Natten mellan fredag och lördag var hård. I ordets rätta bemärkelse. Sängen är verkligen stenhård och jag längtar tills jag får min bäddmadrass! Myggbett fick jag också under natten och jag förbannar den klantskalle som kom på att man kunde göra om biltutor så att de spelar en liten falsk melodi istället för att bara tuta. Ve dig!

Väckarklockan ringde ändå vid 06.20 och det var ju bara att pallra sig upp. Aziz var inte helt klar över om det var han eller Afzal som skulle komma och hämta på lördag morgon, så efter en något spartansk frukost bestående av ett par rostade brödskivor utan något på (jag har inga bestick!) och lite vatten så tog jag hissen ner till garaget. Eller ja, först försökte jag ju stänga min trasiga dörr så gott det gick. Och det gick inte särskilt bra. Det var i alla fall Aziz som väntade i garaget och vi åkte iväg till vakten, där jag skulle be dem hålla koll på min lägenhet när jag var borta. Vakten kunde tyvärr ingen engelska. Aziz kan väldigt lite engelska. Så kom vaktmästaren från igår och började prata Hindi. Han kan inte heller engelska. Slutligen kom vaktchefen från igår, iklädd endast handduk och tandborste. Han kan inte heller engelska. Efter att de skällt på varandra och gestikulerat en stund kom de fram till att det inte behövdes någon vakt eftersom jag låst dörrarna inne i lägenheten och det finns en vakt vid grinden. Och så åkte vi till flygplatsen.

Eftersom det var så struligt under fredagen, så hade jag inte producerat någon välkommenskylt till Anders, men han hittade mig ändå. Det blev en snabb och lätt frukost på McDonalds innan vi åkte hem till lägenheten och Anders tog sig en tupplur ett tag. Själv behövde jag ju ingen tupplur (=lögn) utan plockade lite i lägenheten och väntade på att någon skulle komma och reparera dörren. Och installera Internet. Inget av detta hände, men däremot kom det en man från flyttbolaget och sa att min flygfrakt var på gång och han behövde mitt pass. Jag förklarade att jag skall till FRRO (Foreign residents registration office) på torsdag, så jag måste ha tillbaka passet innan dess. Inga problem sa han och gav mig ett kvitto. Men inget Internet dök upp. Lite senare kom det däremot en dörrfixare som satte dit ett rejält lås och visade hur bra det fungerade. Skönt med en låsbar dörr igen!

Lite senare vaknade Anders och vi åt frukost med bara två små skedar till vår hjälp. Däremot hade jag ju både koppar och tallrikar som jag nu fick anledning att diska. Det finns inget varmvatten i köket (anledning okänd), så det blev till att värma vatten i vattenkokaren och diska i den ena skurhinken. Efter frukost åkte vi till Inorbit för att shoppa lite nödvändigheter. Det blev lite av varje, men inte allt jag behövde. Väldigt irriterande. På kvällen var det tänkt att vi skulle äta indisk kinesmat, men den restaurangen hade inte öppnat ännu utan vi fick nöja oss med lite global mat. Anders åt en sizzler och jag åt, som vanligt, en risotto. Risotton var sådär, så det blir ingen favvorestaurang. På kvällen invigde vi TV’n och ljudanläggningen, som jag monterade på förmiddagen. Det blev amerikansk film i form av Real Steel. Rätt ok film.

Söndagen inleddes med sovmorgon. Eller ja, jag vaknade först runt kl 6, förmodligen på grund av böneutrop, och senare vid strax efter 7 då tidningsbudet kom. Jag vill ju inte ha någon tidning, men det visade sig att han också sålde färsk mjölk i små pastpåsar. Det ville jag ju ha. Jag bad honom komma tillbaka på tisdag, då jag räknade med att mjölken skulle vara slut. En lite stund till blev det i sängen innan ryggen tyckte det var för hårt och jag gick upp. Det blev lite pyssel i köket innan Anders dök upp, nyduschad och fräsch som en nyponros. Då var det en stund sedan jag själv duschat och det där fräscha tillståndet varar inte så länge i det här landet. Den här gången blev det frukost med kaffe och te, rostat bröd med apelsinmarmelad (som Anders noterade innehöll champagne, måste läsa bättre på förpackningarna!), yoghurt och weetabix med färsk mjölk. Mums! Bestick hade vi också, så det blev riktigt bra.

Sedan var det dags för lite sightseeing. Aziz hade ingen aning om var Chomwalla Palace fanns, men ett snabbt samtal till Afzal löste den saken. Chomwalla var rätt trevligt och framförallt var det befriande tyst och tomt på folk. Största behållningen för mig var den stora audienssalen med marmor och kristallkronor, samt den gamla Rolls Royce Silver Phantom från 1912 som stod på bakre gården. Muntligen har jag fått berättat för mig att bilen har en speciell historia. Den Nazim (typ Maharadja, men för muslimer), som bodde i palatset var på besök i London och ville då titta på en Rolls Royce. I butiken tyckte man dock att han såg ut som en vilde och körde ut honom. Väl tillbaka i Indien lade Nazimen in en beställning på 24 Rolls Royce under sitt rätta namn. Bilarna levererades och användes sedan, enligt legenden, till att köra sopor i staden. Det sägs också att Nazimen aldrig själv satt i någon av sina fina bilar…

Efter palatset var det tänkt att vi skulle titta på Charminar (fyra torn) och ett museum, men det var låååång kö in till Charminar och vi bestämde oss för att åka och äta lunch innan besöket i djurparken istället. Det gick sådär. Aziz hittar inte så bra verkar det som och han hade ingen aning om vart han skulle köra oss för att äta lite mindre kryddig mat. Efter att ha snurrat runt i trakterna kring Charminar och pratat i telefon ett tag så var vi plötsligt på Zoo. Ingen lunch före djurparken alltså, utan rätt in bara. Det kosta 750 rps att köra in en bil med passagerare på zoo och 25 rps per kamera som man tänker ta kort med. Alltså ungefär 100kr för mig och Anders och Aziz och bilen och våra kameror. Värt.

Djurparken var hyfsat stor och hyfsat modern, med öppna områden där djuren kunde gå. Utom de farliga djuren förstås, som fick sitta bakom galler. Däremot var det inte så många djur av varje sort. Förutom sköldpaddor, som verkade finnas hur många som helst! Jag noterade också att det på ett antal håll fanns en apa i bur och en apa utanför buren. Var det någon form av gisslanförfarande där man fick den fria apan att inte rymma genom att hålla kompisen kvar, eller var det så att den ena apan hade ockuperat buren och inte släppte in den andra? We may never know…

Den stora magneten med djurparken var givetvis möjligheten till tiger- och lejonsafari. Jag hade laddat för det här hela veckan och det var dessutom grymt billigt; bara 25 rps per person! Jag köpte biljetter och Anders och jag väntade spänt på den gallerförsedda minibussen. Det såg väldigt ”djungeläventyr” ut. Infarten till safarin var också imponerande. Vi körde in i en sorts sluss, så att grinden bakom stängdes innan grinden framför öppnades. Nästan som Jurassic Parc! Men där någonstans slutade spänningen. Bussen var trång, det var galler för fönstren så man kunde inte ta bilder (utom genom små hål, men de var inte helt lätta att komma åt) och Anders och jag hade satt oss på fel sida i bussen. Det visade sig att alla djur var på vänster sida och vi satt på höger. Däremot blev det en spännande rallyfärd längs en ynkligt smal betongstig genom djungelparken. Och så nya slussar när vi kom in till nya djur. Som vi inte såg. Turen var inte lång och största behållningen var själva rallyfarten, men 3 kronor kunde det ju vara värt.

Efter safarbesvikelsen tog vi oss in mot mitten av parken där det fanns samma djur som i safarin, fast man stod still så man kunde se dem. Vi åt också en intressant lunch bestående av röd gegga och bröd med lite rödlök och någon citrusfrukt till. Maten kostade 30 rps, så det var lunch för strax under 4 kr. Billigt och faktiskt rätt gott också. Även om det var lite lite mat. Efter lunch fick vi så bilder på både tiger och leopard innan vi hoppade in i bilen igen. Det var faktiskt nu vi åkte till aporna (som vi missade första varvet), men därefter lämnade vi djurparken för att åka och titta på den stora Buddha statyn vid Hussain Sagar, sjön som delar Hyderabad och Sekunderabad – tvillingstäderna som vuxit ihop och nu heter bara Hyderabad. Statyn var stor och stod ute i sjön och så var vi klara med det. Vad gör vi nu? Ett snabbt samtal till Urban och så åkte vi till Aparna County för en kopp kaffe och lite svenskprat. Jag kan ju ha lite dåligt samvete för att jag hälsar på hos Bruzéns när de inte varit hemma hos mig ännu, men Moa och Anton verkar i alla fall tycka det är kul med lite andra svenskar att prata med 🙂

Efter kaffet var det hög tid för mat. Den här gången åkte vi till Mainland China och åt riktig indisk kinamat. Gott, men lite dyrt (middag för två gick på 2200 rps med dricks och dricka). Kvällen avslutades med en stund i TV-soffan med Tintin, pizzachips och Fanta.