Ingen rast och ingen ro när man är på semesterresa med Nilsson och Nilsson. Efter vår tur till Halong Bay på fredag och lördag var det upp med tuppen igen på söndag för en tur till Parfympedagogen. Eller, Parfympagoden, som det heter egentligen. Pedagogen bara ligger bättre i munnen liksom.

Efter min utskällning av personalen igår kväll så var de mycket artiga och ursäktande idag. De bedyrade att mitt rum inte varit uthyrt till någon annan och att det var ett rent misstag av städpersonalen och receptionen som trodde att jag checkat ut eftersom jag skulle åka till Halong Bay. När jag noterade att samma misstag inte drabbat David förklarade man sig med att det är olika personal på de olika våningarna. Samma receptionist lär det ju ändå vara och man lovade att jag skulle få kompensation mot det grova intrånget i min personliga integritet som trots allt begåtts, oavsett anledning. Vackert så.

Sedan var det dags för buss igen. David ville vara lite käck och cool och satte sig längst bak i bussen. Jag som varit med om resan till Halong Bay visste att det kanske inte är bästa platsen, men där satt vi i alla fall eftersom resten av bussen faktiskt var full av folk. Den här resan var dock bara på två timmar, så det var inte så farligt. På vägen stannade vi på ett ställe där handikappade barn slet sina fingrar blodiga för att tillverka konsthantverk som vi kunde köpa. Vi köpte en dricka och en kopp kaffe. Sedan fortsatte färden.

När vi kom fram och hoppade ur bussen var vi vid en flod. Det är nämligen så att det inte finns några vägar upp till Parfympagoden, som är ett av de mest heliga platserna för Vietnams budhister. Alltså fick vi åka båt, som roddes av en liten tant. En timme tog det att ro sex turister uppför floden. Resan var väldigt fin och rofylld, men både ben och rygg protesterade en del av att sitta still i ett säte avsett för en vietnames så länge.

När vi hoppat i land började klättringen. Det var en trappa, rätt upp i himlen, som tog oss till det NEDRE templet. Eller pagoden. Oklart vilket. Nedre templet var i alla fall som taget ur en scen ur Tomb Raider. Väldigt mystiskt och vackert var det. Vi gick runt och tittade och fick höra att just det här templet hette det himelska köket av någon lätt krystad anledning. Efter templet var det dags för lunch och det är lätt den mest rustika måltid vi ätit hittills på resan. Däremot var maten bra och som vanligt var det gott. Vietnamesisk mat är inte alls så stark utan man kan äta den rätt av. Det är mycket kyckling, fisk och vegetariskt och mycket, mycket gott.

Efter lunchen var det dags att ta sig upp till toppen av berget för att se på själva parfympagoden. Man kunde antingen gå fyra kilometer rätt upp på berget eller åka linbana, sa guiden. Efter klättringen upp från ”hamnen” till första pagoden kände jag att det nog var lika bra att utnyttja linbanebiljetten som vi köpte på hotellet, men David kände sig stark och stegade iväg uppför en otroligt brant trappa och försvann in i dimman. Själv tog jag plats i en linbanevagn (tillverkad i Schweiz) tillsammans med en vietnamesisk familj som skulle be om något uppe hos buddhan i templet. Farmor i familjen tittade mycket gillande på mig och pratade med sin dotter-dotter som fnittrade och log. Efter ett tag försökte hon sig på lite engelska och vi pratade om var jag kom ifrån och hur gammal jag var. Farmor såg nöjd ut. Jag fick sedan veta att farmor tyckte jag hade fina händer. Förmodar att det innebar att jag har händer som en hovdam. Priset man betalar för ett soft arbete på kontor 🙂 Jag tackade i alla fall för komplimangen och så skildes våra vägar.

Efter linbanan var det givetvis mer trappor att klättra upp för innan vi kom till toppen och fick börja klättra neråt inne i berget. Platsen där pagoden ligger är en grotta som ligger liksom i en krater i berget. Helt otroligt häftigt såg det i alla fall ut och var lätt att känna mystiken i platsen och förstå varför den är så helig. Varje år efter det vietnamesiska nyåret är det festival i parfympegoden. Den vara i hela tre månader och då kommer en miljon munkar från hela sydostasien hit för att be. Nu var det betydligt mindre folk här och besöket gick mycket smidigt. Till skillnad från de flesta andra noterade jag att det var fotoförbud inne i själva grottan, men det blev ju lite bilder på vägen ner och upp.

På vägen ner fick vi vänta en stund på linbanan och jag pratade lite med fyra vietnamesiska flygvärdinnor som faktiskt var med på vår buss från Vietnam. De tyckte jag hade en fin kamera, så jag tog ett par bilder av dem och lovade att skicka kopior via mail.

Det visade sig att turen upp och ner för berget inte var så farlig som man kunde tro. David behövde knappt 30 minuter för att komma ner och inte mycket mer för uppvägen. 4 km var att ta i och stigningen var nog inte så väldig heller. Nu var det ju 32 grader varmt, så jag är rätt nöjd med min linbanetur ändå.

Eftersom så många i bussen valde att gå ner, så var vi lite sena när vi äntrade båten med tanten i aktern för ytterligare en timmes rofylld resa nerför floden. Det är lustigt att man kan bli så otroligt trött av att egentligen inte göra någonting, men vi var alla rätt möra där vi satt. Jag roade mig med att sätta på stora objektivet på kameran och plåta lite bilder av livet längs floden. Kul. Nere i hamnen fick jag också en bild av ristorkningen. Det verkade som om man precis skördat ris i regionen och nu torkade man riset lite överallt i väntan på att någon grossist skulle komma förbi och köpa upp det. Vad man behövde var en stor plan yta för att breda ut riset så det kunde torka och den största plana yta som finns att tillgå är givetvis vägen genom byn. Så bussen fick kryssa mellan riset som låg utbrett bland alla avgaser. Påminn mig om att alltid köpa tvättat ris…

Den här bussresan satt vi framför bakre hjulaxeln och färden blev betydligt mindre skumpig. Framme i Hanoi blev det en snabb tur till rummet innan vi äntrade kvällen för middag på Indochine. Nu visade det sig att just den restuarangen nyligen flyttat, så vi hamnade på en helt fantastisk vietnamesisk restaurang istället. Den påminde lite om Hofbreuhaus i München med bänkar utställda under den öppna himlen. Sedan beställde man mat som levererades till bordet och i sann vietnamesisk anda så åt alla av allas mat. Det fattade inte David och jag först, så vi såg nog ut som amatörer.

Sent om sider vinglade vi tillbaka till hotellet. I morgon är det sovmorgon innan vi kastar oss in i sista dagen i Hanoi!