Lördagen startade lite för tidigt. Det blir ljust runt 6 på morgonen här i Hyderabad och de ljusa fina gardinerna i sovrummet gör inte mycket för att dämpa ljuset. Lyckades ändå på något sätt nästan sova ända till klockan 8, då det blev dags att stiga upp. Idag blev det inga rostade brödskivor utan bara yoghurt och müsli, innan det var dags att på allvar inviga tvättmaskinen. Jag har köpt någon form av tvättmedel och någon form av mjukmedel och för att kolla att det fungerade, så körde jag en maskin med nya handdukar och lakan. Tanken var att om det inte blev bra, så kunde jag tvätta om det och om det blev riktigt illa, så kunde jag slänga det.

Nu kom jag inte så långt, för strax efter att jag stoppat in tvätten i maskinen och dragit igång, så gick strömmen. Väldigt irriterande. Jag satt en stund och filosoferade i sackosäcken och så kom strömmen tillbaka. Starta om tvättmaskinen igen och gå på toa. Då gick strömmen igen. Men för i helvete. Jag skall ju enligt uppgift ha 100 % backup ström! Det visade sig nu också att när strömmen går, då försvinner även vattnet! Illa, illa. Och denna gång verkade inte strömmen vilja komma tillbaka heller. Men, det var dags att ge sig av. Klockan var 10 och Afzal borde vara på ingång.

Prick kl 10 stod jag i garaget och undrade lite var Afzal var. Han kom 10 minuter senare när jag var ganska irriterad, men han ursäktade sig med att han hade Sussila med sig. Hon hade nu fixat ID-bevis i form av ett fotografi, ett papper som visade vem hennes föräldrar var (vem bryr sig?) och en nyligen betald räkning. Finemang, tänkte jag, men så noterade jag att räkningen var från 2011. Därmed var ID-beviset inte tillräckligt bra och stackars Sussila åkte ut ännu en gång. Inte så mycket för att jag ville det, som för att Afzal var stenhård. Under mycket ursäktande for Afzal sedan iväg för att lämna Sussila och hämta en annan maid. Jag försöket förklara för honom att strömmen och vattnet var avstängt, så maiden kunde inte göra så mycket just nu, men han lyssnade inte på det örat utan for iväg. Och där stod jag i garaget. Och väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Efter 45 minuter kom han tillbaks med en liten kvinna vars namn jag inte kommer ihåg. Hon hade minsann sina ID-handlingar i ordning. Fast det fanns ju fortfarande ingen ström och jag förklarade för Afzal att om han hade lyssnat på mig, så hade vi kunna åka och handla nu när strömmen var avstängd och hämta upp maiden efteråt. Nu var jag sur och irriterad och packade in oss alla i bilen så vi kom iväg. Även maiden. I bilen blev det sedan lite intervju av min potentiella maid. Hon hade jobbat två år för amerikaner förut och förstod engelska rätt bra även om hon inte talar det. Hon bor bara 15 minuters promenad bort. Hon kan laga frukost, men inte middag. Bra, bra. Däremot skulle hon ha 10000 rps (nästan 1200 kr) per månad och Afzal berättade att så mycket skall man INTE betala. Nähä. Men om hon fixar frukost och håller det städat hemma, så kan det ju vara värt de pengarna kan jag tycka.

Målet med shoppingturen var i alla fall att hitta en bokhylla till kontoret. Vi har ju redan varit i ett antal möbelbutiker, men bokhyllor har aldrig varit med på sortimentet. Nu besökte vi ytterligare fem-sex butiker och det var lika ont om bokhyllor där. Läser inte folk alls i det här landet?? Det närmaste vi kom var någon form av konsthantverk som såg ut som en surrad fyrfot med 2 hyllplan i. Inte riktigt vad jag tänkt mig. Efter den sjätte flådiga möbelbutiken bestämde jag mig för att skjuta hyllinköpet på framtiden och så åkte vi till Inorbit för att handla istället. Det var ju min första helg själv i lägenheten, så jag måste ju ha lite mat.

Hypercity är Inorbits svar på ICA Maxi och där finns det mesta. Jag köpte lite saker till maiden, lite mat till mig själv (kyckling, vad annars) och så ”råkade” jag gå förbi elektronikavdelningen där jag hittade en UPS! AHA! Nu kan den jämras strömmen gå bäst den vill – jag kan ändå se på TV!

Väl tillbaka i lägenheten upptäckte jag att nu var mitt nya telefonabonnemang inkopplat, 3G-surf och allt! Underbart! Afzal stack iväg på lite lunch och maiden satte igång att plocka ordning på undervåningen. Själv surfade jag runt och tittade på mail och facebook och gp. Fantastiskt! Efter ett tag kom maiden och frågade om jag hade en ”humpelidum” (typ). Efter lite teckenspråk kom jag fram till att hon menade en borste. Det hade jag ingen, för jag hade inte hittat någon på Hypercity. Ett snabbt samtal till Afzal, så lovade han att fixa en borste på vägen tillbaka efter lunchen. När han dök upp med borsten förstod jag varför jag inte hittat någon. Det var en sån där hopplös variant av piasavakvast utan vettigt handtag! Såna hade jag ju sett, men förstod inte att det var såna man skulle ha! Hur som helst var maiden flink med den och sopade snabbt av nedervåningen. Övervåningen fick inte riktigt lika mycket kärlek idag, men undervåningen blev fin och maiden fick gå hem vid tretiden ungefär. Då var jag väldigt hungrig, så jag bad Afzal köra mig till en restaurang med bra och inte så kryddstark indisk mat. Det blev ett hyfsat lokalt hak som tydligen var välkänt för sin ”mutton bryiani”. Det är någon form av risrätt med lamm- (eller get-) kött som muslimerna äter. Afzal bedyrade att det var en portion jag hade fått (för 170 rps), men det såg mer ut som mat för ett helt kompani. Efter hemkomst skickade jag hem Afzal och åt min ”lunch”.

Efter maten var tvätten klar, så jag hängde ut den på altanen. Inte mycket sol, men det är ju i alla fall rätt varmt… Därefter blev det mest lite slötittande på TV (Harry Potter and the Half Blood Prince tror jag det var, eller var det kvällen innan?) innan klockan blev så mycket att det var dags för en skype hem till Sverige. Fram med datorn, sätt in telefonen som accesspunkt och sedan var det bara att köra. Funkade förvånansvärt bra och jag fick prata med båda mina systrar och min mor. Evakarin och mamma var i Karlstad för att plocka lingon och när bara Mia fick in mikrofon och hörlur i rätt uttag så gick det jättebra! Hur kul som helst!!

Som så många dagar här i Indien var lördagen en berg-och-dalbana av irritation, frustration och glädje. Nu har det gått tre veckor och jag har fortfarande inte haft tråkigt en enda gång!