Lika bra att ta det direkt: Nej, lägenheten var inte klar den här gången heller. Jag åkte faktiskt inte ens dit, eftersom Srinivas erkände att det var en del kvar att göra. Är någon förvånad? Då har ni aldrig varit i Indien… Thomas, kollega från Sverige som är på besök den här veckan, beskrev det som kinesisk vattentortyr: Istället för att få en stor smäll med ”det här kommer inte gå”, så får man droppe på irriterande droppe av dåliga ursäkter och glidande tid. Jag misstänker att det här är en av de saker som Urban och jag kommer få bevaka under vår tid i Indien.

I övrigt bjöd tisdagen på ytterligare ett besök på utvecklingscentret SDC, som alltså ligger en rätt bra bit utanför stan. Det var lite gammalt och lite nytt och den här gången gav jag lite feedback att det iofs är intressanta dragningar, men alla dragningar beskriver ungefär samma arbetssätt i väldigt stor detalj. Man borde plocka ut ett par detaljerade exempel och sedan korta ner övriga presentationer något, så att vi hinner med lite frågor utan att få äta lunch vid 14.30. Trots lite långrandiga presentationer var det ett mycket lyckat besök och varje gång jag är där får jag nya idéer och tankar kring hur vi kan samarbeta mellan Indien och Sverige för att göra livet lite lättare får båda sidor.

Dagens besök avslutades med en titt på en produktionsanläggning där de tillverkar formar och gjuter plastdetaljer. Det är imponerande hur rent, snyggt och i ordning allting var och vi trodde knappt vi var i en riktig fabrik – det fanns ju inga porrkalendrar alls på väggarna! Det coolaste med fabriken var dock namnet ACME Production. Vet inte om ACME faktiskt betyder något eller om de döpt sin fabrik efter loony tunes, men om någon har koll får ni gärna lämna en kommentar.

Eftersom dagens utflykt tog oss till nya delar av Hyderabad är det kanske dags att säga någon om trafik och stadsmiljö. Trafiken är helt stollig. Det sägs att man har trafikregler, men det verkar inte som om någon någonsin har hört vad de faktiskt innehåller. Afzal är otroligt skicklig på att ta sig fram med bara enstaka millimetrar på varje sida bilen, men det är ändå ett under att det inte hänt något känns det som. MEN saken är den att vi aldrig åker särskilt fort. Inne i stan är det sällan man kör snabbare än 40-50 km/h och ute på landsväg går det sällan över 70. I de hastigheterna kommer man rätt långt med säkerhetsbälte och en rejäl plåtbil.

När det gäller stadsmiljön så sa J-O och Thomas det ganska bra: Först trodde vi att vi åkte genom slum, men sedan började vi se att folk faktiskt var välklädda och rena och att det fanns massor av småföretag och affärer längs gatorna. Då insåg vi att det egentligen var en rätt välbärgad del av staden.

När man reser till ett land som Indien måste man inse att man inte kan använda sina svenska normer och värderingar över huvud taget när man ser sig omkring. Det slitna kvarteret med trasig vägbana och smutsiga handmålade skyltar över små skumma butiker är egentligen en välmående förort och maiden som sopar mitt golv och stryker mina skjortor har ett riktigt glidarjobb. Jag kan personligen tycka det är fel, men för alla runt omkring är det rätt.

Jag tror det är samma sak med ”outsourcing” till Indien. Man kan inte skicka ett arbete till Indien och förvänta sig att det händer saker på samma sätt som hemma. Man måste förstå hur indierna brukar och vill arbeta och utnyttja det på bästa sätt så att alla blir nöjda. Vi är inte invasionsarmé som skall skapa ett mini-Sverige i Hyderabad. Vi är diplomater som skall försöka få två olika kulturer att samverka och berika varandra på bästa sätt. Om vi lyckas med det, så kommer det här bli hur bra som helst.