klok kung redan 1070 och sägs vara det äldsta lärosätet i sydostasien. Eat that, Uppsala och Lund… Kungens son var en av de första som studerade vid universitetet och han blev sedan en mycket klok och populär kung som regerade hela 58 år! Hela universitetet bygger på Konfucius läror och efter att ha läst lite på tavlorna i templet får jag säga att den grabben hade en del idéer som inte var så dumma. Kanske skulle studera honom lite närmare i framtiden…

Efter litteraturtemplet tog jag mig ner till S:t Josef Katedralen, som är Hanois största katolska kyrka. Den är byggd i nygotisk stil, vilket typ innebär att den ser ut lite som Notre Dame och Kölner Domen. Den var i alla fall tjusig på utsidan. Insidan fick jag inte se, eftersom den (likt många stora turistattraktioner) var stängd för lunch mellan 12 och 14. Istället satt jag en stund vid Kiemsjön och filosoferade lite över Vietnam och Hanoi.

Jag tycker Vietnam har överraskat en del. Det är ju i teorin en kommuniststat, precis som Kina och Ryssland, men det känns inte alls så stelt och styrt som de båda länderna. Tvärtom verkar det på ytan vara ett ganska välmående land. Folk är inte rika, men jag ser heller inga tiggare och det finns ingen slum som det det finns i t.ex. Indien. Enligt guideboken är fattigdomen i Vietnam, i FNs definition, så låg som 5-8% vilket jag tycker känns anmärkningsvärt. Kommunismen till trots är Hanoi en sprudlande storstad där kommersen frodas och man kan köpa allt mellan himmel och jord. Frågan är hur folket upplever bristen på demokrati och yttrandefrihet och hur de ser på regimens brott mot mänskliga rättigheter, som kanske är det som hamnar på nyheterna hemma i Sverige. Vid sjön pratar jag lite med en kvinna som vill öva på engelska. Hon berättar att hon gillar att resa och att hon varit i Laos, Campuchea (dvs Kambodja) och Shanghai. Jag noterar att det bara är andra kommuniststater, men säger inget om det. Istället berömmer jag hennes engelska uttalande som är förvånansvärt bra, trots att ordförrådet är begränsat. Hon berättar att hon inte läst engelska i skolan eftersom hon var tvungen att arbeta när hon var liten, men att hon nu försöker lära sig genom att läsa böcker och på Internet. Och så försöker hon prata med turister förstås. Det är inte första gången David och jag träffat folk vid sjön som vill prata bara för att öva. Häromdagen sprang vi på ett par skolpojkar som övade sin skolengelska med ”Hello. How are you.” Vietnam förändras. Frågan är om det kommer bli demokrati här, eller kanske om det ens behövs…

Lunchen blev en ganska västerländsk sak på ett kafé ägt av en fransman som verkade ha tro att Vietnam fortfarande är en fransk koloni. Det var i alla fall god mat och David och jag (mest jag faktiskt) passade på att hitta på en liten äventyrlig historia om stället medan vi åt. Det satt en kille med iPad inne i kafét och tog emot ”kunder”. Vi låtsades att det hela var en front för narkotikahandel och att fransmannen var en knarkkung som smugglade heroin till Europa. Skoputsaren som satt och putsade skor utanför restaurangen tvärs över gatan blev då narkotikapolis som spanade och vi bara väntade på att en razzia skulle ske. Det blev ingen razzia, men kanske ett uppslag till en ny bok? Ibland undrar jag om alla ser världen på det här sättet, eller om det bara är jag…

Efter lunch blev det en snabb tur till hotellet och sedan till den stora ”saker jag inte behöver”-marknaden som står omnämnd i guideboken. Det var hit jag skulle gått den dagen jag var magsjuk och så här i efterhand var det lite synd att jag inte gjorde det. Här hade jag kunnat beställa både skjorta och byxor och fått det uppsytt dagen efter. Marknadens första plan var en massa skräp, men där ovanför fanns skräddare med tyger i det oändliga! Vad du än ville ha så kunde du hittat det där. Tyvärr kom jag dit försent, så det blev inga skjortor i Vietnam. Får se hur det blir i Laos, Kambodja och Thailand.
Däremot köpte jag ett par piratkopierade Beats by Dr Dre-lurar för knappt 100kr. De funkar, även om jag tvivlar på att ljudet är i klass med vad man får ut av ett par riktiga Beats. Blir perfekt att ha på jobbet, skulle jag kunna tänka mig. Det blev också säsong 1-4 av Heroes och 1-6 av Doctor Who på DVD. Spännande att se om de funkar hemma i DVD-spelaren, som ju skall vara regionsfri. Passade också på att köpa en skiva med en Vietnamesisk Idolvinnare och lite presenter till mina mer pyssliga bekanta.

Klockan 19 var det så dags för middag. På vägen ut från hotellet passade vi på att boka taxi till flyget på tisdag morgon. Flyget går klockan 9.50, så taxin lämnar hotellet klockan 7.00. Ingen sovmorgon, med andra ord. Middagen tänkte vi äta på Indochine, restaurangen som försvann, men efter lite överläggning kom vi fram till att ingen av oss egentligen hade lust att gå hela vägen dit restaurangen flyttat och vi hade inte riktigt pengar för att ta en taxi. Istället vandrade vi planlöst genom gamla stans gator och läste på menyer tills vi slutligen hamnade på ett Art Deco-inspirerat ställe nere vid sjön. Här tog vi ett bord vid en fläkt och beställde lite mat.
Först kom Davids huvudrätt och fel huvudrätt till mig. Sedan kom förrätten. Sedan kom ingenting och sedan kom ingenting. Efter att ha frågat efter min huvudrätt två gånger kom den slutligen. David hade ju ätit en helt vegetarisk lunch, så han åt någon form av nötkött i vitlök. Det smakade mest vitlök, men helt ok. Jag beställde gratinerade räkor (men först fick jag cashewräkor vilket inte kändes ok alls). Mina räkor såg inte alls ut som jag förväntat mig, men det var väldigt gott. Båda beställde nem, som är en slags minivårrullar med stark sås till. Väldigt gott. Till efterrätt blev det en kaffe-float (kaffe med glass i) för mig och en lime pie för David. Pajen visade sig bestå av en liten botten med lätt limesmak och en gigantisk topp av maräng. Min efterrätt var första gången jag tyckt att kaffet smakade bra i Vietnam, för nu gjorde det inget att det smakade vanilj. David fick dock lite sockerchock och efter middagen fick han ta ett extra varv runt sjön för att få ur sig lite socker. Själv tog jag mig hem genom kvällstrafiken (som är ungefär som mitt på dagen fast det är mörkt) för att packa ihop alla mina saker inför resan till Laos i morgon. Man undrar lite om Laos kommer vara en besvikelse i jämförelse med Vietnam, för hur skulle det kunna bli bättre än de dagar vi haft här?